Det sägs att Linné, då han gjorde sin Skånska resa 1749, tyckte att norra Skåne var fruktansvärt fult och oansenligt. Stora delar var då högst förmodligen avskogade på grund av en vidlyftig sjö- och myrmalmsproduktion under dansktiden, och under fälttåget 1644-45 beordrade Gustaf Horn bestraffningsexpeditionen att "hugga ner alla träd inom ett muskötskotts avstånd" runt gränstrakterna för att slippa snapphanarnas och friskyttarnas ständiga påhopp. Det var inte bönderna som var svenskarnas fiender, det var skogen, och myren.
Vidsträckta ljunghedar och mossar med förkrympta tallar måste ha gett landskapet en ovan profil för en klassiskt skolad individ, som Linné ändå var. Den ordning som var gällande inom militärutbildningen och dåtidens högskola, talade om proportioner, ratio och klassiska mått. Japansk zen var det inte någon som hade hört talas om, än. Alltså inget att förädla eller presentera för hovet i Stockholm, och helt värdelös mark att beskatta.
På platser där det hade legat lummig lövskog betade sedan länge får och getter på ljungmarker som sveddes varje vår för att hålla sig mjuk och inte bli vedartad. För en person som just kommit från den rika slättmarken, och fått äta sig mätt hos storbönderna med sina traditioner och storhallar, måste platsen känts fattig och skral. Det är nog klart att folk som krökte rygg över sten och torv, flätade korgar av näver och pil, skar tofflor och eldade kol, och nästan helt saknade odlingsmark, inte sågs som särskilt framgångsrika i jämförelse med den ordnade slättbygdens lagerhållare. Det är svårt att förstå storheten i mångsyssleri, eller inse värdet av att resa runt och nasa slöjdvaror, träffa jämlikar och skvallra nyheter från andra sidan gränsen, när allt man vet räknas i pengar. Men även Linné lade märke till att folket i skogsbygden har ett helt annat 'skaplynne' än folk på slätten.
Det finns en prominent person som har utgjutit milda ordalag över de nordskånska skogstrakterna och dess folk, och det var Carl August Ehrenswärd när han ett par decennier senare besökte Rössjöholms gods. Människor från skogsmarkerna är glada och uppfinningsrika, deras gelikar i slättmarken är tunga och trista, lär han ha menat när han yttrade orden "en slöjdare är ett steg närmare fullkomligheten än ett barn som stårknar vid naturens bröst". Jodå, mångsyssleri och fiffighet klår allt, nästan tillochmed en svensk armé.
Böcker:
Dårörtens triumf, av Kerstin Stjärne
Spåren i landskapet, den skånska skogens kulturarv, utgiven av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Örkelljunga Hembygdsförening inför E4.
Skåneland utan förskoning, Uno Röndahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar