Murar av tegel

tick tack

jag har drömt igen, något jag faktiskt kommer ihåg. I drömmen befinner jag mig i köket i mitt hem, som är ett fantastiskt vackert hus i engelsk tudorstil. Till vänster om mig har jag ett dukat matbord av rustikt slag, en brasa sprakar till höger bakom en vit mur. Framför mig, mellan två kraftiga vitrappade murstockar skymtar ett högt fönster med tät spröjs och gammalt glas. Jag kan inte se ut eftersom det generösa solljuset som lägger vackra varmgula, vattrade skuggor längs murarna, bländar från mörkret här inne.

Till höger om mig har en lång, fin spricka i murstocken uppstått, sigsacklinjen som går längsmed putsens underliggande tegelstenar syns tydligt i släpljuset och i drömmen vet jag att sprickan är ny. Jag blir orolig och undrar vad som har hänt med fundamentet. På andra sidan om samma mur vet jag att en brasa är tänd, muren är varm och värmen påtagligt torr. Nästan otäck. Plötsligt hörs en dov knall och vännen som jag delar huset med kommer fram. Vi ser nu båda på hur ytterligare en spricka uppstår i muren, rakt framför våra ögon. Där det tidigare varit en vitmurad, levande, varm vägg syns nu en bred, ful spricka öppna sig likt ett avgrundsjup, och i den sekunden vet vi båda att murstocken är utom all hjälp. Jag frågar varför, han svarar då att jag bör bygga en ny mur, och föreslår att jag bör mura en där matsalsbordet nu står. Jag tvekar inför arbetet. Rivningen av den gamla, murning på egen hand, planen som jag själv inte har varit med om. Och var ska vi då sitta och äta? Vad händer med det vackra utrymmet vid fönstret om ytterligare en vägg av tegel skymmer den? Var får vi själv plats? Vill jag ha det så?

Här vaknar jag, tittar på klockan och får för mig att jag har försovit mig med fyra minuter. I själva verket har jag en minut kvar att sova, men det vet jag först då jag är inne på tösens rum och alarmet startar. Känslan av att vara försenad dröjer sig kvar, liksom känslan av att ha mycket tegel kvar att bära.

Tony Allen - Go Back