Centrum och periferi

Från Högkullen med vy över Läckö

måndag och klockan är tio, jag sitter med sista koppen te som nu är ljummen och går att dricka med djupa, bittra klunkar. Fredagens attentat i Stockholm strömmar ur radions högtalare, och jag tänker tillbaka på den stund då jag först fick höra ljudet av den upprörda stämman som förkunnade nyheten, endast tjugo minuter efter händelsen. Ur högtalaren från en medresenärs mobilradio gick det inte att förstå vad som sades, men det upprörda tonläget fick oss alla i tågvagnen att tystna. Strax spred sig nyheten och de privata diskussionerna upphörde för en stund för att snart fortsätta, med insprängda kommentarer om nyheten.

Källsprånget

Viet bestod för tillfället av fyra människor, tillfälligt ihopsatta i en gemensam resa mot Göteborg. En kvinna i övre medelklassen från Vellinge, en ung man från Puerto Rico, söderbönan T, och jag själv. Diskussionerna som vandrade mellan våra gemensamma intressen som konst, musik, hästar och naturen, blev ibland avbrutna av samtal från systern i Puerto Rico, eller dottern från den skånska myllan. Omgivningen ville försäkra sig om att vi var i säkerhet och mådde bra. Jag kan inte avgöra om det var vårt perifera läge som gjorde att vi kände att rapporterna kändes en smula överdrivna, men vi var alla eniga om att medias fokus låg långt ifrån vår verklighet och vi oroade oss för att det snart skulle firas triumfer och plockas politiska poäng med hjälp av andras sorg och skada.

inifrån gammelskogen

Av helt andra skäl än de centrala rapporterna från Stockholm, kom vårt tåg att bli försenat, och tösen skulle missa sin anknytning. Vi hade måst lösa en garantibiljett för att inte själv bli ansvariga för resan och tågvärden skämdes en smula över att inte kunna hjälpa till, det märktes mellan ord som förkunnade lagparagraferna och yrkesrollen. Han återkom tre gånger för att berätta att dessvärre - tyvärr - men så ligger det till, bestämmelserna är sådana och det är vad vi måste förhålla oss till, jag är ledsen. Och vi nickade inkännande och sa att det är lugnt, vi vet nu, till nästa gång. Det var ett mellanmänskligt samförstånd i oförstånd, känslan av att vilja men inte kunna. Konduktören som slits mellan att vara serviceinriktad och kommunikatör. Mellan att vara mänsklig och maskinell. Vi har alla varit där.

Stora Salen

När tösen slutligen fick sitta i bilen med sin pappa, på väg till västsidan av Vänern, kunde kärleken och jag förenas i vårt mål mot östsidan: Det blommande berget, vårt alldeles eget centrum.
Och här börjar en helt annan historia.

nu med utesoffa och klosterlilja