måndag 17 april 2017

There's a light that never goes out


Musik är en tidskapsel. Lyssnar på Smiths och dras tillbaka till gymnasietiden, en era som jag inte har lagt särskilt mycket energi på att rekapitulera och som därför känns mycket dimmig. Små fragment klarnar ibland, särskilt tillsammans med musiken jag lyssnade på då, och känslorna tränger sig på.

Åttiotalet var en lång väntan på något, oklart vad. Jag såg fram emot saker, längtade och hoppades. Jag fann tillfällig respit i musiken och lyriken och gömde mig bakom böckerna, och med körkortet tog jag mig ut till kyrkoruinen eller skogsgläntan med bäcken för komma undan de krav som tornade upp sig från skolan och omgivningarna. Att teckna och läsa blev en slags ursäkt för att dra mig undan, och med pennan och boken i hand kunde jag göra rätt för mig där jag satt för mig själv i skogen. Ensamhet blev en del av mitt ego. Jag reste ensam, gick på teater ensam, körde på bio ensam... inte för att jag gillade det, utan för att jag antog att ingen riktigt trivdes i mitt sällskap. Jag blev en självutnämnd ensamvarg och sögs in i romantikens lyrik och den brittiska musikvågen som stämde överens med mitt ego. The Smiths, Echo & The Bunnymen, The Cure, Joy Division, The Cult och senare PJ Harvey... Jag var svår, svart och flytande. När jag senare träffade min första sambo upplevde jag total samhörighet i den gemensamma musiken och vi flyttade ihop efter första natten. Det var Vi mot Världen - hopplöst romantiskt med allt vad det innebär, men det höll i 18 år.

När jag nu ser tillbaka på åttiotalet är det lätt att förstå hur saker och ting hänger ihop idag och att jag egentligen inte har förändrats så mycket sedan mina sena tonår. En stor part av mig är fortfarande goth och jag älskar motsägelser. Att inte bli förstådd har ofta varit en självuppfyllande profetia, och eftersom jag ofta söker mig till det lilla utrymmet där jag slipper förklara mig, hoppas jag ändå på det där mötet som tar andan ur mig. Det händer ibland att jag blir förälskad, jag blir det väldigt lätt, men vet att tiden har krånglat till saker och ting. Tid och rum, tid och rum... Jag väntar och trånar fortfarande efter förståelse och när den kommer vet jag att det snart är höst igen.

En hopplös romantiker.


How Soon Is Now - The Smiths
There Is A Light That Never Goes Out - The Smiths

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar