kund

Michael Johansson "Recollecting Koganecho"

en dam var på besök på arbetet igår, hon och hennes man hade kommit för att titta på ett par soffor och de letade länge och under tystnad. Jag kan se hur de förfärat vandrar mellan raderna av auktionsgods som i ljuset från lysrören och de skavda lagerväggarna plötsligt framstår som så mycket mer begagnade än de orkar med. Det är ovärdigt. Fyndplatsen visar sig vara en arbetsplats som blottar mekaniken, auran från fotot på hemsidan har plötsligt bleknat. Vad gör vi här?

Av platsbrist hade kollegorna fått stapla de hiskeliga skotskrutiga sofforna de söker ovanpå varandra, och de stod nu längst inne i lagerutrymmet, klämda i den trånga korridoren mellan hyllraden för tavlorna, och köket med fönster ut mot lagret där mina kollegor för tillfället intog sin lunch. För att komma dit måste man först gå förbi fotografens utrymme, de nyinkomna möblerna som står staplade ovanpå varandra, staplarna av flyttkartonger med ouppackat material, högarna av mattor, och lagerhyllorna för färdiginskrivet, skört material som väntar på fotografering och publicering. Arbetet på lagerkontoret är ett femtonspel (alternativt Tetris för dig som lever digitalt) och går ut på att ständigt justera, arrangera och flytta om. Det står mängder av backar fulla med porslin och glas på golvet, tavlor står tillfälligtvis lutade längs hyllor och väggar. Samtliga objekt som vilar mellan registrering och uppackning befinner sig i limbo, eftersom deras ansvar och öde vilar på personalen innan priset har godkänts av kund och de slutligen har publicerats. Av säkerhetsskäl har vi därför satt upp en handtextad skylt som skiljer det offentliga från det privata. "Endast personal". Fast även om skylten är stor och texten tydlig måste vi ibland påminna våra kunder om att de befinner sig off limits.

Oftast brukar kunder i dylika fall be om en snabb ursäkt och därefter kvickt försvinna bort, litet skamsna och med svansen mellan benen. Ibland händer det att de stannar en stund för en kort pratstund och skapar då en relation till personen som har värderat objektet, och visar intresse för arbetet bakom kulisserna. Men ibland, som igår, kan det hända att kunden blir så kränkt av att bli ertappad på ett ställe som understiger deras sociala värdighet, att reptilhjärnan åkallar den enda kända utvägen; hämnd!
Då beordras det omedelbart att dra fram de tyngsta sofforna som står allra längst in, eller den största mattan som ligger längst ner i den bakre högen, för att sedan - ljudligt och med stel nacke och frusen blick - spatsera ut igen, utan ett tack eller en uppskattande blick. Damen igår var så kränkt. Hon hade blivit ertappad med handen i syltburken och reaktionen var således. Det är en logik som går att förstå, men samtidigt tråkig att erfara eftersom den tar tid och kraft från vårt ordinarie arbete. Och även från damens håll sett är det beklagligt, för jag ser att hon inte mår bra. Genom att sätta sig själv i en situation där känslan av pinsamhet tar över förnuftet, väljer hon att göra livet onödigt svårt för både sig själv och omvärlden. Det är synd om kunderna.