Den Andre

Self portrait, frowning. 1630

att se sig själv i en annan människa kallas spegling. Jag har alltid funderat mycket kring igenkänning och spegling och särskilt i paralleller med porträttkonsten, eftersom den bär vittnesbörd av vad vi kan se av olika tiders och olika individers syn på den Andre. Väldigt ofta blandar konstnären in drag av sig själv i porträtten, det sker med största sannolikhet ofta på ett omedvetet plan, och blir på så vis ännu mer intressant. Det går nämligen ofta att se vem det är som har målat porträttet genom att se likheter och anletsdrag hos konstnären själv. För en uttolkare öppnas det en psykologisk dimension som kan berätta såväl om den tid porträttet skildrades, som om konstnären själv. Inget vi skapar sker i ett vacuum, som bekant.

Schjerfbeck, självporträtt med bakgrund av silver

Med självporträttet däremot är det annorlunda. Rembrandt är den konstnär som kanske oftare än andra målade av sig själv, Helene Schjerfbeck är en annan. Rembrandt klädde ofta ut sig i olika rollgestalter som skulle gestalta olika persona och hade turen att födas in i den holländska barocken, där konstnärens självklara status gjorde att han tidvis slapp mecenaternas piskor och krav. Hans ärlighetsanspråk blev dock slutligen hans död, eftersom tiderna förändrades och de nyrika köpmännens krav på ytlig lyster och ståt gjorde hans introverta ärlighet omodern. Rembrandt dog utfattig.

Strategiskt granskande, filtrerande omvärlden och med ständigt kritiserande blick betraktar han sitt eget ansikte med mod, nyfikenhet, hybris, lycka, skräck och förnöjsamhet. Självporträtten är en kavalkad över samtidens fordringar och det inre livets charader. Mot slutet möter Rembrandt sin egenbild med en människas fulla insikt. Det är en vacker man vi ser då, öppen och klok och fullständigt sann mot sig själv och därför utan krav på sin omvärld, annat än att be den stanna upp en stund och reflektera. Mognad är vackert.

Självporträtt vid 63 års ålder. 1669

Vad händer med dig när du går utanför din egen trygghetszon och försöker se in i någon annans gestalt? Blir bilden du ser ett skådespel, kanske rentav en nidbild? Hur långt vågar du söka utan att helt tappa bort dig själv, och hur långt klarar du av att gå utan att självbilden du skapat känns falsk? Den kontinentala filosofin med Simone de Beauvoir, Lévinas och Said bygger på Hegelsk dialektik, alltså att vi i vårt förhållande till omvärlden måste se det Andra, och sätta saker i olika perspektiv. Om vi endast utgår från oss själv kommer vi aldrig bortom den spegelbild som Narcissus fastnade i. Om världen mäts med oss själv som utgångspunkt, vad är vi då, annat än sorgliga droppar i en het öken?

Steget mellan normalisering av drag som vi känner igen oss i hos i en annan, och acceptans av en annans - och vår egen totala annorlundahet, är kanske just det som definierar mognad. I selfiens gyllene tidsålder är risken överhängande att vi aldrig någonsin vågar steget bortom Narcissus ankdamm eller växer upp till mogna människor med ansvar för annat än vårt eget välbefinnande.

Och ensamt, det blir det. För det blåser på toppen, se bara på Gud fader själv.
På sjätte dagen skapades människan till Guds avbild, allt medan djuren, bestarna, djävulen och allt det Andra som inte passade in i speglingen, gick att använda som material för förkovran. Har vi verkligen inte kommit längre än så, har vi ohjälpligt fastnat i detta etnocentriska 1700-talsparadigm?

Caravaggio, Narcissus ca 1599

Mavis Staples - Down In Mississippi