Jag är verkligen inte en människa som sätter värde på datum, det kan alla som känner mig någorlunda intyga. Födelsedagar, namnsdagar, jubileum, högtider eller annat anmärkningsvärt kalenderrelaterat går mig oftast förbi och jag undrar ibland hur jag klarade mig före datorns eller fejans inträde i livet. Dagens datum är ändå ett av de jag har svårt att glömma bort, och det är av vissa, trist förklarliga skäl. En av mina bästa väninnor under gymnasiet fyller år idag, och vore det väl ändå för en sådan skön sak som jag minns den 4 april, men tyvärr. Vid dagens datum, den fjärde april, för exakt tio år sedan blev jag uppringd på arbetet vid auktionshuset i storstaden av min dåvarande sambo, tillika tösens fader. Vi hade blivit vräkta, husnyckeln hade konfiskerats och han hade ordnat tillfällig bostad på vandrarhem, berättades det för mig i telefon. På mindre än två minuter rasade livet jag då kände ihop som ett korthus.
Jag får ibland ångestkänslor som inte går att förklara rationellt.
Idag sken solen, sol är bra för kroppen, särskilt om man är mörkpigmenterad och lider brist på vitamin D. Jag har därför suttit ute i trädgården hela dagen och i ljuset av solen läst ut en avhandling i arkeologi, fortsatt med Liv Strömqvists fantastiska Uppgång & Fall och även hunnit läsa ett par kapitel ur den litet småtrista The Middlepause, som jag hade höga förväntningar på, men som nu tagit mig två månader att traggla mig igenom. Vidare har jag hinkat i mig alldeles för mycket kaffe, ätit en onyttig lunch bestående av knäckemackor med ost och inte gått på promenad, som jag vet att jag borde göra för att må riktigt bra. Summan av dessa misstag kallas Ångest och den luringen slår ut allt som heter balans, trivsel och gladlynthet. Istället blir du misstänksam, ledsen och trött. Så oerhört ledsen och trött blir du då att du glömmer bort att äta, glömmer bort solen, fåglarna, de små vackra orden och allt det vackra som ändå finns kvar där på andra sidan järnridån.
När tösen kom hem från skolan och stunden hos kompisen fick jag slutligen en kram. Och efter att ha bekänt färg och sagt som det var, och även gråtit en skvätt, fick jag höra precis det jag behövde.
-Det är väl inget datum att fira?
Pang på rödbetan, bara. Hon är bra på sådant, min tös.
Efter litet snack om dagens nationella prov i fysik åt vi middag och plötsligt såg jag solen igen, där den sakta sjönk ned bakom björkarna i väster. Ibland är det skönt att bara få vara riktigt ynklig, liten och eländig och få släppa taget om moderskap, måsten och kraven på kvinnlig styrka och uthållighet.
I morgon är det ett alldeles nytt datum.
Janis Joplin - Ball and Chain at Monterey
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar