fredag 26 september 2014

tingens tillstånd

jag har uppenbart ett behov av att skriva av mig så jag fortsätter med det. Tankarna går kors och tvärs och känslorna förhåller sig till ytterligheter för tillfället. Det svåra är att finna balans mellan uppet och neret - dock är jag glad över att jag känner något igen, för tillståndet till för ca en vecka sedan av att befinna mig i en glasbubbla var minst sagt oroväckande. Jag visste att känslorna skulle komma ifatt mig en dag, bara inte när, så när de väl knackar på är man alltid lika naket oförberedd.

Jag kan åter dra paralleller till saker jag läser, hör och känner och det är bra. Dock kan det hända att slutledningarna inte alltid är kristallklara, men det får jag förlåta mig. Synapserna är skadade, så om man drar förhastade slutsatser och tycker att världen är ond ibland kan jag åtminstone finna ro i att det är en övergående fas i livet.

Jag har funderat mycket på mina reaktioner gentemot personer i min omgivning, särskilt på varför jag tagit flera påståenden som anklagelser, och vill kanske komma fram till en ursäkt. För att nå förståelse för sig själv och sina reaktioner krävs ett stort mått av självinsikt och frågan är om jag är där ännu. Genom att skriva av mig kan jag lasta över en del tankar på ett blankt blad och ge mig tid att tänka igenom dem, dra paralleller och försöka att se kritiskt på mig själv, utifrån.

Att gå tillbaka till en person efter en sådan upplevelse som jag beskrev den 7 maj är till stor del oförklarligt om man ser på saken ur ett logiskt perspektiv. Men om man ser till det ologiska, känslospektrat som sådant, är det kanske inte så svårt att förstå ändå. Jag hade gjort en investering i känslolivet, en satsning som jag hoppades skulle hålla. Rädslan för att bli ensam för resten av livet är en otäck känsla, jag tog en chans och trodde på den. Av mina tidigare erfarenheter hade känslorna ändå fallit väl ut, jag har haft tur. Det var kanske min tur att ha otur? Kanske jag inte är värd ett större mått av lycka än den jag redan hade? Mitt liv var kanske redan fulländat? Fatalism är en vanlig återvändsgränd, sådana tankar skall man passa sig för att fastna i - dock kan det kännas som en tillfällig tröst när tingens tillstånd ter sig obegripliga. Det är en mänsklig egenskap, den att ständigt finna ursäkter, utvägar och förklaringar. Så länge som det inte skadar någon annan antar jag att det är rätt OK.

John Dummer Band - If I Could Keep from Laughing

2 kommentarer:

  1. Tankar tar tid. Känslor också. Och vem vill vara ensam resten av livet? *kram*

    SvaraRadera
  2. jag antar att det bara är att bryta ihop och gå vidare... stor kram på dig Magda

    SvaraRadera