sekterism

så är man tillbaka igen efter en hektisk arbetshelg i Hamburg. Om en bortser från den glättiga ytan och allt snack om ekonomiska vinster (stora planer för ägarna och ett fortsatt dåligt stöd för staben utanför det danska landområdet) kan jag ändå konstatera att jag har många vänliga och skickliga kollegor med hjärtat på rätta stället. Skillnaden mellan mina arbetsplatser är på många sätt hisnande stor men det är samtidigt enkelt att se en marknadsstrategi som bygger på det gamla konceptet Bas och Överbyggnad hos dem båda. Med tanke på att det första, "anrika företaget" grundades 22 år efter det kommunistiska manifestet är kanske inte jämförelsen så långsökt, och med tanke på att detta har stått som modell för hela branschen är det inte heller särskilt konstigt att "nykomlingen" tänker ganska snarlikt.

Min förra arbetsplats försökte med varierande framgång mörka var den verkliga vinsten kom från (hårt slit i form intag av av mängder av populära varor) - så att företagets elit kunde få frottera sig med överbyggnaden - Min nya arbetsplats har istället en vrång självbild av att utgöra själva basen. Dilemmat uppträder tydligast i ägarparets självbild och tillsynes omättliga hunger efter status. Deras självmant utmejslande roller som kejsarpar över ett konsumtionsimperium blir synlig bland de personliga inköpen (för baspengarna vi andra håvar in åt företaget). Notera ett vinslott i aix-en-Provence i södra Frankrike (framgångssagan ges extra guldkant i skrönan om hur ägaren överbjuder Brangelina) och de förtäckt hemliga diskussionerna kring hur man vill ta över branschen genom att köpa upp konkurrenterna. Cash is king heter mantrat som ekar i utandningsluften efter tal som handlar om hängivet samarbete, familjär anda och passionsindustri. Det är lätt att förstå hur maktbudskapet är något som lockar en del av oss men samtidigt blir många av oss andra oerhört provocerade av det dubbla budskapet. Om vi nu nödvändigtvis måste betrakta oss som en familj, varför inte vinnlägga sig om att lära namnen och kunskaperna hos de anställda… eller att klargöra att ett kunskapsbaserat företag enbart är väggar utan innehåll.

Under nära fyra timmar på fredagskvällen fick vi sitta och lyssna på en top-down harang av kväden som handlade om att sparka nedåt och jag var nära att lämna salen flera gånger. Dock lossnade en del under lördagens sweatshop ihop med de övriga konstexperterna, där vi kunde dryfta våra olika problemställningar mot en bakgrund av ägarnas visioner… Mina kollegor är inte tappade bakom en vagn och vi beslutade att börja nätverka oftare för att kunna hjälpa varandra i framtiden. Samarbete is da shit.

Under lördagens galaafton hamnade jag vid honnörsbordet, mitt emot ers Nåd och jag undrade först om det kunde ha varit en strategi för att undersöka mina intentioner litet närmare. Vid ett tidigare tillfälle under fredagen hade han hört mig yttra något kritiskt till en av mina kollegor… visst är det typiskt.  I ärlighetens namn trodde jag där och då att jag snart kommer att få söka mig ett nytt jobb. Å andra sidan står jag för det jag tycker och om det skulle visa sig att jag snart står utanför sekten kan det kvitta. Företagets etik är viktig för mig och försöket att under fyra timmar omvända kulturell vänsteretik till ekonomisk nyliberalism sög kamelballe. Jag förstod att jag inte var ensam om att känna äcklet. Men…ägaren är inte känd för att gilla kritik. Till bordet fick jag utöver kejsaren själv sitta bredvid två trevliga kollegor från olika danska kontor. I takt med att aftonen och det goda vinet flöt iväg kunde vi vara ärliga med varandra och taket ovanför öppnades ytterligare ett par snäpp. Efter många glada skratt, mycket blinkningar och underförstådda påståenden kunde jag slutligen krypa i säng med min snuviga näsa. En av fördelarna med att vara företagets rookie är att man får vara trist utan att det märks eller påpekas.