September

det slog mig idag att September snart är förbi. Vad var det som hände? Vi har rustat inför regn och rusk denna helgen, de stora mattorna har åter intagit torpet och garaget är nu inrett igen, det är bara utemöblerna som skall plockas in men det får minsann vänta. Någon måtta får det ända vara. Som tack för all hjälpen jag fick av tösen igår var vi på stora stygga köpcentrat idag och shoppade höstkläder. Jackan inköptes redan förra veckan så nu tog vi itu med mössa och vantar och så provades storleken på de kängor vi har sökt ut på nätet. Tösen har två storlekar större i skostorlek än jag, så nu kan jag inte snika på henne längre. Inte hon på mig heller för den delen. Mössan visade sig vara ett problem att finna, eftersom jag ville att hon skulle slippa känslan av statiskt laddat hår i ansiktet gällde enbart naturmaterial. Men efter idogt letande fann vi den, skam den som ger sig! Hennes huvud är bara obetydligt större än mitt så mössan kanske jag kan få låna... Köpcentrat ståtar även med en välsorterad bokaffär, så vi tog en sväng inom den. I ärlighetens namn ägnades det mest tid där, förutom i kaffebaren efteråt. Själv impulsköpte jag mig två böcker, tösen två. Hon läser nu det mesta på engelska, något jag är mäkta stolt över.

Köpcentra har en tendens att dränera en på energier men det läkte jag genom en promenad när jag kommit hem. Tösen tog hand om kattens höstbo i garaget och ville tvätta håret, så hon stannande kvar hemma. Vi båda behöver ensamtid och lugn och ro en stund, så fungerar vi. Jag minns hur T redan som liten brukade dra sig undan när det började bli stimmigt, och att hennes bästa dagisfröken all time ordnade ett litet krypin i kattvinden åt henne. Där satt hon ofta med en bok när jag kom och hämtade henne, medan de övriga barnen stimmade utanför. Vi behöver alla ett visst mått av kollektiv stimulans men det är viktigt att kunna dra sig undan och tänka egna tankar emellanåt också. Så jag tog min promenad. Där ute var det tyst och lugnt, suset i trädkronorna får mig på gott humör, det tar inte lång tid att glömma hetsen från avlöningshelgen. Jag minns hur mycket jag saknade björkens sus utanför sovrumsfönstret i Tyresö när jag hade flyttat in till Vasastan. Tänk bara, att inte kunna välja sina ljud, att ständigt vara påmind om grannarna, trafiken, sopgubbarna, renoveringsarbetena... jag är så glad över att ha funnit min miljö. En fördel, om man kan kalla det så, med att ha varit med om stressen och kommit över den är att man vet receptet om den skulle slå till igen. Receptet är individuellt och säkert väldigt beroende av omständigheter, men för egen del vet jag att miljön är utslagsgivande för att jag skall kunna må bra.

Jag kommer att komma på fötterna igen, nu är det bara en fråga om tid. Och tid det har jag.

Udo Lindenberg - The Children Of Your Children Won't Even Know Your Name

Udo Lindenberg - We Could Be Friends