Kullahalvön är en mytisk plats. Lik ett spetsigt finger pekar den mot grannlandet i väster och spetsen klyver havet i en knivskarp egg längst ut. På höjderna ligger Skånes vackraste gårdar, djupt inbäddade i mjuk och lummig grönska, ett av de vackraste skånska slotten vilar på dess södra kust och på norrkusten ligger de kulinariska höjdpunkterna på rad. Här lever du som en prins i Marocko. Det som skrämmer mig är ändå den gentrifiering som kustremsan har genomgått på relativt kort tid. Tag som exempel den lilla fiskehoddan där fiskegubben sålde nyrökt makrill och ål då jag var barn, som har förvandlats till lyxig sommarstuga. Och hos gamla Rut på Skäret, det lilla skeva torpet med vasstaket, där du serverades kaffe ur blanksskurade kopparpannor ute bland de pickande hönsen, har man låtit uppföra ett alldeles nytt orangeri. Här kan pensionärer med budget nog nu sitta inomhus och fika whiteguidade kakor hela året runt. Hos systrarna Lundgren har förändringen märkts sedan länge. Restaurangen är en trofé bland lycksökande krogägare och senast jag var där hade man under helgen slopat skånsk lertallrikasill och äggakaga för lokalt lammkött med rödvinssky. Maten tycks mig blir alltmer lik den man kan förvänta sig få på ett mysigt ställe på Djurgården eller gamla stan, förvisso väldigt genomtänkt och tryggt - åtminstone om man är på resande fot och ogillar förändringar. Inte så litet likt loungeatmosfären, eller flygplatsatmosfären, där den tänkte resenären genom en utvald medianvärdes-klimatzon skall kunna befinna sig i sin comfort zone, oavsett var i världen hen befinner sig. Comfort zone avslöjar för vem klimatet är skapat och skulle resenären inte få sitt shiraz till det skånskfödda lammet i perfekt 23° inomhusklimat hade hen, som van globetrotter, säkert börjat undra över sin givna plats i det hela. Det hade kunnat bli en fråga om att behöva fråga om hur man beter sig när man äter. Med händerna? gubevars. Vad hände med den gamla goda kolonialandan?
Det som en gång var 'genuint skånskt' i mina ögon är idag 'genuint svenskt'. Det hänger ihop med en allmän globalisering, förklaringen är inte krångligare än så, men i ett politiskt perspektiv sätter detta ett finger på mycket av sådant som mången bofast skåning säkert tycker är orättvist idag. Att åtnjuta det genuint skånska på en gästgivaregård på Kulla är långt ifrån billigt. Frågan är om det över huvud taget finns någon genuin skånsk mat idag, om man betänker urvalet i storköpens frysdiskar, dit Kreti och Pleti ändå är hänvisade. Ger sig gemene man tid att laga långkok? Tänker vanligt folk på att laga lokalt?
Utan att falla in i alldeles uppenbara ideologiska tankegångar kan jag märka hur något så trivialt som sommarnöjen på landsbygden får otrevliga efterdyningar, inte minst politiskt. Men så länge som politiken lägger fokus på den egna plånboken kommer fokus antingen att hamna på att tillskansa sig fler tillgångar eller så kommer alltfler att känna sig orättvist behandlande i jämförelsen. Personligen tycker jag oerhört synd om den som måste resa runt i en konstgjord klimatzonsbubbla - och visst är det synd om den som för att kunna känna sig trygg måste känna sig hemma i menyvalet, även på resande fot. Vart tog nyfikenheten vägen, var är upptäckarglädjen, viljan att träffa människor och se dem i ögonen, möta dem på samma nivå? Nej var glad över att ha pengar så att du klarar dig. För att kunna äta ute ibland, resa runt ibland, träffa människor och diskutera livet, göra jämförelser mellan värderingar och drömmar krävs en stabil grund att stå på. Den grunden tror jag inte att man kan köpa för pengar.
Rut eller rot, det är frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar