skam

Klara Kristalova
'Hur man blir en sten' 2014

det kanske värsta med att vara med om något hemskt är tiden efteråt, när man börjar tycka litet synd om sig själv. Självömkan. Krokodiltårar. Man börjar fundera. Man försöker kanske ställa till saker, säger oöverlagda tankar högt, häver ur sig något snabbt, och rätt vad det är står man där och känner sig totalt oförstådd. Ingen blir gladare av något sådant, eller hur? Det är som att tvingas tillbaka till alla pinsamma känslor under tonåren,  till alla skamkänslor med medföljande rodnad och hukande gång som för att slippa synas. Idag ska jag ut i världen, kanske leta reda på ett gammalt hus vars fönster skulle kunna fungera som ersättning för det som ännu är trasigt i mitt sovrum. Hoppas att jag finner karljohansvamp till lunch.

Livet går vidare.