Domare och bödel

Idag skall domen förkunnas. Jag känner hur viktigt det är att ge min bild av händelseförloppet. Det kommer att ta tid att gå igenom allt, både tid och ork och jag skriver dels för mig själv, dels för att rentvå mig från de elaka påhopp jag igår fick av en person som jag vet läser detta. För att kunna bilda sig en uppfattning om något behöver man se olika sidor och här kommer därför min berättelse.

Fredagen den 1 augusti hade jag klarat av två veckors heltidsarbete med allt det innebär av underbemanning och pendeltrafik. T var på utlandssemester med sin pappa. N hade vid ett tidigt stadium föreslagit att vi kunde träffas på marinan i Skälderviken, där hans favoritband Eldkvarn skulle spela. Vi skulle fira bådas våra ledigheter, han hade själv arbetat full tid som fönsterputsare hos en god vän som driver ett eget företag. Garaget hemma stod utan tak vid tidpunkten, eftersom N hade tagit sig an att byta ut det, och han ville komma hem igen tidigt dagen därpå för att vi skulle fortsätta med bygget. N är en intensiv person, när något skall göras är det det enda som gäller. Jag hade gärna väntat med att bygga och riva ett par dagar, för att återhämta mig från jobbet en smula, och för att ta igen den så förfallna trädgården. Dock vet jag att väder inte är att lita på så jag lät honom hållas. Hans arbete i det hela är tungt och jag var i en situation där jag inte kunde tacka nej. Ett garage utan tak är utsatt för vatten och vind och alla de föremål som låg under presenningen skulle snart behöva bättre skydd, när hösten tågar in.

Jag slutade arbetet 30 minuter tidigare och anlände vid bryggan och båten nästan exakt kl 18.30. Där mötte jag en uppskruvad och alkoholpåverkad N som förklarade att han just kommit tillbaka efter att själv ha handlat läsk och is till ginen eftersom han inte fått tag på mig på telefonen. Jag svarar aldrig när jag kör, det är en stressfaktor som jag har lärt mig leva utan och detta känner N till, därför beslutade han att köra trots att han då var onykter. 

Vi klev ombord på lilla Ida. Solen sken, vi var lediga och nu skulle livet börja, så kändes det. Jag gjorde nästan omedelbart i ordning ett par drinkar, ett gott glas iskall Gin&Tonic åt mig och Gin med grappo åt honom. Vi skrattade åt att isen tog så stor plats, jag fick hälla i mer tonic efterhand. Där satt vi, jag åt pistagenötter med solen i ögonen, N sa att detta var livet. Jag kände hur jag slappnade av och N med. Vi var lyckliga. Efter två sådana drinkar och uppladdad av solen begav jag mig till marinans duschutrymme för att ta en dusch. Jag hade ransonerat vattnet hemma för att brunnen skulle klara av torkan och hade planerat detta. N hade tagit med min badväska hemifrån och den låg redan i båten och väntade. Inne i duschutrymmet var det fuktigt och då jag skulle kränga på mig sidenklänningen igen fastnade den på min fuktiga kropp och jag fick då hjälp av hamnens kvinnliga hamnkapten som var inne på inspektion. Jag skrockade gott, det kändes som om jag var en liten tös, en kul liten incident för tillfället men något som senare kom att bli en viktig detalj i kartläggandet av vad som senare skulle ske. När jag hade krängt på mig den randiga tröjan gick jag tillbaka till båten och mötte en irriterad N som tyckte att kön till herrarnas dusch nu hade blivit för lång. Han ville ha en öl till och beordrade mig i en irriterad röst att ta fram en åt honom som han kunde ha i duschen. Jag bad honom vänligt att vänta litet, vi hade ju hela kvällen framför oss.  I det ögonblicket vände allt. Jag skulle inte tala om för honom vad han skulle göra. Precis som vid flera tidigare incidenter i hemmet, såg jag hur fort han vände från lycka till avsky och jag tänkte att detta inte skulle få förstöra något. Jag måste få honom lugn och sa därför inget mer. Han klev ner i båten och greppande sig en öl från utrymmet i aktern, klev sedan ur båten igen och gick resolut mot duscharna. N som avskyr att duscha, av olika skäl - en kan vara att han hade exem som liten och minns klådan som något avskyvärt. När han duschar tar han därför ytterst god tid på sig för att skölja av sig duschkrämen från Barnängen som han använder sig så ymnigt av.  Jag tog nu tillfället i akt att möta solnedgången vid stranden med en promenad, något jag alltid gör för att må bra. Alla mina tillhörigheter lämnade jag kvar i båten, för att han inte skulle bli orolig. Promenaden var fin, jag mötte flera lyckliga människor på vägen och då jag gick förbi scenen där Eldkvarn spelade gav de just 'Kärlekens tunga'. Jag tänkte då, att detta skulle jag berätta för N. Han skulle vara lugnare när jag kom tillbaka, det kände jag.

Att gå i tung sand är jobbigt, skönt. Det ger ett skönt motstånd och får mig att snabbt komma på gladare tankar. Kustremsan är svagt välvd och inte så många dagar tidigare hade vi varit i Sibirien som ligger längst bort, nästan där sanden tar slut och skogen tar vid. Jag tänkte inte så mycket då jag gick, jag tog in kvällen och det lekande folket runtomkring, njöt av att inte synas, av att få ta del av deras glädje. När jag kommit fram till den del av stranden som heter Råbocka började solen dala, så då vände jag om och gick tillbaka igen. En ensam kvinna som satt i sanden hälsade på mig, luften var mjuk. Framme vid marinan hade konserten avslutats och jag gick upp mot bryggan. Där satt N på en väggfast bänk framför hoddorna, intill båten. I lugn ton säger han: Jag har slängt i alla sakerna i vattnet.

Jag säger nog först något i stil med - vad är det du säger? därefter går jag ombord och finner båten ren från personliga föremål. Min väska, med bilnycklarna, hemnycklarna, plånboken med smyckena, klockan, ringarna, örhängena, telefonen, badväskan - allt är borta. Varför? Det är här han reser sig upp och börjar beskylla mig för att vara försumlig med mitt barn, vilken hemsk och otrevlig person jag är och att jag därför förtjänade att få mina saker bortslängda. Han närmade mig tre gånger för att slänga mina glasögon som satt på skulten, det sista lösöret jag ägde, tills de slutligen också hamnade i vattnet. Efter att ha stått där och tagit emot huvudlösa beskyllningar i något som kändes som en evighet, beslutade jag mig för att gå hem. Jag hade reservnycklar till både huset och bilen där och där kände jag mig trygg. Jag började gå. N säger då att han kommer att packa sina saker och dra. Han startar bilen och kör upp bredvid mig, säger bryskt åt mig att hoppa in, varpå jag utbrister att han minsann hade sina egna föremål i tryggt förvar. Bilnycklarna var uppenbart, jag skymtade flera av hans och båtens föremål i bilens baksäte, bl.a hans sömnapnémaskin. Jag fortsatte gå, han körde vidare. Fort. Vid utfarten av marinan stannar nu en bil vid vägen och föraren öppnar rutan och undrar hur jag mår. Jag hade just då brustit ut i gråt och sa, sådär. Mannen som hade stannat presenterade sig som marinans andre hamnkapten. Han sa kort att han hade fått med vad N hade gjort och även hört en del av hans utbrott och undrade om han kunde skjutsa mig. Jag tackade ja. Det är tre mil hem, klockan närmade sig midnatt och i sommarklänning och sandaler skulle det snart bli väldigt kyligt. Jag berättade hur långt det var, och att jag var tacksam för hjälpen men förstod att det skulle vara en uppoffring för honom. Vi talades vid under bilfärden, med en lugn och snäll röst fördömde han N beteende kraftigt. Jag kände mig förstådd. Jag tänkte att bara jag kom hem skulle allt vara lugnt igen, hemma är jag trygg. Strax efter avfarten mot Örkelljunga, i nivå med Munka Ljungby, blir vi omkörda av N och detta berättar jag för hamnkapten. Nu förstår jag att han troligen kommer att vara vid torpet då vi anländer och jag blev mycket orolig, ville nu snabbt till hemmet, min fasta punkt. Tiden härifrån till torpet kändes lång, oerhört lång. Hamnkapten undrade om han skulle stanna kvar en stund för att se till att N hade lugnat ner sig och verkligen gav sig av, men jag tyckte att han redan hade gjort mig en obetalbar tjänst och vi kom överens om att jag skulle kontakta honom morgonen därpå, för att han skulle vara lugn.

Framme vid torpet satt N vid förarsätet, dörren öppen. Då han ser bilen kliver han ur och går in på tomten. Hamnkapten säger högt hans namn, och får ett bryskt svar: Vad Vill Du. Jag försäkrar hamnkapten ytterligare en gång, att det är lugnt. Nu är jag hemma, N ska bara packa sina saker och köra och att jag skall höra av mig morgonen därpå. Hamnkapten startar bilen och kör därifrån. Jag går in genom grinden i häcken, går direkt till gömstället för reservnycklarna. Här frågar mig N med brysk röst: vad tror du att du gör? han är rädd att jag ska förstöra hans lyxfågelfrö som står ovanför gömstället, något han kort säger. Jag svarar att jag hämtar reservnycklarna. Först låser jag upp dörren till det hus där N bor, i förhoppning att han ska gå in där och börja packa. När jag låser upp min dörr är han kvar och jag får en otäck känsla, beslutar mig för att låsa dörren efter mig, något jag aldrig gör annars. Under följande sekunder upplever jag ren panik, jag vill bara låsa om mig. När jag stänger dörren rycks den upp och in kommer han, ursinnig. Vansinnig. Från och med nu minns jag bara saker sporadiskt. Det är som om hjärnan stängdes av, som om jag gick på sparlåga. Från och med nu minns jag brottsstycken och  det är med hjälp av slutledningar och logik jag ha kunnat göra en rekonstruktion av kvällen. Tidsperspektivet sätts med ledning av att blodet i hårbotten var torrt när jag vaknade upp, händelsehorisonten med ledning av de märken och de skador som jag såg dagen därpå. Vad jag minns tydligt från natten till den 2 augusti är hur N rycker ur datorn som står på en hylla på mitt rum på 5 m2 ur väggkontakten, en dator på 27" med styvt och smalt skal av aluminium. Jag hinner säga gör nu inget du kommer att ångra, N, innan han börjar slå med full kraft med den. Fönstret går sönder, datorn sätter sig som en bila i trälisten, mellan de båda rutorna, och hindrar hela fönstret från att kava in. Jag minns att jag tänker på det och ser hur han med svårighet lirkar loss skärmen från det djupa jacket. Han fortsätter att slå runt sig med skärmen, några av mina mest älskade föremål går sönder. Datorn sätter sig i golvet, en dm från mig. Någonstans under tumultet träffar han mig med en knytnäve i ansiktet och jag faller ihop i dörren mellan köket och sovrummet. Det är nu jag tuppar av. Jag minns dock hur han stampar mig i mellangärdet, hårt, då jag ligger ner. Jag minns att han drar upp mig i håret, känslan av att med full kraft få kallt stål mot pannan, hur näsan krasar och jag känner flera slag mot min nacke. Han säger att jag ska dö.

När jag vaknar upp sitter jag i en pöl av blod, troligen kommer det från min nacke och det har runnit från dörren ner på golvet. Hårbotten är full av levrat blod och jag är oerhört trött. Jag känner att näsan rinner och då jag torkar den ser jag blod. Jag är öm överallt och vill bara lägga mig och sova. Glömma. Jag är så trött. Yr. Jag darrar av köld, tror det är anspänning av chocken. Jag tar disksvampen från köket och försöker att torka av blod från dörren. Jag försöker damma bort glassplitter från sängen men märker att det inte går. N ber mig att sätta mig ner, mitt emot, vid köksbordet. Rummet är i oordning, flera tavlor är sönderslagna, en orkidé ligger på golvet bland glassplitter och trasiga ramdelar. Jag börjar plocka ihop bitarna. Samlar ihop mina trasiga ägodelar. Vid det här laget upptäcker jag att jag har en annan klänning på mig. Mina tidigare kläder är avslitna, den nya vita BH:n ligger trasig på bordet. Jag bär en tunn klänning som jag har fått av honom och har frossbrytningar. Sätter på mig joggingbyxor under och en fleece över. Jag darrar, skakar. Under tiden orerar N om hur jag förtjänar att bli slagen, om hur elak jag är, om hur försumlig jag är mot min dotter, att jag skall skylla mig själv. Han noterar att jag har fått en fläskläpp och säger det med en ton av likgiltighet. Jag har stängt av hjärnan, jag vet att han pratar men lyssnar inte. Jag vill bara sova. Under en mycket lång tid fattar jag mod till mig och beslutar mig för att lägga mig i tösens säng, som är det enda rummet som är i ordning. Jag reser mig upp, går in genom dörren, in i rummet som befinner sig bakom stolen N sitter på, stänger dörren om mig. I sängen hinner jag tänka; om jag dör nu, är T i gott förvar. Sedan somnar jag bort. N sitter kvar där ute, jag vet inte hur länge.

När jag vaknar den morgonen tittar jag mig i sminkspegeln som är den enda jag har i torpet förutom den i badrummet, men där ute ligger N. Jag chockas över det jag ser, minns endast ett slag, men det framgår tydligt att det har varit åtskilliga. Nu tar jag kontakt med tre personer, en av dem, min goda vän Å bor i närheten och är uppe i ottan med sin hund, något hon alltid brukar delge med bild på fb. Jag förstod att hon skulle läsa mitt meddelande snart. Såhär skrev jag:

hej Å. Jag är hemma och blåslagen. Blev av med alla mina tillhörigheter i väskan igår, bilnycklar osv och fick skjutsas hem av hamnkaptenen. Jag undrar om du vill hjälpa mig att hämta tillbaka bilen idag som står vid marinan i Skälderviken? jag har reservnycklar här hemma. P bil står här och vi kan ta den dit. Kram

Jag fick stålsätta mig för att våga gå ut i stugan för att hämta bilnycklarna som ligger i vapenskåpet. N sov än. Efter en knapp timma var väninnan på plats, jag minns hur hon utbrister: men vännen vad du ser ut! Hon skjutsade mig genast hem till sig, därefter körde vi gemensamt till marinan och hämtade min bil. Hemma hos henne igen beslöt vi oss för att köra tillbaka till Ängelholms sjukhus, för att få mig kontrollerad. Resan hem från Skäldervikens marina i egen bil minns jag egentligen inte något av, inte mer än känslan av overklighet och synen av mitt eget uppsvullna och blåa ansikte i backspegeln. Väninnan tog därefter över, skjutsade mig till akutintaget, höll mig sällskap under all den långa väntan på hjärnscanningen, var min anhöriga vid doktorns övertygande tal om polisanmälan, och var mitt vittne under polisanmälan som gjordes på plats, på sjukhuset, av två vänliga kvinnor. Jag var yr, trött. Ville bara sova. Jag redogjorde för något jag inte mindes, inte hade varit med om, det var som om jag berättade om något jag hade drömt och därför inte kunde minnas i detalj. Poliserna tog även vittnesmål från den tidigare incidenten från april och jag gjorde en retroaktiv anmälan. Jag berättade kort om vad som hade hänt, hur vi hade träffats, fram till den första händelsen och fick då höra att det tar just två månader för en psykopat att visa sitt rätta jag. Det var första gången någon nämnde ordet i sammanhanget. I bilen hem igen sov jag gott, jag fick låna mjuka kläder av Å, ett hett bad och en varm säng efter en god middag. Inga frågor, bara ren och oförställd vänlighet och omtanke, som om jag var en självklar medlem i deras familj.

Under dagen får jag upprepade meddelanden från N som uppenbarligen är kvar i huset. Det sista handlar om att han måste anmäla mig som förvunnen, eftersom jag inte hör av mig. Jag svarar inte och läser dessa först efter det att han har häktats.

Dagen därpå häktas så N och jag kan lättad, tillsammans med Å, köra hem för att kolla om torpet är beboeligt. T och hennes pappa P är nu på väg tillbaka igen från semestern som de har valt att avbryta. Jag vill känna in hemmet, är det OK, går det att vara där. N hade noggrant städat ur huset från glassplitter, ställt datorn med den buckliga och blodiga skärmen i lillstugan och skurat golvet och dörren rena från mitt blod. Mina sänglakan var avtagna. Mattan i köket med blodfläckarna var vänd. För fönstret i sovrummet hade han tejpat ett ark randigt A4papper. Jag kände att jag måste ta över rädslan och beslutade mig för att sova hemma. Dagen därpå hämtade jag tösen och P på stationen i Höör. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket, då vi tre kramas i mörkret bakom perrongerna. Utan mobiltelefon kunde jag inte ta kontakt med dem och visste inte om deras tåg var försenat, så under några minuter kändes det fruktansvärt ensamt. Med mitt vanställda ansikte var det nu inte en enkel sak att knalla in och ställa frågor, be om att få låna en telefon eller ens bli betraktad som något annat än onormalt, längre. En viktig erfarenhet, men inget jag vill rekommendera.

Under de två kommande veckorna var jag sjukskriven och P stannade kvar hos oss för att hjälpa till med garagetak, samtal och stöd. Jag har tidigare nämnt hur viktigt det har varit för mig att känna stödet från mina vänner, även från min familj. Eftersom min lillebror skulle gifta sig den 15 augusti och jag inte visste hur blåmärkena skulle läka ut tills dess blev jag tvungen att berätta för honom. Han dök upp dagen därpå med hela sin familj och jag blev då övertygad om hur viktigt det var för honom att jag kom. Två veckor senare var nästan alla blåmärkena helt borta och jag hade en underbar kväll ihop med T som fick dansa och träffa glada och normala människor som inte kände något av vår historia. Men dessförinnan hade hon fått vara med om när två kvinnor från tekniska roteln hade varit här för att ta bevis och dokumentera händelseförloppet på bild. De båda poliserna visste inte vad som väntade, det var sommartider och de var underbemannade och den ena utbrast -vad har du varit med om! Jag beskrev kort för henne. Sakligt. Torrt. som om det gällde någon annan, medan jag vandrade runt i hemmet tillsammans med T. Polisaspiranten visade T sin utrustning och hon fick hjälpa till, hennes överordnade förklarade för mig att min glömska var typisk för en traumatiserad person och att dådet var ett typiskt utslag av storhetsvansinne, ytterligare ord som jag har fått smälta. Polisen i Sverige använder sig av många psykologiska termer, något det svenska domstolsväsendet totalt avhåller sig från. Detta säger en del om hur olika vi behandlas som offer och anklagad. Anklagade tas om hand av polisväsendet, med psykologi och förstående, mjuka vetenskaper, medan offret får nöja sig med juridiken som är kall och hård som stål. När jag den 4 augusti skulle infinna mig på rättsmedicinska i Lund tillsammans med mitt juridiska ombud, för att dokumentera de skador som hade skett, stod skillnaden uppenbar för mig. Från och med nu gällde enbart svarta och vita fakta, jag fick vara god att vänta på att bli förstådd och min glömska visade sig nu vara till min nackdel. 

Den 5 augusti kontaktade jag N:s mamma i Ö-a för att höra hur vi skulle göra med de föremål som fanns i huset som var hans. Vi kom överens om att jag skulle köra N bil fullpackad hem till henne och ställa den där, och sedan ta hand om de övriga skrymmande föremålen vid tillfälle. Hon vädjade om att inte låta någon veta och jag lät henne förstå att det var helt min avsikt. N är vuxen och kan ta hand om sig själv, tyckte hon. Jag tycker så synd om henne. I ett samhälle som vårt, som bygger på mödrars gratis uppoffran och kärlek, finns det inte någon som helst förståelse för detta; att barn blir vuxna nog att själv ta ansvar för sina handlingar. En mor är i de flestas ögon alltid en mor och som sådan är hon ständigt utsatt för granskning och kritik. Detta ville jag spara henne.

Domens datum tidigarelades och jag fick två dagar på mig att skaffa fram skriftliga bevis på de föremål jag ville ta med i skadeståndsanspråket. Om detta skrev jag den 22 augusti, rättegången hölls den 25 augusti. Fem minuter innan rättegång fick jag träffa min åklagare. De fem minuterna använde hon för att övertyga mig om att det var bättre att konfronteras med den åtalade. Jag hade tidigare bett om att få slippa detta, av hänsyn till att jag måste fungera även efter rätten och att jag aldrig mer ville se N. Att konfronteras kändes outhärdligt men jag gick med på det. Under dessa fem minuter som skulle gå till att bekanta sig med mig, den person hon skulle försvara, fick jag känna av vikten av en kostnadseffektiv hantering och att jag som person var underordnad detta. Från och med nu var jag en i mängden offer som skulle pläderas för, en i mängden av klienter, ett jobb som skulle klaras av. Att domen skulle få efterdyningar i mitt privata liv för lång tid framöver var det inte någon som talade om. Hur jag mådde var inte intressant. Jag blev instruerad att enbart adressera henne. Mina rättigheter nämndes aldrig. På det viset gick jag nu in i rättssalen, förbi N och hans advokat, blev placerad till vänster i rättssalen och mellan det gröna ombudet och åklagaren. Åklagaren höll ett öppningsanförande som var så fullt av faktafel, att det första jag fick göra under min talan var att rätta till felen. Detta var en av de mörkaste dagarna i mitt liv. Advokaten fullkomligt lekte katt och råtta med åklagaren som inte orkade bry sig. Det enda vittnet som kallades för mitt försvar var min vän Å. Jag undrade varför man inte hade kallat ögonvittnena, de båda hamnkaptenerna. Till svar fick jag att man inte ansåg att deras vittnesmål var relevant. Jag blev lovad att få hemskickad deras vittnesmål, men det har ännu inte kommit. Mina skadeståndsanspråk beviljades inte, och jag vägrade att gå med på en förlikning av 30% på mitt belopp. Detta gjorde att domstolsutslaget har ajounerats två gånger, för att slutligen komma till stånd idag. Jag väntar ännu. När klubban föll, 30 minuter senare än planlagt, fick jag höra N godkänna den behandlingsplan som Karlstad kommun kommer att utföra. Alternativet var 8 månaders fängelse. N var från och med nu försatt på fri fot. Jag fick aldrig veta om han fortfarande hade körkortet kvar.

Två dagar var tiden jag fick på mig att framställa skriftliga bevis, tre veckor fick försvarsadvokaten på sig att smula sönder dem. Hur stora är oddsen att jag kommer att kunna ta tillbaka det liv jag levde innan N.

Under tiden jag har skrivit detta kom ett mail till mig. N har sänt mig foton. Bedöm själv.