med kristallklar blick

Steve McCurry

jag vaknar med en varm känsla i kroppen, och när jag ligger kvar där under det varma duntäcket, i det mjuka morgondiset som silar in genom gliporna mellan gardinerna, dyker bilder upp för mitt inre. Foton som jag vet att jag vill ta, projekt som jag redan har i pipeline och som hjärnan om natten har processat till något underbart och självklart. Heureka! Hjärnans små grå behövde lugnet, en enda skön natts sömn utan att ha klockan inställd för väckning har på ett närmast mirakulöst vis åstadkommit kristallklara bilder för mitt inre och skissat på något som nästan framstår som en färdig plan. Vad kan det ha varit, sju år sedan sist?

I natt kom jag också till insikt om hur jag har utvecklats som bildskapare under de senaste åren, jag inser nu att jag har djupnat stilistiskt och fått ett eget språk. Den melankoli som jag ständigt bär med mig syns i allt jag gör och har blivit ett raster, ett kuddvar, som alla mina bilder vilar på. Ibland sker något oförutsägbart och det är då dagens särskilda stämning kommer upp. Oftast handlar det om svart humor, leda, ångest, kärlek, ömhet och längtan, känslor som lägger sig ovanpå rastret, likt garnityr på en tårta. Saker som skaver ger nödvändig skevhet åt stämningen så att den aldrig når fullständig balans. Finns det något tristare än fullständig balans? jag tror inte det.
Jag omger mig med miljöer som stämmer överens med min egen natur, omgivningarna är medvetet valda för tillfället, liksom vädret och utrustningen. Det som ibland kallas för intuition och reflexmässig instinkt handlar alltid främst om erfarenhet. Med tiden har jag lärt mig vad som botar mig, och beger mig dit till platsen som ger mig det jag är i behöv av för tillfället. Alltsamman är sådant som ingår i det kreativa arbetet, själva bildögonblicket, klicket, summerar på så vis ett helt livs processande, tänkande, och ett enormt urval av känslor.

För mig har svårigheten alltid varit att ta porträtt, jag har inte velat inkräkta på människors integritet eller vara närgången. Foto gör det, förstår du. Det ligger mycket mer än skrock i den gamla skrönan om infödingens rädsla för att förlora själen vid avbildning. Ansikten exploateras ofta i fotografier, kanske mer än någonsin idag, och ytan ställs i fokus. Det är ofta jag ställer mig frågan om bilden åldras med grace och värdighet om några år.

Det svåraste med bilder är att göra dem eviga, tidlösa, själsliga och allmänna, den kampen förs ständigt  i mitt inre eftersom jag annars tycker ytterst illa om universalism, essentialism och objektivism. Dagens extremt individualiserade tankevärld behöver ett avbräck istället, vågskålen har tippat över och behöver balans i form av hållbarhet, gemenskap, enande och läkande. Vi behöver känna igen oss hos varandra igen, i det som gör oss mänskliga. Därför måste vi ställa oss frågan: Vad gör oss mänskliga?

Det är svårt att gestalta något över huvud taget utan att objektifiera. Vi tenderar alltid att läsa in oss själv i det vi avbildar och det blir ofta väldigt tråkiga bilder, antingen sockersöta och klistrigt inställsamma, eller tillrättalagda och utan magi. Att se det unika och låta det få vara just unikt ställer helt andra krav, den som gestaltar måste vara ödmjuk, lyhörd, nyfiken och sätta sig själv i periferin - alltså långt ifrån det självcentrerade geniideal som har varit förhärskande under alldeles för lång tid.

Men nu vet jag hur jag ska gå vidare för att ta porträtt i alla fall. Jag vet åtminstone precis hur resultatet ska se ut, och sen får vi se hur det artar sig. Men jag har en plan!

bakdag

Jean-Baptiste-Siméon Chardin

vad ungdom må skapa är vanskligt och kort
det drar likt en bubbla i brisen bort

jag tar det lugnt om morgonen, lyssnar på radio, slösar tid på några dumma artiklar och bakar frukostbullar till helgen. I marginalen på SvT:s nyhetssida fastnar ögonen på dagens vetenskapsnyheter och jag får en sekunds ingivelse, nästan nyfikenhet, som slutar med att jag lyssnar på alla de små tvåminutersinslagen, innan jag tar hela sista Vetenskapens världs program.
Inslaget på 59 minuter kan du hitta här, handlar om åldrande och är ett förtjusande avsnitt som behandlar kropp, själ, lyckokänslor och empati utifrån åldrandet och framför allt ur erfarenhetens perspektiv.

En gammal kropp, med hjärna och muskler och allt, behöver längre tid på sig för att processa den samlade erfarenheten, det är därför den verkar långsam. Men med långsamheten kommer visheten, klokheten och eftertanken, följaktligen görs färre misstag, mindre antal lögner, vassare slutsatser och vänligare och kärleksfullare bemötande. Det man förlorar på karusellen, alltså.

Bankväsendet borde anställa fler äldre, likaså inom politiken. På så vis kunde snabba cash och lurendrejerier förhindras, och vi slapp se att ännu mer vishet gick förlorad i framtiden.
Hur många gamla har möjlighet att dra nytta av sin erfarenhet, visdom och kunskap idag, av ekonomiska skäl? har samhället råd att gå miste om den kunskapsbanken, undrar jag.

att ta tjuren vid hornen

att ta tjuren vid hornen är nog inte min starka sida just nu, men jag utmanar mig själv varje dag. Utmaningen kan bestå i något så simpelt som ett telefonsamtal till en myndighet, eller ett inköp och något författat som inte inbegriper lustkänslor. Just lusten till att göra saker är viktigare än någonsin och ibland är den svår att finna. Idag skiner solen och det är en bra utgångspunkt för litet extra energi, särskilt om man har fått en mancold ovanpå alltsammans. Jag nyser så att jag blir hes och jag fabulerar om hur näsan far av i tryckvågen och slutligen klistrar sig vid väggen mitt emot. Sant. Den där jämförelsen mellan mancold och föda barn är inte så långsökt som vissa tycks tro, särskilt inte om man faktiskt har fött barn en gång. Det är synd om människorna, men mest synd är det om mig just nu.

Igår ägnade jag ett par febriga timmar åt att göra trädgården litet fin. Jag var utled på röran i rabatterna och tog klåfingrigt nog itu med att städa och klippa bort blomrester och löv, konsekvensen blev att jag låg och grubblade över de stackars kalla rosorna under natten. Grubbel överhuvud taget är trist, just inatt ägnade jag mig åt mycket sådant, även andra saker än just rosorna, och kan väl säga att jag inte fungerar särskilt bra idag av den anledningen. Tankar far kors och tvärs, orosmoment poppar upp som gubben i lådan och jag har dåligt samvete för än det ena, än det andra. Det har blivit i det närmaste omöjligt att lösa problem sedan jag gick in i väggen igen, svårare och svårare tycks det mig, men som väl är har ändå nätterna blivit mycket bättre sedan jag slipper skallret från den gamla kylfrysen, och grubbelnätterna har reducerats till ett fåtal per vecka. Det går framåt, om än i snigelfart och trots envisa käppar i hjulen.

Man kan inte sätta sig i karantän, hur mycket jag än skulle vilja. Igår kväll ägnade jag litet tid åt världsfrånvänd googling på venetianska lyxhotell, jag ville pigga upp mig med litet flärd, men resultatet blev dessvärre det omvända. Jag kom att tänka på pengar. Can't live with them, nor without them. Just nu är likviditet ett överhängande problem i livet, trots alla försiktighetsåtgärder och brandväggar. Plötsligt upptäcker man att det inte går att skära ner på mer, och så kommer paniken. Och grubblerierna. Tacka vet jag löv och rosenrabatter, sådant kan jag åtgärda redan nästa dag.

Tack vare solen gjorde jag det där jobbiga samtalet och tidsbokningen, och kicken gav energi åt att gå ut igen och ägna mig åt att kratta tillbaka löv över rosenrabatterna. Sen firade jag segern över Sisyfos med en kopp kaffe, utomhus. Under pergolan, min favoritplats i världen, ställde jag bänken från det stora varuhuset som har fått en fin patina av regn och rusk efter ett års utevistelse. Jag blev dock snart kall om baken, det är ändå slutet på november, och den flagnade ytan av lackrester som klistrade sig fast på jeansen signalerade att det var dags att återvända in i stugvärmen igen.

Litet nöjdare nu. Att rucka på en tjur är inte alls enkelt, men med solenergidriven jädraranamma går det att bryta moment 22, om så momentant.

En förlorad värld

Jean Baptiste-Siméon Chardin

jag har tittat på film, en serie baserad på en bok som handlar om mänskliga värden, känslor och underhuden-resonemang, om att ha förstått den andres belägenhet och att sätta andras trivsel i första hand. Varför känns det så sorgligt omodernt? varför har moderna, ekonomiska ord för effektivitet och lönsamhet ersatt det tysta samtalet, blickarna och handslagen. Finns det någon som känner till innebörden i Gentlemen's agreement idag? använder vi det inte? varför, saknas tilliten?

Jag saknar en tid där poesin sågs som snabbaste länken till människors hjärtan och där teknik var ett mekaniskt hjälpmedel, handkraften oumbärlig och intelligensen jämlik med erfarenheten.
Har den tiden någonsin existerat?
Under 1930-talet pressades vi in i modernismens krav på effektivitet och lönsamhet och en alltmer abstrakt syn på pengar och handel skapade avgrundsdjup mellan hand och ficka. Avund, missämja, girighet, kortsiktiga planer är inget vi ifrågasätter längre, det har blivit legio.

Massans makt dissekeras av Canetti, psykologiseras av Le Bon och utmålas som ett hot av uttolkare med maktpretentioner, och mycket snart är den grå massan möjlig att påverka. Alla tillgängliga medel sätts in för att forma massans behov. Media blir massmedia. Reklamen är född. Med samma logiska förklaringsmodell som kriget hamras behovet av destruktion och konstruktion in i människans medvetande. Och över allt samman svävar marknaden som en osynlig hand. Marknadskraften har blivit Gud, svar och fråga är ett.
Jag gjorde misstaget att acceptera erbjudandet om helgtidningen och ser mig nu tvingad att läsa sådant jag egentligen vill undvika. Någon stoppar mig full av massmedialt tjafs och jag får allt större lust att avskärma mig världen. Segla bort från allt, med blodröda segel, in i en framtid, utan baklyktor.

Fink - Shakespeare 

Fink - Looking Too Closely 
Fink -  Too Late

Filosofiska rummet om fasansfull ondska
The Daily Telegraph/Richard Dorment - The man who could paint silence

Grandezza

när skogen står utan löv kan man se de starka gamla stammarna vars bark och bygge är märkta av tiden och åldern. Jag ser knotiga skönheter, vridna och graciösa, förkrympta och knäckta, vissa dagar är det som att läsa poesi när man är ute och går. Mossa, mylla och skönt förfall ger karaktär åt vandringen, och naturen tycks mig nu skönare än någonsin och det är trösterikt att se hur de gamla stolta stammarna ger plats, näring och skydd. Det händer ofta att jag blir rörd av tanken på hur tiden kan läka även det största brott och även en gigant visar respekt och ödmjukhet. Vissa träd står fullständigt raka, trots att de är ihåliga och fullkomligt genomborrade av insekter eller svampar, andra träd lutar sig vänskapligt mot varandra, de står där så vackert tillsammans i väder och vind och delar på allt, medan vissa träd tycks ha blivit plötsligt och abrupt överrumplade, och likt Ikaros bestraffade i sin grandiosa färd mot solen.

Det slår mig att jag skulle kunna gå samma runda om och om igen, utan att tröttna en enda sekund. För varje gång ser jag något nytt, det kan vara olika väder eller ljusförhållanden eller så beror intrycken på de tankar som jag för tillfället går omkring med. Naturen ger mig mening och förklarar för mig sammanhang och orsakssamband, jag får distans till både mig själv och andra och jag lär mig att tiden är det enda jag har som är värt att ta tillvara på. Inget är för evigt, och väl är det.

Gösta Berlings Saga - Sersophane 

Dekadenz

igår kväll tog vi bilen till vännen med den gedigna vinlistan och den fulla frysen och bjöd in oss på middag, det hade blivit riktigt kallt och snön gnistrade härligt i strålkastarljuset. Världen förefaller så underbart nystädad under det vita diamanttäcket, det är som om tiden stått stilla och ingen Trump eller Åkesson finge plats här.

Hemma hos P lös stearinljus från kandelabrarna i fönsterna mot gatan och i köket låg diverse ingredienser framme, ett vinglas stod upphällt på det lilla fällbordet av mälarvirke och från högtalarna strömmade cool jazz. En kram och vi är i hamn. Ett sådant där välkomnande som gör att bekymmer känns löjligt avlägsna och livet som en fest. T gick in och startade upp kakelugnen i ljusrummet och jag installerade oss i vårt lilla sovrum innan vi tog tag i middagen. Vin, kallskuret, middag, ost, glass, choklad, cigarr och alla möjliga drycker och plötsligt var tiden så sen att till och med tösen bad om att få gå och lägga sig. Mycket prat, skratt, god mat och musik läker sår som inget annat och jag tackar min lyckliga stjärna för att få ha en sådan god och dekadent vän. Och om morgonen gnistrade världen under en klarblå himmel och frukosten som togs i ljusrummet vid kakelugnen smakade som tidernas första.

Hemma i torpet hade innetemperaturen sjunkit till 10° och vattnet frusit i badrummet, men efter en timmas eldning i både vedspis och kamin var halva skadan åtgärdad, och efter en härlig promenad längs Rönne å, där vi fick se kungsfiskaren i solbelyst praktfjäderskrud och några badande vitbröstade knipor - och i takt med att lufttemperaturen steg, var även vattenledningen tinad. Nu har jag satt isolermaterial i markventilerna, så att vi klarar oss ned till -20° innan vattnet fryser igen. Inget ska hindra oss flickor från att slå klackarna i taket, inte ens en tradig gammal gubbe som kung Bore.

Edit Piaf - Je Ne Regrette Rien

på hyllan

Tankar vid en begravning.
När man når punkten där orken tagit slut och man känner att det är dags att lägga fokus på det som verkligen gäller. När människor man har lagt sin tillit på inte har lyssnat utan kör ett eget race. När hjälpen blivit en björntjänst. Då är det dags att lägga saker på hyllan.

Jag är glad att jag har förmågan att vända tvärt om och hitta ljuset på andra sidan, för om man vill se det då finns det där. Jag har ett liv, en fantastisk dotter, ett eget hem och goda vänner som vill mig väl. Jag är frisk, åtminstone fysiskt, och även om jag önskade att jag var mer klarsynt, alltid, och mer rakryggad, alltid, så vet jag att jag är bra. Jag är en bra person, med sunda värderingar och jag har aldrig någonsin skadat en annan människa. Det är i alla fall något jag kan ta med mig in i graven, den dagen det kommer.

Bäste "farbror H", ditt liv har alltid varit ett levnadsmönster och mål för mig. Glädje, njutning, sex och tango, ungefär i den ordningen. Vila i frid.

Bridge Over Troubled Water - P. Simon 
Tide Of Tears - The Parlor Mob