litet om utplånande snällhet och förintande vänlighet

en snäll flicka är retuscherad och piffig,
enligt Google

att vara snäll har en självklar plats i vårt medvetande, det är förmodligen ett av de första värdeord vi får lära oss. Du lär dig snart att vara snäll för med sig fördelar, du skaffar dig bundsförvanter, kompisar, medlöpare men märker med åren att snällhet även har andra sidor. Passar du dig inte kan du bli utnyttjad för egenskapen. En snäll person behöver ingen ta hänsyn till, be om ursäkt för eller ta på allvar i samma utsträckning som någon som ställer krav och gnäller. En snäll person förstår alltid att andras behov måste komma i första hand, det är som en naturlag och ingår i konceptet att vara snäll. Självutplåningen är ett faktum.

Har snäll och dum plötsligt blivit sak samma? för egen del gick detta upp för mig under högstadiet när en klasskompis kläckte ur sig att även en kossa är snäll. Vad hände?
Funderar utan att bli riktigt klok. Kanske det har med graden av vuxenhet att göra, en med åren stegrande form av cynisk föreställning om att världen är en marknadsplats där vi måste slåss för existensen och där värden är påtagliga saker vi skall göra oss förtjänta av. With sweat.

Med dekonstruktionen och poststrukturalismen kom fler hinder och uttrycket snälla flickor klingade plötsligt inte längre lika rumsrent som snälla pojkar. Under 80-talet revolterade tjejer mot snällhet genom att ta för sig på ett tydligt mansmanér. Med breda axlar armbågade de sig nu fram i karriären - eftersom en kossa var snäll. Snällhet blev ett omodernt ord som förpassades till skräpkorgen, för att senare få en självklar revival under hipster-eran, dock i en mycket urvattnad form och möjlig att köpa på Ebay (företrädesvis om du var utrustad med ett ymnigt skägg). Snällhet blev en marknadsstrategi med tydlig könsuppdelning.

peace and love, hipsta style

Om vi nu ser till närmare relationer finns även den andra sidan av snällhet, den som låter dig vänta och inger hopp. En snäll person kan samtidigt vara oerhört kvävande i sin snällhet. Genom att undvika att vara rak och ärlig i sina intentioner kan en snäll person bli falsk och den värsta formen av snällhet kan på så vis utvecklas till en utstuderad form av manipulation. För att förenkla saken kan vi kalla denna form för vänlighet istället.

Vänlighet är en finurlig form av råhet, särskilt när den inger hopp intill förtvivlans gräns och arbetar med gränssnitt utan indicier. Låt mig förklara såhär: En vänlig person klarar sig igenom snåriga intriger och politiska kontroverser, kärleksaffärer och livet utan att behöva förklara motivet. Vänlighet arbetar med välkända kulturella koder, de blir lätta att uppfatta men går även att göra underförstådda. Meta-vänlighet inträder om själva handlingen vittrar sönder av det väluppfostrade ordflödet, de skolade manéren. En människa som har lärt sig att vänlighet varar längst vet att den gör det i alla lägen. På så vis kan en person uppfattas som oerhört trevlig och social av omgivningen, medan mottagaren kan se vänligheten som oerhört stötande, kanske rentav provocerande och djupt sårande. En polerad yta reflekterar mottagaren men avger ytterst litet av sändaren. 

Edouard Manet, Baren i Folies Bergère.
Notera spegelbilden

Av denna, liksom så många andra skäl, föredrar jag personligen en rak fiende framför en falsk vän (här haglar det klyschor, men klyschor styrker tesen att många delar och upplever saken på liknande vis). Att vara rak är en konstart som kräver mod, takt och känsla, för en vill ju inte såra. Dock sårar det djupast om processen drar ut på tiden, så som till vänlighet och snällhet maskerat hyckleri och fromleri gör.

Vänligt och bestämt.
Rakt och rättframt.
Äkta och genomtänkt.
Så mycket humanare, så mycket snällare och så oändligt mycket vänligare i längden, om du frågar mig.

Snällhet gör saken värre - Håkan Lindgren, SvD

Forza PMS!

en lång dag är över, idag har skolan tagit tolv timmar i anspråk av mitt liv men om jag jämför med förra arbetsplatsen som tog elva timmar varje gång jag satte min fot där så kanske det inte är så hemskt ändå. En ska alltid jämföra!

Idag vill jag berätta om en sådan viktig och behjärtansvärd sak som PMS. Ni vet, dagarna som har utmålats som förblindande svarta, helt omöjliga att umgås, bara depp och grämelse. De där dagarna.

Nu vill jag att du tänker dig in i en ordinär kvinnopersons situation. Det handlar om 50% av världens befolkning (i runda slängar), alltså en ansenlig mängd som under en kort och övergående men cyklisk period, upplever att sinnena är mer skärpta än vanligt. Det handlar om helt vanliga sinnliga egenskaper, som dofter, smaker, hörsel, men även dolda egenskaper, som känslosamhet, gråtmildhet och sinnesdjup. Under tiden som kallats PMS är du mer skärpt, mer energisk, mer känslig och mer fantasifull än vanligt. Du löser svåra problem enklare än vanligt, det är som om du besitter en urkraft som tar så stor energi i anspråk att den enda lösningen är att proppa i dig sockerarter och saltgodis för att hinna i kapp.

Tänk dig nu en situation där du har fått leva ett liv dikterat av någon som inte upplever denna förhöjda känslosamhet utan får lära dig att se på denna fantastiska period av livet som något skamligt och svart, något man skämtar bort och bör gömma och glömma. Tänk dig om samhället, det sociala livet, dina vänner, arbetsplatsen skulle skämta om din och dina jämlikars starka egenskap som vore det en sjukdom, eller än värre - en psykisk åkomma. Skulle du inte tycka det vore väldigt orättvist att få ta emot gliringar och missförstånd, kallsinnighet och utfrysning - när det är precis det motsatta du behöver? Känslighet kräver förståelse, det är inte svårare än så. Alla människor kräver respekt. Svårare än så är det inte. Det är inte utan att en blir ledsen över att tänka på hur 50% av världens befolkning har blivit behandlad och utsatt för systematiserat oförstående och respektlöshet under så lång tid och nu räcker det faktiskt.

Kvinnor överlever trots att vi lever i ett system som motarbetar oss, bryter ner oss. Det gör oss än mer hedervärda. Den outnyttjade, mystifierade livskraften har setts med oblida ögon av människor med religiösa, sekulära, moderna och omoderna politiska motiv och kvinnor har marginaliserats, stympats och nedvärderats, ja till och med dödats på grund av den. Se på PMS som en resurs och talang istället och visa andra med samma egenskaper vederbörande respekt. Se på saken ur ett mänskligt och humanitärt perspektiv, för utan den vore du inte ens här.

Det kan finnas en liten möjlighet (50% chans) att det jag skriver är rätt, så varför chansa. Rätt behandlad blir en vän med PMS den starkaste länken till transcendens du kanske någonsin kommer att komma nära.

Och en sak är säker. Jag tänker inte fortplanta den gamla föreställningen om PMS hos min egen dotter. Hon ska få lov att se på sin sunda kropp med stolthet och glädje och en dag finner hon en jämlik som kan se på henne med samma, respektfulla blick. Det är så vi bygger en framtid. Om även män hade PMS skulle världen sluppit warlords, IS-mullor, kvinnomisshandlare och massmördare, det är jag också säker på.

Visa respekt. Ömhet, värme, förståelse och empati får du på köpet, om du förtjänar det.

Sebastien Bourdon 1653

Drottning Kristina avsnitt 1/2 - Öppet arkiv
Drottning Kristina avsnitt 2/2 - Öppet arkiv

dialektik

Rocío Montoya

vissa dagar är det som om en inte har något att berätta, det är som om luften har gått ur en och tröttheten håller ett järngrepp över tankeverksamheten. Sådana dagar är det bäst att lyssna noga på kroppens signaler, ta mjuka promenader och läsa böcker. Just nu läser jag Ian McEwans Sweet Tooth och förundras över hur skickligt han väver in kontroversiella åsikter och tankar i en till synes enkel berättelse om besatthet och plikter. Jag lägger allt åt sidan, försjunker i hans värld och låter mig förföras. Vad vore livet utan böcker, utan möjlighet att försvinna eller delta i andras tankar...

I min ena niondeklass går en elev som jag försöker få kläm på. Enligt elevens egen utsago har hen aldrig någonsin avslutat en bok och saknar intressen eller åsikter. Enligt eleven är familjen ointressant, mat är sådant man äter, vänner en självklarhet. Det verkar som om intressen utöver den yttre egenbilden saknas och jag kan inte släppa taget, för hen är ett enigma men dessvärre inte ett ovanligt sådant. Det som gjort personen så sval inför livet eller så likgiltig inför andra människor måste vara värt att berätta om. 

Bara för att jag själv är intresserad av dialektik är detta inte normativt för mina elever, dock blir det ett dilemma under bildlektionen. Att tolka och berätta är konstens styrka och något som jag vill delge. Eleverna får en chans att fördjupa sig i sig själv, en högst aktuell kamp då valet inför gymnasiet står och knackar på. Hur tänker en niondeklassare om sig själv, sin framtid? 

Niornas arbetsprojekt består av en terminsuppgift som skall mynna ut i en stor individuell berättelse om någons liv. Min uppgift är inledningsvis att lyssna, fråga, göra anknytningar och få dem att förstå att varje människa är en story och att inget är för obetydligt för att berättas. I bildens värld har du möjlighet att vara implicit - en story kan lindas in i precis så tjocka vadderade lager som krävs för att behålla värdigheten - eller explicit, du kan vara precis hur tydlig du vill. Avslutningsvis kommer mina elever att få hålla ett vernissage där de skall tolka varandras bilder utifrån ett anpassat tolkningsschema. På så vis kommer alla elever bli utsatta för en dialektisk granskning av varandra, och omvänt, få granska en väns bild. Oavsett hur tydlig bilden är kommer de upptäcka sidor hos sig själv under tolkningen av den andres bilder. Vi är inte så olika som vi tror. 

Min ambition är att skänka eleverna en humanistisk variant av samvaron och livet, utan direkta tävlingsmoment... men visst finns oron ständigt där och lurar i vassen i formen av avgångsbetyg och hårda bedömningskriterier. Mina bedömningar kommer att ta stor hänsyn till samarbete, även om detta inte är ett av de kriterier som skolverket har satt upp (det är med all säkerhet inte en humanist som har satt upp bedömningskriterierna). 

Vad vore livet utan samarbete, känslor och kreativitet, vad vore vi utan en berättelse? 

Free - Sweet Tooth

mening

Willy Ronis, "Bateau Mouche"

jag har haft en härlig känsla med mig under den senaste tiden. Det är som om en varm glöd har fyllt upp mitt inre, känslan av goda tankar i min riktning har gjort att jag känner mig oförklarligt men underbart älskad. Det handlar om så vaga saker som känslor och stämningar, en varm våg av välbefinnande som har gjort mig mer öppen och glad.

Genom synergieffekter som god sömn och ett nyväckt doft- och smaksinne har jag kunnat bygga på styrkan inombords. Detta ska jag ta tillvara på och påminna mig om de gånger jag blir utsatt för yttre press och stress, men portionera ut i små delar så att jag inte dränerar mig igen.

Att vara lärare har stora fördelar, jag har fasta gränser att förhålla mig till och mina kollegor är medvetna om mina svagheter och hjälper mig. Att bli hjälpt, bli tagen på allvar, kunna fråga och be om råd är en av de goda erfarenheter jag kommer att ta med mig när vikariatet är över. För hittills, under privata företagare med stora ekonomiska vinstintressen, har vi som personal fått allt knappare resurser. Vår tid har varit så knapp att vi inte ens har kunnat fika, äta lunch gemensamt eller kunnat hjälpa varandra när problem har uppstått. När kollegiet blir konkurrenter uppstår en tomhet. Det är det svarta hålet jag nu fyller med mening. Med omsorg, samarbete, inkännande, empati, kärlek och humor - så viktiga beståndsdelar på en arbetsplats, men så lite erkänt hos så många chefer - fyller jag upp det svarta hålet. Mening.

Det är dessutom kramens dag idag och jag delar gärna med mig av den kunskapen. Gratis, värmande och underskattat energirik.

KRAM!

utdrag ur resedagboken till Ammarnäs, juni 2011

med karta och kompass, Sthlm 2011

T och jag spelar kort och lyssnar på musik, hon har fått smaka en egen kopp kaffe med mjölk och känner sig uppspelt, läser högt ur sin resedagbok och vi skrattar högt. Vilken tur att hon fört anteckningar, det är just de små små detaljerna som är så viktiga för att minnas helheten, märker jag, som själv tenderar att skriva känslor, tankar. Därför kommer nu - med tösens medgivande - ett utdrag från dagboken anno 2011.
T är då 10 år och vi bor ännu i Stockholm men planerar att flytta söderut något vi gör exakt ett år senare.



Dag 1
Lappland (tågfärden) Söndag 13-12 juni 2011 

Klockan halv nio på kvällen åker vi taxi till centralstationen för att hoppa på vårt tåg till Lappland, som var skriven att komma kl 21.00. Men till vår upprörelse gick tåget 21.22. Vi sätter oss på en bar i närheten och tar något att äta. Jag tar Zingo, mamma och Per tar en öl. Tiden går. När klockan är 21.22 kom en signal att tåget inte kommer förrän 22.00. Mamma suckar och säger: att det säkert kommer att fortsätta såhär resten av kvällen och hon får rätt. Nu står det att den avgår 22.10 så vi spelar kort. Sen står det 22.20, 22.45, 22.50, 23.00, 23.20, 23.25... och när det stod 23.25 hände något. Tidtabellen gick tillbaka till 23.10 för tågen startade! Nu satt vi på tåget till Ammarnäs!

stranden, Geunja Vi har just tagit upp nät

Dag 2
Måndag 13 juni 2011

Nästa dag blev inte mycket bättre. Jag vaknade och såg att tåget stod still. Vi är väl på en station, tänkte jag. Mamma sa att vi stått still i minst tre timmar. Då blev jag chockad. När vi rullade igen (när vi gjort det i ca sex timmar) kom ett påbud om att vi skulle åka buss. Mamma blev sur och gick ut. Hon var borta länge och jag blev orolig. När vi åkt tåg och sen buss fick de som skulle till Ammarnäs (jag, mamma och två till) åka taxi. Det var 22 mil till Ammarnäs. Chauffören Stefan och de två andra personerna, Per och Siggi,var jättesnälla. Vi bodde på vandrarhemmet Fjällhästen. 

Lill-Tjulträsket, Geunja.
Bakom syns Givnjuovádduo
och Vuomatjåkka, med sina imponerande 1766 möh.

Dag 3
Tisdag 14 juni 2011

Idag skulle jag och mamma åka till Geunja kl 12.00. Klockan var bara 9.00 när jag och mamma gick ut. Eftersom det var tre timmar kvar gick jag och mamma ut och kollade fåglar i ett tjärn i närheten. När klockan var 12 kom Mikael och hämtade oss. Han hade två hundar, Dajo och Ayle, som såg ut som vita vargar. Vi åkte bil till en strand och åkte sedan båt till Geunja. Det var urfint! Till middag blev det klämma m korv, sen lade vi ut nät. Vi besteg ett berg och såg mycket fåglar. På kvällen sprang Daio bort men kom tillbaka full med blod på pälsen. Mikael trodde att han hade hittat en död renkalv. Efter det sov mamma och jag i kåta. Det var mysigt!

hemma

Dag 4
Onsdag 15 juni 2011

Jag väcktes tidigt av mamma. Vi skulle ut och dra upp nät. Det blev bara öring. Efteråt vandrade vi upp på ett berg (vi åkte båt till en strand och gick i land). Från båten såg vi kungsörn. Sedan gick vi genom skogen och sen upp på berget. Vi var tvungna att gå upp för en backe i djup snö. Det var jobbigt. När vi kom upp på berget kunde vi se allt. På nervägen snubblade jag eftersom att Dajo sprang på mig. Jag skrapade upp knäet. Han välte också Mikael när han jagade lämlar! 
Vi gick förbi ett vattenfall på väg hem. Jag var helt slutkörd när vi åkte hem. Till middag blev det öring med mandelpotatis. 

vid fallen, mitt emot örnnästena

Dag 5
Torsdag 16 juni 2011

På morgonen ville jag inte vakna. Det gick trögt för mig att gå upp. När jag gjort det, ätit frukost och diskat, gick jag och mamma en runda med Dajo och Ayle. När vi kom tillbaka tittade jag och mamma på Mikaels hus och skrev i gästboken. Jag ritade en dalripa till honom, pga. att hans farfar blev en ripa när han dog och farfar ripan kom och hälsade på Mikael. Sen åkte vi bil tillbaka och såg några män som fångat Kanadaröding på 6 kg. På fjällhästen åt jag och mamma en pytt i panna och gick en runda i skogen. Vi gick också på Blomsterlottas trädgårdsföreläsning. 

Daio, som betyder skarpsynt
och Tekla med kikare

Dag 6
Fredag 17 juni 2011

Jag väcks tidigt igen. Jag och mamma gick ut i skogen för att kolla uggla. Det blev ingen uggla, men mygg! (Lavskrika, lappmes) Sen gick vi hem och åt frukost. Mamma var jättetrött och sov middag. När hon gjort det tvättade vi håret och åt lunch, en klämma, men jag åt nästan ingenting för jag helt enkelt ville inte. Sen gick jag och mamma en till runda och passade på att handla fina, dyra, handgjorda grejer från en same. Jag fick ett handvirkat halsband och mamma en vattenamulett och jag ville ge något åt Alexander, så han fick en nyckelknippa. Mammas kompis Patrik och Per fick också presenter. Sen gick vi längs Kungsleden och Vindelälven, köpte en tovad fjällripa och gick hem. Hemma spelade jag och mamma kort och jag skrev brev till mina vänner, sen åt vi ute. Jag och mamma åt renskav, hemlagat potatismos, svartvinbärsgele, bönor, morötter och god sås. Efterrätt blev vaniljglass och varma hjortron. Sen gick vi hem och lade oss. 

Star-struck

Dag 7
Lördag 18 juni 2011

Klockan kvart i nio på morgonen hämtades vi av värden Malin. Vi åkte till stallarna och väntade in en till person som skulle komma. När hon gjort det hämtade vi grimma och grimskaft. Vi fick utvalt hästar som vi skulle rida. Jag fick en svart skäck som hette Skotti, mamma fick en sotfux som hette Dögg, Malin fick Produr och den andra tjejen Blesi. Vi red i bergen, hästarna var heta i början men lugnade sig sen. När vi kommit en bit upp pausade vi och åt macka, soppa, kaffe/choklad. Hästarna gick omkring och betade. Blesi kom ofta närmast oss. Sedan tränsade vi och sadlade och fick med oss varsin stor väska. När vi kom till en skidbacke hoppade vi av och ledde hästarna nedför backen. Sen töltade vi en bit innan vi kom tillbaka. Vid stallet sadlade och tränsade vi av och ledde tillbaka hästarna till hagen. Sen åkte vi hem. All mat var slut och affären var stängd så vi åt ute igen men den här gången på en annan restaurang, p.g.a att den andra var full av samer som firade bröllop. Jag åt hamburgare och mamma åt älgfärsbiff. Mamma fick köpa mjölk där, sen gick vi hem och spelade kort. Sen sov vi. 

Skotti och Tekla

Dagen därpå reste vi hem så därför tog anteckningarna slut. Jag kan fortfarande tänka på känslan av hur välkomna vi var och att vi genast betraktades som viktiga pusselbitar i byn där det bodde sammanlagt 200, varav 90 permanent. Ortens nyfikna barn cirklade runt oss med cykel och de visste exakt var vi befann oss, på restaurangerna välkomnades vi glatt med våra namn. Det var kyrkvecka och samiskt bröllop, festen skedde 20 meter från Fjällhästen där vi bodde och vi fick därför på nära håll träffa och se festklädda sydsamer, vilket ytterligare bidrog till den blandade känslan av att vara turister. Tekla blev nästan omedelbart kontaktad av ortens fågelguide, som ville ha information om var vi sett lappmesen, dagen innan. På forskningsstationen fick vi av studenterna information om slagugglan, svarthakedoppingen och lappmesen, flera ugglor (det var lämmelår) och sjöfågel. Tekla ville arbeta där och bli Mikaels guide och lära sig spåra räv och fjällhöns. Flera gånger frågade man oss om vi ville flytta upp och bo med dem och vem vet... vi saknar båda naturen och människorna, den vänskapliga atmosfären och omfånget och återvänder väldigt gärna.

vårt kök, Geunja

Detta är ett varmt resminne av en sverigesommar som jag alltid kommer att bära med mig, för veckan därpå reste T och jag ner till Skåne för att se skillnaden i natur och fågelliv. Hon och jag firade midsommar på Hallands Väderö och spanade fågel i omgivningarna runt NV-Skåne. Här skulle vi bo, det var nu jag beslutade mig och visste att jag hade tösen med mig.

Men sverigesommaren var inte slut än, för innan skolan började igen tog vi tillsammans med Per en tur till Västkusten och bodde hos vännerna i Tjörn och Jonsered,  sedan slöt vi cirkeln genom att köra till Öland. Där reste vi runt ön och skådade fågel och blommor och tog fantastiska foton under tre dagar. Resan markerade slutet på en tid, men början på en ny - där vänskap fick ersätta fångenskap och missförstånd blev samförstånd. Och den känslan består.

med ryggen åt det gamla
(på väg in i Himmelsberga)

bästis

Tim Walker

Vilar benen efter en underbar promenad med tösen. Hon går som vanligt långt bakom, i sina tankar och jag i mina. Var i sin egen takt, båda i var sin bubbla, fast gemensamt och när vi möts senare, där promenaden blivit så blöt att mina stövlar läcker in vatten och jag måste hoppa likt en gasell över de små stenarna i det vattenmängda landskapet, och hon kan vada med sina gummistövlar - där delar vi på tankarna som tänkts. Vi håller båda inre dialoger, pratar högt och diskuterar, reder ut problem och känner in omgivningarna. För att det ska fungera behövs både ensamhet och gemenskap och den får vi genom att ge varandra plats. Vid vadstället och stenarna kände jag en lätthet som jag inte har känt sedan september. Jag mindes då hur trött jag blev av att hoppa mellan stenarna. Det var som om varje steg krävde att ett beslut skulle fattas och då räckte det för att få mig totalt utmattad... men idag flög jag över stenarna likt en gasell och jag var ett med landskapet - samma känsla som jag haft sedan barn. Moränmark, enar, vattenpölar och sten, vad jag älskar när solen står lågt och lägger långa skuggor likt krokiga fingrar på de mjuka kullarna och stigarna. Väldigt nära lyckotårarna.

I gårkväll kom min bästis på besök från Schwez, vi har pratat och skrattat och delat med oss av livet. Sedan sist vi sågs har ett liv förflutit, det var för två år sedan och T och jag var då nyinflyttade torpare. En riktigt god vän känner till mer om en än någon annan. Om man har haft en nära bästis vet man värdet men även hur sårbar man är. En bästis går under huden på ett sätt som inte går att överträffa och när vi ses igen kommer ursprungsjaget fram, den blyga flickan med drömmarna men även hon som aldrig lät sig kopplas eller tystas. Och jag är stolt över mig, över oss, två naiva och nyfikna älvor i ett okänt hav. Vi delade tankar, känslor, dagar och nätter, mammor och bröder, sängar, kläder, mat och underkläder. Vi var tvillingsjälar. Jag minns synkningen då vi ringde varandra och signalerna inte hann fram för den andre satt redan med luren i hand, eller när en blick tvärsöver salen räckte för att den andre skulle veta. En bästis är man ovän med för att man ständigt blir påmind om sina tillkortakommanden, och försonas för att man vet den andre har rätt. En bästis kan säga dig sanningen utan att det känns som en anklagelse - tills hormonerna tar över, för med kärleken till pojkar kom sprickorna i muren, missförstånden och anklagelserna. Gymnasietiden var en pina för mig, ett triumftåg för henne och vi separerade under två långa år. Idag när vi ses existerar tiden enbart som årtal på en kalender. Samtalen vi har håller fortfarande total respekt och total respektlöshet till allt, i en underbar blandning. Ihop med en sådan vän älskar man sig själv. Och när hon har packat sina väskor och kört vidare känns ingen tomhet, utan själen är uppfylld av något oerhört gott och välgörande. Det är kärlek det.

En fulländad lördag alltså, och den är inte slut än, för nu ska tösen och jag ta vara på känslan av att ha ett fullständigt underbart liv.

Ben Howard - Keep Your Head Up

en singels försvarstal

"Only an enterprise as fucked as the record business could,
or would, consistently wring new material out of permanently defunct outfits
-- labels of all sizes continue scrambling for new (and sometimes appalling)
ways to re-package, remaster, reissue, re-release, and re-squeeze
 artist catalogs dry-- and then some."

som singel kan jag ofta känna påtryckningar utifrån, det är säkert välment men oönskat. Att som singel och tjej välja att vara ensam med en dotter, vara nöjd med livet och inte aktivt delta i grupperingar, parkonstellationer eller vara populär anses suspekt och därför ett problem man gärna vill hjälpa mig med. Jag avtackar mig, vänligt men bestämt. I mitt liv finns för närvarande allt jag kan önska mig, jag är nöjd och när den dagen kommer låter jag er veta. Tack.

För vad är det som sker när gamla flammor, olyckligt gifta vänner, nyskilda vänner, arbetskamrater, chefsfruar, nätvänner och andra vänner plötsligt representerar mig som potentiella lyckomäklare. Lycka som i att vara själsfränder, partners, en kärleksrelation - kärlek mellan två behandlas som om det vore ett universalmedel för att må bra, det säljs oss via fåniga TV-program och sticks under näsan på oss som luktsalt. Låt mig förklara såhär plumpt: om jag vore rullstolsbunden skulle ingen komma på idén att ge mig ett par löparskor, det vore både oförskämt och enögt. Nu är min belägenhet sådan att mitt antagna "handikapp" ligger på ett annat plan, vilket gör att det vare sig syns eller går att uttolka. Om jag fick lov att förklara för alla välvilliga vänner, välmenande kollegor och hungrande singlar skulle vi kanske komma överens om att jag själv vill avgöra om och när tiden är inne och att min könstillhörighet inte automatiskt innebär att jag känner mig halv. Jag är inte intresserad av att ta hand om, vårda eller göra någon annan än mig och min dotter lyckligare idag. Jag är alldeles för trasig för att skapa en god relation och om jag skulle ge mig ut på jakt vore det som att utgöra mig för en ulv i fårakläder, en handgranat i en klåfingrig hand, ett bananskal på trottoaren, en elefant i en porslinsfabrik. Jag är inte personen som letar efter lyckan, har inte varit och kommer aldrig att bli det - för som jag ser det är lyckan något som finns inombords och går att jämföra med ett vattenglas som fylls på, droppvis och dunstar av ibland, och då glaset faller omkull behövs mycket tid och tålamod innan det går att dricka sig otörstig igen. 

Om jag skulle utge mig för att vilja söka en själsfrände idag, vore jag både förmäten och elak. Det kallas falsk varudeklaration, att utge sig för att vara något annat än en är och jag skulle personligen inte orka med en ny familjekonstellation. Jag är, och jag upprepar, inte intresserad av att leka mamma, pappa, barn. Den konstellationen tar jag på alldeles för stort allvar, den relationen är inget jag leker bort igen.

Dessvärre tror jag att min belägenhet som singel ofta syns som en möjlighet att fylla ett egoistiskt behov. Utifrån sett är mina egna önskemål självklara. Visst måste en vara två, visst måste man som ensam leta efter en partner, det är normalt! Men från min synvinkel håller jag med drottning Elizabeth I; jag är hellre ensamstående tiggare än drottning och gift. 

Jag är singel men inte ensam. Men undrens tid är inte förbi och jag beundrar djupt de människor som förblir i en tvåsamhetsrelation hela livet, med allt vad det innebär. Det vackraste som existerar, det som berör oss djupast är samförstånd. För oss andra kan det vara insikten av att hoppet kan vara en snara och att meningen med allt kan handla om andra värden än att leta efter sin egenbild. Svaret, perfektionen och lösningen finns där en minst anar det, oftast behöver en bara släppa taget och låta saker få vara för att en ska se att det en alltid har letat efter plötsligt uppenbarar sig mitt framför näsan. Eller som en god vän skulle uttrycka det: slumpen är ingen tillfällighet utan resultatet av noggrant förberedda misstag.


Louder Than Words