Elitist, jomänvisst

 Ute på ängen har kossorna kalas, det doftar tryggt av kobajs och solen bryter fram ibland. Kanske det blir idag som jag får se den, scharlakansvaxingen. Letar sedan dagar på samma ställe men utan att få napp, kanske det är kossorna som har kalasat på dem, eller så är det på grund av bondens infall i höstas när han tog ner de grövsta ekarna. Ljust är det i alla fall, och fint. Jag sätter mig på en sten och drar fram dagens första kopp kaffe ur den lilla ryggsäcken. Kossorna närmar sig nyfiket. Jag låtsas som att det regnar. I blickfältet står det en årsgammal stubbe, jag noterar åtminstone tre olika, nej fem olika sorters svampar som växer vid den. Hättor och broskingar, vaxingar och laxskivlingar, så fina de är där de står. Mossorna och lavarna tycks inte ha tagit skada av sågen heller, de bildar en liten snårskog med gläntor och dalgångar, ja en hel liten värld står där vid stubbens fot. Vackert. 

Jag har nog aldrig förr känt att jag kan så litet som nu. Allt jag ser bär en berättelse som jag borde känna till. Kanske dagens svamp inte finns här längre? När kaffet är urdrucket tar jag min lilla ryggsäck och går runt stubben, sneglar mot kossorna ibland, och hukar mig för att ta den tionde bilden på en vaxnavling, den lyser så fint mot mossans gröna i sin veckade, gula hatt. Den har jag åtminstone viss koll på, den, och gråbrokingen, som lyfter sig så störtskönt och stolt, till och med i den tråkigaste av granplantager. Jag sätter mig på en annan, ganska så torr sten och drar fram kaffet igen, med ena ögat på kossorna kan jag notera att de börjat samla sig och avancerar nu mot mitt håll. Jag bestämmer mig för att inte vara rädd, reser mig upp ett tag, men sätter mig ner igen. Resolut. Ena kalven flemar mot mitt håll, jag tror att den tycker att kaffet luktar räligt och kanske det är därför de beslutar sig för att stå kvar där, fem meter från mig. Vi glor på varandra, nyfiket avvaktande. När jag är färdig med dagens andra kopp reser jag mig upp och kossorna flyttar sig. Jag var inte så värst farlig ändå, inte kalvarna heller. 

 

Jag noterar en karljohan som får stå kvar, den är ganska stor och när jag klämmer på foten känns den svampig på ett misstänkt vis. Dessa nedbrytningsprocesser, vad vore vi utan dem. All kobajs, alla döda träd, allt as. Vilka bakteriehärdar och sjukdomsrisker vi sluppit bara på grund av alla dessa små renhållare. Rynkhätta. Ametistskivling. Svamp kan till och med bryta ner plast. Polymerer. Radioaktivt nedfall. Vilka kingar! Här går man omkring på två ben och snubblar på taggtråd som en treåring. Har man över huvud taget lärt sig något nyttigt under sina dryga femtio år?

Jag hittar en knasig sten. Den ser konstgjord ut, ena sidan är helt knottrig och skrovlig och den andra sidan alldeles slät, som ett hölje som kasat av och stelnat. Jag vet att den kommer från en geologisk tidsperiod före kossor och däggdjur men långt efter svamparna, undrar hur liv såg ut när den formades. Vulkaner. Tornqvistzonen. Så mycket att lära sig. Så litet man kan.