Tidsdag

Utsikt från en antagen galgbacke

 Det är en utmärkt höst, mild och lagom våt. Färgerna sprakar och det växer ymnigt med karljohan och blodsoppar som får pimpa pumpagrytan eller hamna i en pastasås. Pumpa varierar man med olika påhittade recept, det blir bra ihop med allt. och matigt. Till och med de ideella sammanträdena har gått smidigt i höst (bör man oroa sig?) och jag har dessutom sluppit komma hem till en alldeles för råkall och utkyld stuga. Tid finns det för att göra utflykter till ställen där jag inte har varit förut. Jag har mat, värme, lugn och ro, vackra omgivningar och en egen täppa, och så en kikare med. Tänderna är hela, bilen är besiktad, veden räcker kanske hela vintern och jag har en förvisso osäker men ändå befintlig framtidsplan. Jag ska aldrig någonsin klaga mer, inte idag i alla fall.

Utsikt över en försvunnen galgbacke

Idag blev det en tur till Ask för att göra några fynd på loppis. Jag anlände i alldeles för god tid innan öppningstid och hann därför kolla in ett område med hålvägar och en galgbacke i närheten, före. Hålvägarna ligger på ett ställe med det lockande namnet Myren och är koncentrerade kring ett mycket litet skogsparti. Jag räknade åtminstone fyra tydliga vägar och alla låg parallellt med väg 108, en sträcka som måste ha använts under lång tid. Strax intill den lilla dungen låg det ett inhägnat område med äldre och yngre stensättningar, täta snår och buskage och några gamla aplar, och ytterligare ett stycke bort låg ett litet fint kärr. Där bjöds jag på en jaktuppvisning av en ung blå kärrhök som flög över fältet intill, medan en gröngöling ropade och några järnsparvar visade sig. Vid ett yngre vildvatten låg en liten bit kågerödssandsten som var stor nog att få följa med hem i ryggsäcken. Man vet väl aldrig när en sådan kan komma till pass. Men inga lyckade utflykter utan strapatser. För när jag var i färd med att undersöka kärrpartiet lyckades jag fastna i en slånbuske och höll på att bli hängande där eftersom busken hade fattat ett resolut grepp om min skalp och det ömmade illa vid minsta rörelse. Jag hann tänka flera onda och ödesmättade tankar innan jag slutligen, på något vis ändå lyckades nästla mig ur den prekära situationen. Bilden av ett gråhårigt lik i en slånbuske hade kanske inte varit så snygg i lokaltidningen tänkte jag. Litet pinsamt med, och alltsamman på en tisdag. På andra sidan om väg 108 är en galgbacke utmärkt på Min Karta. I samma riktning men litet längre bort från vägen höjer sig en märklig trädbevuxen kulle, ca 100 m i diameter och med ett kraterliknande hål i mitten. Av stenarna att döma verkar det vara en av alla de små vulkaner som finns häromkring, men denna saknar namn och är inte märkt på kartan. Av galgbacken syns idag inget mer än en mjuk höjd över det övriga, lika anonymt böljande landskapet. Kanske kartan visar fel, och att det egentligen är stenkullen som är galgbacken, sådant kan man ägna sina tankar åt när man är på utflykt. Tanken avbröts dock plötsligt av en morkulla som med ett missnöjt grufflande flög upp framför mig. Ett märkligt ställe att gömma sig på, tyckte jag, hon tyckte nog detsamma. På loppmarknaden var det ovanligt utplockat, till och med herravdelningens klädställningar såg ut som på NK-rea, men jag fick med mig tre böcker i vanlig ordning. Westö, Tokarczuk och Thorvall blev de första inköpen inför sommaren, för till skillnad från de flesta, normala människor, läser jag mindre under hösten och vintern. 

 

Här öppnar sig tidkapseln

 

Vägen hemåt gick via de mycket små vägarna och förbi Släbo fälad, Vindfälle, Kongaö, Vega och Gillastig. Ställena har nog döpts efter traktens umbäranden och drömmar, orterna ligger i ett lätt kuperat och småbrutet område, ett lapptäcke av skog och betesmark med mindre inägor där gårdshusen är mattröda och ännu inte helt förstörda av nyrikedom. På några håll har marken visserligen upplåtits till fritidshus under sextiotalet, men i övrigt är intrycket ytterst nådigt. Efter en stunds vindlande körning genom mjuka kullar, dalgångar och små trädpartier kommer man in i Söderåsens nationalpark, och avslutningsvis tar man den branta serpentinvägen ner till väg 13 mellan Röstånga och Ljungbyhed. Jag valde Röstånga för att handla litet på ICA och växla ett par ord med den glade handlaren där, sen passade jag på att ta en tur runt Odensjön för att titta på fantastiska rasbranter och tjusiga rödbruna bokbackar i höstskrud. Det är ett märkvärdigt geologiskt ställe jag har landat på här. Nackarpsdalens kullar är äldre än istiden, och Odensjöns underjordiska källvatten är förmodligen från en tid för 400 miljoner år sedan, när Skånes diagonala spricka uppstod. Samma vatten har släckt törsten på dinosaurier och amöbor sedan dess. Hemma igen blev det bullbak före middagen och därefter skrevs några minnesrader på bloggen, allt med elektricitetens hjälp, men jag avslutar nog dagen på höstvis med en brasa på traktens fjolårsved. Kanske att jag tar mig en droppe lagrad whisky med, men eftersom vräkighet inte är min grej så får det nog vänta till torsdag. 

 

Hålväg i Myren vid Fridhem

CCR - Tombstone Shadow