När jag behöver ett uppåttjack måste jag ta mig till en plats dit allt är sig likt och inget liknar något annat. Igår visste jag redan på förhand att det skulle kunna bli en sådan dag, så jag hade förberett en liten matsäck med kaffe och macka som bara kunde slängas på ryggen efter samtalet som jag hade väntat på i två månader. Med en utflykt i sikte orkade jag dessutom göra ytterligare ett besök, och ta ett jobbigt samtal till, som normalt skulle ta hela dagen i anspråk att smälta. Inställningen, att eftersom det ändå inte spelade någon roll längre, var rätt. Väntan, denna eviga väntan. Det är som om min tid inte räknas i förhållande till myndigheternas dyra digitala system och mätbara anställningar. Men man lär sig, man finner sig. Man vänjer sig, men är det värdigt... Min inre värdighet återupprättas genom extraordinära naturupplevelser, det är enda sättet.
Väl på väg, bort från den grå tristessen, kan jag börja se på saker ur en mer humoristisk vinkel. Efter en stund ser jag hur allt jag utsätter mig för är så vansinnigt absurt, och snart är mina bekymmer bortblåsta. Vägen bort går via milsvida, hisnande vackra utsikter, med vatten och vind, bränningar och klippor, vyerna sköljer effektivt bort den sista unsen av meningslöshet. Vågornas vaggande och ständiga nötande, fram och åter, fram och åter, som har förvandlat berg till salt, förenar det som varit med det som kommer att ske. Här på stranden är verkligheten skuggan i en klippskreva, känslan av berget under fötterna och på händerna, smaken av salt kaffe, och med stenarna i ryggen och havet i blicken blir jag återfödd. På stigarna går jag så som jag gjorde den första gången jag var här, för åtminstone femtio år sedan. Sökande och lyssnande, obrydd över tid och rum, låter jag solen värma och vinden kyla min kropp och det är så skönt. Så obeskrivligt skönt det är. Jag vet inte hur länge jag vandrar, varje skreva undersöks och varje stig. Trots att vädret är milt för årstiden möter jag bara ett fåtal andra. Ett par i lågskor ser lyckliga ut, nere i ravinerna klättrar ett par, några dricker kaffe i solen och sträcker armarna för att få en omfamning av vindarna. Jag gör likadant, det känns i hela kroppen.
På vägen hem har jag på radion. Ett program om världens vanvettigheter och drastiska beslut där någon med glättigt glad röst annonserar fasa och bekymmer. När jag kommer hem har jag fått ett mailsvar på mitt nedslagna besked från morgonen, en röst på andra sidan skärmen som säger att det inte spelar någon roll, att allt går att lösa. Och när jag lägger mig är jag ännu vaggad av havet.
Den fysiska verkligheten är inte den enda verkligheten, men den är den enda jag kan påverka.
Fleetwood Mac - Love that burns
Jag läser om Sent i November av Tove Janson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar