Med den första rejäla frostknäppen föll alla de gula asplöven till marken och citronmelissen, som bara dagen innan hade ståtat i frodig grönska och blomning, blev plötsligt rödbrun innan den skrumpnade ihop och vek sig över mattan av fjuniga kungsljusbarn. Över nejden seglar löv och några flyttfåglar, medan korpens torra stämma lockar vännerna till lek. Stämningen är avvaktande. Just nu vilar en tät dimma över landskapet och en lågt stående sol sprider miljontals små prismor som får min trädvärld att lysa upp inifrån. Det är brandgula boklöv, läderbruna ekblad, askar som lyser som uraniumglas mot mattsvarta alar, och de upproriska, Cyndi Lauperska benvedarna, åskvädersblåa slånbären, och de illgröna mossorna med sina öar av hagvaxingar, lyser kraftigare än någonsin. Där nere vid vägkanten höjer sig på tunna stänglar några envisa blåklockor som lyser upp vallen av vissna bruna löv, och vid tomtgränsen står den sista väddklinten stolt och tävlar med skogsolvon, ametistskivlingar och brunört i lila motståndskraft. Stackars den som är färgblind nu. Stackars oss som måste leva under färgblindheten.
 |
| hagvaxingar, möjligen mönjevaxskivling |
Rödvingetrastarna är på väg tillbaka mot sydligare nejder, flera fåglar som jag inte har sett på senare år har dykt upp igen. Vid Eneskogen rastade sidensvansar och en större korsnäbb satt så fint och solade sig högst uppe på en grantopp. Vid lunchpausen uppe på Natthall fick jag höra en vattenrall, mitt livs första. Ett märkligt läte, vasst hackande med raspiga toner emellanåt och sedan små skrik som från en stucken gris. Jag funderar. Kan det vara som så att den lille tafatte fågeln, som kan höras plumsa ner i vattnet när den halkar runt på vattenväxterna med sina stora fötter, använder skriken för att låta stor och farlig? Man undrar ju litet. Så tänker jag om duvorna också, när deras klumpiga manövrer genom träden alltid låter mer än nödvändigt. Det är inte sällan man hoppar till när de sprattlar i närheten. Men det finns även skönandar nu. Gärdsmygarna och rödhakarna har börjat höstsjunga så fint när de sista trollsländorna har gjort sitt för året. Hagvaxingarna, som jag har letat efter en tid, har också börjat poppa upp. De hade mycket riktigt flyttat och bor nu närmare mig än någonsin. Scharlakansröda och gula, vita och bruna hann jag se dem innan frosten tog udden av färgprakten, men nu vet jag var mykorrhizan ligger. Många vaxskivlingar är svåra att arta, de är så ovanliga att det är svårt att göra jämförelser och på nätet är informationen knapp. Jag får skaffa mig en bra fungiflora helt enkelt, och hoppas att den även berättar om livsmiljöer och sammanhang som går utöver de mänskliga nyttoaspekterna.
 |
| tjockhorn, Xylaria polymorpha |
I söndags tog K och jag en tur till Allarps bjär för att kolla in litet svamp och njuta av en sagolik miljö. Jag fick visat henne var koralltaggsvampen växer och hon berättade för mig om den unika floran. På en av slänterna upptäckte vi några grova vedhorningar, som visade sig vara tjockhorn efter en snabb fråga på nätet. Det kryllar av duktiga mykologer där, jag blir alltid lika hänförd av deras välvillighet och snabbhet. Tjockhorn är lika ovanliga som ängs- och hagvaxskivlingarna och tycker om gamla miljöer med hävd sedan lång tid. Sådana landskapstyper är svåra att hitta. Då vi stod och beundrade en ovanligt trevlig, trestammad ek, galopperade fem kolsvarta vildsvin förbi oss in från fältet, men de tog fart mot sumpskogen i mitten av reservatet så vi beslutade oss för att ta yttervarvet efter vulkantoppen istället. Där hittade vi en fin liten grusväg med flera hyggligt gamla solitära lärkar och vackra mossiga stengärdesgårdar av basalt. En dag ska jag ta cykeln hit för att undersöka allt litet närmare.
Hemma hos K igen fick jag plockat med mig några av hennes makalösa perenner hem. De får nu bo i den före detta jordgubbscirkeln som har blivit blomster - slash - jordgubbs- och ärtrabatt istället, eftersom jag har fått ge upp hoppet om en renodlad jordgubbsrabatt. Efter några år av ogräsrens och slit, bara för att i slutändan mata koltrastar och rådjur med delikatesserna, får man se sig besegrad. Jordgubbarna verkar ändå trivas bland blommor och annat, och precis som med det mesta i livet är det mycket trevligare med en rabatt som inte är enfaldig.
 |
| Austinrosen Crown Princess Margareta doftar Earl Grey |
Perenner jag nu har planterat är: aster Symphyotrichium ericocides ´Pink Spray´, gul lejonsvans Phlomis russeliana, nepeta Nepeta x faassenii ´Walkers low´, präriegräs Schitzachyrium scoparium, pipört Centranthus ruber, och engelsk vallmo Meconopsis cambrica som är den enda som trivs i skugga...
Saker jag inte ångrar: slutat i juryn för kommunens konsthall efter tio år. Ibland utvecklas inte saker åt rätt håll, helt enkelt. Tydliga politiska pekpinnar kräver nu att media i högre grad ägnar sig åt det privatekonomiska hållet... och jag kommer att tänka på en sak jag skrev en vårdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar