en morgon i slutet av maj

söndagens morgonrunda

 Framför mig lägger en fågel av en strof som låter exakt som tofsvipan. Jag ser naturligtvis omedelbart åt det hållet, och även om jag förstår att det nästan är en omöjlighet att se en tofsvipa här inne så spejar jag efter den under det täta bladverket. Då noterar jag en perfekt koltrasthanne, i perfekt koltrastpose, sådär lustigt med huvudet på sned som den gör när den lyssnar efter mask. Den orangegula ringen runt ögat lyser och i den prydligt matchande näbben har han snart fångat sig en bit. Men masken ger sig inte i första taget utan hannen får ta i med hela kroppen, och med benen sträckta 45° tar han spjärn mot gräsmattan. Så slutligen, med ett snäpp går masken av. (Ja, alltså det låter naturligtvis inte men det ser precis ut som när ett gummiband som sträckts till bristningsgränsen går av.) Nu hoppar han vidare och försvinner ur synfältet. Luckorna i molnhavet ovanför gör att temperaturen varierar mellan olidligt hett till svalt, tröjan ligger beredd bakom ryggen där den emellanåt får fungera som svankstöd, ibland som värmebehållare. Boken, kaffet och mackan ligger på bordet framför, jag belönar mig kungligt efter att ha börjat ta itu med bokhäcken. I år är det trädgårdens tur, den har aldrig varit så vacker och det är bara maj. Pionerna har rekordmånga knoppar, de hårt beskurna rosorna har börjat gro (jag hinner alltid ångra mig och oroa mig under maj, men det hör till), och plantor och lökar är stadiga och fasta i hullet. Snart nog ska spaljéerna fyllas med klängande humle, doftande kaprifol och ljuvlig klematis, och inom en vecka står prästkragarna i gräsmattan i full blom. Regnet vi fick mot slutet av maj kom som på beställning, vindbyarna som kom samtidigt har som väl är varken förstört böndernas odlingar runt omkring, eller det jag själv har planterat, så därför kan jag sitta och mysa över ordningen som ter sig fulländad för stunden. Man måste ta en sak i sänder om det ska bli bra. 

 

Söndagmorgon med dis över vägen mot ruinen

Jag vaknade klockan tre, drog på mig litet kläder och klev ut. Den stilla stunden mellan natt och morgon är en fin tid på dygnet, allt sker stegvis och mystiken vilar som en tunn hinna över ljud och ljus. Det är som att världen vecklar ut sig precis i lagom takt för att varje detalj ska noteras och ändå får fantasin spela fritt. Först hördes bäcken klucka och det lät som röster som talade på ett obegripligt språk, eller kanske som en trevlig festnatt hos grannen, när de sista gästerna som är kvar pratar litet sluddrigt och osammanhängande och skrockar för sig själv. En lätt vind rasslade viskande i trädkronorna och boken svepte över huvudet med sina långa årsskott. På södersidan står det ett gistet utedass och det var dit jag styrde kosan. Jag hade kanske ätit alldeles för många saltlakritsbitar kvällen innan, eller så var det min söndagspizza som gjorde att jag hade vaknat några gånger under natten för att dricka, och det straffar sig förstås. Nu skulle jag lätta mig och gick alltså mot dasset i gryningen, ledd av ljudet från bäcken och ett svagt himlaljus som fick det vita hjärtat på dörren och de runda olvonklasarna bredvid dörren att lysa. När jag var färdig där inne och kom fram igen hördes plötsligt två trumpetande tranor från andra sidan om hästhagen. Förmodligen stod de i Svarte mosse, i det lilla kärrpartiet som gränsar till Ljungsgård, där som rika spekulanter från Lund ville skapa en park förra året. Nu blev det som väl var inte så, holländarna satte stopp och förlorade en kvarts miljon på att låta försäljningen gå till en annan köpare. Proudhon skulle vara stolt, jag var lättad. Det finns en tes som har följt mig genom livet, Proudhons mest kända uttryck för ägande som har kommit att missförstås och förvanskas. Att egendom är stöld innebär bara att man inte äger mer än man behöver för husbehovet, och att förvaltande bör handla om att ge tillbaka lika mycket som man tagit ut. Finns det något företag eller ideologiskt parti som jobbar så? Någonstans i världen? Miljöpartiet gjorde det på 80-talet, idag är deras politik lika urvattnat och populistiskt som de övrigas. 

Efter en runda runt stugan satte jag mig under gårdagens tvätt, uppe på farstun. Under en halvtimma började fåglarna vakna, tranornas rop utgjorde startskottet för koltrasten, taltrasten, rödhaken, rödstjärten och den svartvite flugsnapparen, och efter ytterligare en halvtimma hoade göken, och sedan gjorde entitan, talgoxen och blåmesen sina entréer i ljudvärlden. Medan jag satt där i korgstolen, och med morgonrocken tätt om de uppdragna benen, ljusnade himlen. Slöjorna drogs isär och sakta blev det som jag sett för mitt inre öga allt mer verkligt. Jag tog en runda till, bevittnade hur blåmesen satt på pumpen med morgonens första frukost åt sina små i näbben, hur den svartglänsande svartvite kretsade sjungande runt holken vid lekstugans gavel, att den brune svartvite gjorde samma sak, fast vid garageporten, och hur det högst uppe på toppen av den högsta granen satt en silhuett av en koltrast som sjöng ner över oss allihop. Sakta kom sömnen tillbaka och när jag klev upp på trappan och skulle öppna dörren hördes svarthättan tjata och ringduvan mana: så gå då, nudå! I sängen var det nybäddat, torrt och varmt och jag somnade direkt. 

Att kunna vakna så, utan stresspåslag eller oro för kommande prestationer är det bästa med att vara arbetslös, sen finns det andra saker som är mindre bra, men de handlar om självbilden och en ständig kamp med samvetet och föreställningen om andras tankar. Egentligen har jag inte någon som helst anledning att känna mig skuldsatt, Jämfört med vad tönten Paludan kostar samhället ligger jag bra till. Jag har axlat och tagit hela mitt mående och hälsa på eget ansvar (det fanns inget alternativ), och jag har ändrat och fixat på livet för att uppfostra ett barn till en rekorderlig samhällsmedborgare. På mig borde ingen skugga vila, den dagen jag försvinner kommer det märkas lika litet som när en droppe når vattenytan. En krusning bara.

 

nu blommar morgonstjärnan

Regn II

Jungfrulin

 Det har varit blåsigt de senaste dagarna och regnskurar har avlöst varandra, stundvis har de varit ganska häftiga så jag har fått binda upp det lilla veka päronkvittenträdet vid ett armeringsjärn som jag hittade i garaget. Det är ett bra garage, mycket som finns där inne kan jag använda för plötsligt uppdykande problem, det är tur att man inte gillar att slänga saker. När jag kom hem efter inköp och simtur hann jag precis ställa kassarna under de lågt hängande grenarna på monsterboken innan ösregnet kom. Det gick så fort och med sådan kraft att baksätet skulle bli fyllt om jag inte genast hade skyndat mig tillbaka för att stänga bagageluckan. Efter att ha kokat ett knippe grön sparris och gjort en variant på grekisk sallad kom solen tillbaka, så jag fixade sittplatsen på söderläget och hann nästan äta upp allt innan det var dags för nästa skur. På kvarten när jag satt där kändes världen plötsligt hel och harmonisk igen. 

Jag har tyckt att det har varit svårt att ta in allt som har hänt runt om mig och i världen på sistone. Det förra, obegripliga inlägget skrevs i förtvivlan efter (senaste) attentatet i Texas där en ung man skjutit ner nitton små barn och två lärare på en skola. Och snart är det morsdag och ytterligare ett datum av familjärt slag som lägger sordin på tillvaron. En del saker ska man bara genomlida. Jag märker hur svårt det är att sätta ord på saker som är svåra att förstå, som ondska och orättvisor. Först är det detaljerna som försvinner och kvar finns bara ord där innehållet blir högst personligt. Efter ett tag klarnar det, men jag behöver den terapeutiska biten. Att skriva är som att rensa skallen.

Jag har träffat en intressant person på badhuset. Hon är litteraturvetare och kommer från Berlin, och vi har börjat inleda ett samtal som jag hoppas kommer att fortsätta. När vi pratar mixar vi tyska med svenska, (ibland blir det engelska) och fyller i där vi glömt ordet på endera språket, på så vis hjälper vi varandra med förståelsen. Våra samtal är mer kulturella än jag är van vid och jag är både tacksam och glad. Förra gången vi sågs utbrast hon med ett brett leende att jag var en väldigt tysk personlighet. Det finns väl ingen mer än jag fattar vad det innebär, men hon förstår vad det betyder för mig. Vi har pratat om den kollektiva skulden som tyskarna bär på sedan hitlertiden, och om den oberättade historien som fortfarande behöver skrivas; den som handlar om att kunna vara stolt över sitt tyska arv. Arvet handlar om att vara medveten om sin skuld och kunna bearbeta detta så fasansfulla på ett kollektivt plan. Tyskar är innerliga, diskuterande, villiga att reda ut och filosofera, och tar varandra på allvar (ja, jag tillåter mig att generalisera även om det motsatta händer, både nära och på avstånd). Den samvaron har jag saknat. Ja gud vad jag har saknat att kunna diskutera och fläta in alla möjliga tankar och låta dem mynna ut i något helt nytt. Det rena nöjet av att få prata och dela upplevelser och tankar med någon som uppskattar själva pratet, där innehållet inte måste följa en agenda eller rak kurs, utan diskussionen får leda samtalet dit det vill. Idag hade hon med sig ett par böcker på tyska som vi hade pratat om, och jag ska få läsa dem i lugn och ro. Det ska jag göra direkt efter Auster, som förövrigt är underbar, precis lika fantastisk som den lilla boken med essäer av Tove Jansson som jag också hade lånat av en kompis. Två fullkomligt olika författarpersoner, med två skilda sätt att se på världen, ändå har de båda en grundsyn som är hoppfull och vacker utan att bli rosa fluff och enhörnigar. Båda ger en förhoppning om att allt kan förklaras och förstås, att människor är fulla av fel och ständigt gör misstag men ändå är älskvärda, eller snarare just därför. Precis vad jag behöver läsa nu, en ärlig och försonande ton. 

Ikväll ska jag gå och se en kompis spela med sitt band på Stationen. Tänka sig att min gamle rolige kollega från Det Stora Auktionshuset i Storstaden ska spela i Röstånga, det var en himla tur att jag såg evenemanget när jag loggade in på fejan igår. Man ska ha tur, eller så ska man ta chansen. Vilket som, så ska det bli gôj.

vagabondage

"En turist utan pengar är en vagabond – en vagabond med pengar är en turist." NerAlleh. 1886 

Ssgr (till I): VAGABOND-LIV. liv (se d. o. I 3) ss. vagabond; äv. mer l. mindre bildl., särsk. om fritt utövande av intellektuellt l. kulturellt arbete; jfr vagabondage, vagant-liv. En lärds vagabond-lif, då han är spännd ur skacklorna af de strängare studiernas rustvagn. Törneros (SVS) 2: 102 (1826). Verd. 1891, s. 174. 

 Vad är en vagabond i ett post-postmodernt samhälle, när vi både har och saknar möjlighet att resa, och ett ökande antal människor måste förflytta sig för att överleva? Ligger svaret i skillnaden mellan behov och begär? (Jag måste skriva om husdjur...)

Det finns en principiell skillnad. När vi tror att marknaden sköter allt, eller att staten måste intervenera, glömmer vi bort att både stat och marknad är styrda av både behov och begär, och att det bakom orden marknad och stat alltid finns ett ego. En politiker, oavsett ideologisk hemvist, är försjunken i sina personliga behov och begär. Marknadskrafterna består av människor, såväl i toppen som på botten. Om vi skulle vända oss till Maslows behovstrappa då, en schematisk världsbild från en tid då framtiden låg öppen och världen var en arena för politiska ställningstaganden. Man trodde då på politisk förändring för allas bästa, men sedan dess har vi fått män som Bolsonaro, Trump, Putin, Orbán och Jinping. Samtidigt. 

Feminismen under postmodernismen ställde frågor om vem, vad och varför. Att förflytta sig blev satt under lupp, problematiseringen gav konsekvensanalyser som sträckte sig vida utanför magen och plånboken hos den gängse forskaren. Olika människor med skilda behov och begär fick tillfälle att vädra sina åsikter. En del av rösterna var högljudda och ville återfå kontrollen, medan andra undrade varför frågan över huvud taget ställdes, alla krävde omedelbar förändring. Synen på gränser visade sig vara olika, liksom vad frihet innebär. Sitter vi, eller sitter vi inte i samma båt? Globalt och universellt sett sitter vi faktiskt fast på samma lilla farkost, detta guppande nötskal i havet betraktad på avstånd med en blick högt ovanifrån. Samtidigt gör individen där nere i skalet allt för att slippa hamna i den sämsta klassens mat, utsiktslöshet och krav på sanitet - sådant sköljer man bara överbord. (Någon sköljer det överbord, oklart vem, men det hör till privilegiet att slippa tänka på självklarheter, precis lika självklart som att anta att smulorna vi slängt går till någon behövande.) Vi sitter visserligen fast, men med olika behov och begär. Hela skillnadssnacket har blivit så självklart att det kallas naturligt. Guds vilja är åter lag. Brasilien har därmed Narkopentekostalism, USA har framgångskyrkor, Ryssland har Kirill, och Kina har Politbyrån, för att någon ordning ska det väl ändå finnas. I Sverige har vi, eller har vi, folkhemmet.

Vilken tur att jag som har råd kan betala för det dåliga samvetet, så att medel går tillbaka till de som saknar möjligheterna, och behoven. Säger en del. Medan andra menar att det kan räcka med att få bli mätt en gång om dagen, gå på toaletten utan att bli sjuk, och att hoppas att barnen ska få slippa samma elände. Partyresa eller klassresa? Mor eller tonårspojke? Behov och begär.

Tag modersrollen som ett exempel på en roll som har växlat med tiden. Behoven hos mödrar är olika, begären de har likaså. Viljorna är lika många som omständigheterna, drömmarna om frihet lika disparata som antalet hudceller. Möjligheten att välja, eller att påverka sin situation är väsensskild mellan alla mödrar som sitter i nötskalet. Alla mödrar är olika mödrar, mödraskapet skiljer sig lika mycket som antalet födslar. Vi har fått livet, vi har inte valt det, inte heller har vi fötts med förmågan att hjälpa andra (det har blivit en ideologi). Så snart en moder sätter sig på sätet i flygplanet vet hon att andningsmasken är personlig. Så länge som hon sitter ned, vill säga. Således, och med samma logik kan även luften, vattnet, jorden, regnet och solen bli förhandlingsbara, eftersom behoven och begären finns. Allt går att problematisera, det är bara Kontexten som skall justeras litet först. 

På swahili heter det: En hand kan inte nära ett barn. Det kallar jag kontext. En annan kontext är denna, varning för kritik mot det "sunda förnuftet".

Jag läser nu Illusionernas bok av Paul Auster efter att ha ratat Bolaños vilda detektiver, den läser jag om igen en annan gång. 

Allt kan dra åt helvete - Dödsbabs

Regn

Resning

 Albladbaggen har ätit ett stort hål på bladet som den sitter under. Under några helt perforerade blad har hela hoper av små blåglänsande baggar sökt skydd för regnet, det är nätt och jämnt att bladen orkar hålla passagerarna och sig själv uppe. Ett fjunigt mott sitter på ett hallonblad och försöker se oberört ut, fasettögonen är täckta av daggdroppar och vingarna slokar. Längst inne bland snåren hörs enstaka småfåglar, det är ungar och pulli som ropar på middag och föräldrar som skyndar på, men i övrigt är det en ganska stilla dag för årstiden. När det regnar såhär lugnt är det nog en lätt match för fåglarna att skaffa föda - bara att hänga kvar och då slipper de göra av med så mycket energi, litet som manna från himlen tänker jag. Det är kanske därför som sädesärlan, som brukar sitta på en sten mitt i dammen, inte syns till idag. De trollsländor som vi båda tävlar om att få syn på först sitter någonstans under en tuva eller en kvist i väntan på solskenet. Ärlan har nog tagit sig dit, där den lättillgängliga maten håller hus. 

I min trädgård turas fåglarna om att få boa i holkarna, det är en ryslig fart på häckningarna. Luften är full av myggor och andra flygfän, de reder sig gott nu när blommorna är många och marken snart är täckt. Örter och blommande grönsaker täcker snart även odlingsbäddarna. Om väder och vind blir som önskat kommer det att bli en rik skörd av olika sorters tomat, lök, sallader, kål, bönor och ärtor och en kronärtskocka. Vid sidan av kryddörterna som är en självklarhet, liksom blomster förstås. Jag kanske har tagit i för mycket, men blir det för trångt flyttar jag väl de små plantorna till en annan plats. Vattentillgången är gränsen för vad trädgården kan tåla, så pragmatisk är jag, eller rättare sagt: så pragmatisk har jag blivit. Vattentillgång och energiåtgång tillhör min vardag, och jag gillar det. Många odlare tar sig bokstavligen vatten över huvudet och måste tillföra mer energi än de får ut i slutändan, ofta subventioneras åtgärderna för att upprätthålla tillväxten. Visst är det klantigt, särskilt eftersom hela vår moderna ekonomi är baserad på fossil energi. Nationalekonomer har länge låtsats som att det regnar, men nu låtsas man inte ens. Nu är det helt legio att satsa på mer teknik för att låtsas att glappet mellan möjlighet och dröm går att överbrygga. Grön teknik heter det nya svarta hålet. Gulp, bara, allt för jobben och ekonomin som måste upprätthållas globalt, krigsmaskineri och livsmedelsindusti, rubbet. Bara för att vi ska kunna fortsätta konsumera, och stater ska kunna fortsätta subventionera sådant som inte bär sig naturligt. För ett sådant maskineri krävs en billig energiråvara, som olja och naturgas, så att vi kan fortsätta att framställa konstgjort gödsel och makadam. Attans korkat, precis som de där albladbaggarna, förutom att insekterna tillhör ett naturligt kretslopp. 

Nu hörs skotarna från hållet där små fragment av skog från Svarte mosse står, och ur dammarnas gyttja reser sig uråldriga armar i tyst protest. De hårt knutna nävarna kommer i sinom tid att vara fullt utvecklade blad där trollsländelarver och groddjur kan få ro. Själv knyter jag min hand i fickan. Det har bara regnat fyra millimeter och stugan är redan belamrad med blöta kläder. Jag får nog elda ikväll...

Uppror

Twist in my sobriety - Tanita Tikaram

Jag läser Resa med lätt bagage, av Tove Jansson

Samtal på Wanås

Anne Thulin, Double drible, 2010

 Att besöka Wanås kräver en del planering, även för någon som bor i Skåne. Eftersom skulpturparken mest händer utomhus blir vädret en sådan sak som inte kan förbises, inte heller tiden det tar i anspråk från att man har låst dörren om sig och beger sig av tills man har låst bilen om sig och kliver genom parkeringens snurror. Om man tar sig en heldag däremot, och packar med sig litet extrakläder, och kanske passar på att hälsa på någon i närheten efteråt, blir det lilla besöket plötsligt ett helt äventyr. Bara genom att undvika de stora vägarna kan resan dit och tillbaka bli som att fara genom ett konstverk. Nu är fälten och skogarna i det ystraste stadiet och lyser i gult, ljusgrönt och koppar, och regnet som har bundit marken sprider blå dimmor istället för rosa damm, även om det också är fint på håll. Om hösten, när plogar driver upp fåror i jorden, är det som att köra runt i ett grafiskt blad men nu är det som att vada i en akvarell. Regnet avtog snart så att en skir dimma höjde sig ur marken och daggdroppar glittrade från blad och strån. I dammarna föll lätta vattendroppar som spred ringar över vattenytan och lockade karpar att plaskande nappa sig en smaskig slända. Lätta var även dofterna, storrams och nyutslagen ek i skogsparken, syrén och rhododendron vid slottets tennisbana och mullig mossa i kärret. Jag fick en timma och hann därför inte mer än nudda vid omgivningarna innan det blev dags att vandra tillbaka till ladan vid parkeringen igen, där som samtalet skulle ske. Över restaurangen och under snedtaken med stora takfönster som sprider ett skönt ljus från trädkronorna utanför sitter man med andra som har noterat evenemanget. Framför mig kliver Klas Eriksson in över spången. Han sätter sig vid ingången med sin lille terrier, dold bakom en yvig blombukett som står på programbordet. Jag sätter mig på stolsraderna längst bak i hörnet, som vanligt eftersom jag inbillar mig att jag annars blir störd av ljud, men egentligen är det lika mycket för att jag har fått nog av att bli granskad och föredrar att vara den som granskar. Han vet såklart inte att ett av hans verk hänger så att jag ser det varje dag, och inte heller hur mycket jag beundrar hans sätt att skapa konceptkonst av samtidens konsumism, alltid med stor ironisk blick på samtiden som han ser på med en fast förankring i konsthistorien, och hur han bollar med oss betraktare som vore vi på cirkus. Han är rolig och intelligent, en vacker själ, ödmjuk.

 

 

Sara Stridsberg presenteras, likaså hennes medtalare Ingela Olsson och Annika Elisabeth von Hausswolff av moderatorn Sinziana Ravini som är psykoterapeut, kurator och konstkritiker. Efter några timmar och en paus med kaffe i entréladan och litet tid för promenad - jag kom litet försent till andra halvlek - fortsätter samtalet. Allt avslutas av ett framträdande av Sibille Attar som gjort musiken till Stridsbergs pjäs Sårad Ängel, i regi av Rebecka Hemse. Även om allt lätt hade kunnat bli en del navelskådande stockholmiana (visst blev det, men är det inte oundvikligt?), kände jag att jag drogs med i samtalet och skrattade utan att känna mig koreograferad eller tvungen. De fyra vännerna på scen hade visserligen vänskapsband, men de var så löst knutna och fladdrande så att man kunde känna sig delaktig, till och med i humorn. Att välja en terapeutisk ton för samtalet var ett kul grepp, deltagarna kan gömma sig bakom sina dumheter och låtsas vara människa, som vem som helst, för en stund. Stridsberg kunde tillåta sig att vara vulgär, Olsson förväntades svära, och von Hauswolff kunde skratta litet utan att behöva avslöja sig för mycket, eftersom det riskerar att klä av hennes magiska konstnärsrobe och skingra glittret. Olika konstnärsroller kräver olika framtoning, det var väldigt tydligt här. Bara Sibille Attar som yngst och råast i gänget måste föra sig, trots att hon är känd inom indiegenerationen är hon här outsider och tvungen att tygla sig genom ett litet överdrivet hövligt manér. Men det gjorde hon så bra, så smart, och så tvunget att hon utan tvekan framstod som den mest känsliga av dem alla. Det påminde om hur jag själv hade gjort som nyinflyttad skåning i Stockholm och cafébiträde i Östermalm. Man spelar över och speglar därmed fåfängan. Attar vann mitt hjärta, (vid sidan om Klas Eriksson), hon har en persona och framtoning som lämnar något åt fantasin. Jag menar inte att de övriga inte har det, utan kanske bara att deras yrken kräver att de måste framstå som äkta och genomlysta. Då blir det lätt så att människan bakom den där teatermasken egentligen vill vara något annat, någon annanstans, slippa vara genomlyst och genomärlig, och döljer sig för att orka vara en av oss. Det är mänskligt, men bygger en barriär som dämpar det inre ljuset. Eller så är det helt enkelt bara så att jag har lättare att förstå en outsider som inte har valt rampljuset. Kalla mig snobb.

 

Antony Gormley, Together and apart, 1998

spänningsfält

Heimat land, Karin Mamma Andersson

 Filosofer tittar på vad är, naturvetenskapare på vad gör, idéhistorikerna försöker förklara sammanhangen som binder dessa samman, ur ett humanperspektiv. Utan de båda ytterligheterna, som humaniora och naturvetenskap hittills har utgjort, skulle vi inte inse att det är beroende på hur vi ser på oss själva som vi över huvud taget kan tolka vad omgivningen gör med oss - samtidigt är tolkningen av det som omgivningen gör beroende av att vi anser oss ha en grundmurad förståelse för funktionerna, men att den grundmurade förståelsen ändrar hur vi är, med tiden, behoven och kraven...

Sakta börjar de gamla barriärerna luckras upp och kvalitativ kunskap tvinnas samman med kvantitativt. Åtskillnaden mellan jag, du, vi och de, springer ur en dualistisk syn som kommit ur behovet att särskilja för att bringa ordning. Den ordningen har lagt långa revlar som riskerat att sluka allt annat som inte har passat ordningen, om det inte vore för ett litet motstånd som vi har kallat tid. 

Objektivitet. Ett ord som jag har knuffats med sedan jag först mötte det under mina högskolestudier, vilket var under poststrukturalismens slutskede och postmodernismens era. Det var något i ordet som skavde illa, eftersom allt fler med olika bakgrund, ras, klass och ålder började läsa det digra ursprungsmaterialet, kallat fakta som så länge hade fått stå oemotsagt och kallats objektivt, sanning och kunskap. Nya röster som inte kände igen sig i förklaringsmodellerna hävdade nu sin objektivitet. Först måste vi inse betydelsen av ordets förmåga att påverka innan vi kan åtgärda de missförstånd som ordet har skapat. Först lär vi oss gå, innan vi kan springa. Vi lär oss ett språk, det är inte medfött, och därefter lägger vi in värderingar i det språket. Vi läser därefter, med värderingarna i bagaget, den kunskapsmassa som ligger till grund för vår förståelse för omvärlden, och som vi skall vara en del av att förklara. Är du skarpsynt och klartänkt ser du sprickorna och försöker att åtgärda dem - med risk för att bli utfryst och fattig. Är du smart ser du sprickorna och drar nytta av dem, för att förkovra dig och slippa riskera att falla i onåd under din livstid. Det är bara tiden som avgör vilken förklaringsmodell som är funktionsduglig, och slumpen. Både tid och slump har vi försökt att kontrollera, likväl och ständigt är de undflyende.

Ordet objektivitet har flyttat in i finrummet igen, efter en tid av misshag och oro för att trampa på ömma tår. Idag är alla bekanta med ordet och dess betydelse av kärna, sanning, giltighet, men vi har även förstått att använda det kontrollerat. Objektet har aldrig försvunnit, det är omöjligt eftersom det är det enda vi har med oss där vi går, vart vi än går. Den inre vetskapen om att vi ser, känner, tycker, tänker och tvivlar är ofrånkomlig men ständigt ifrågasatt, såväl från oss själva som vår utsida. Det är vad som danar oss som varelse. Vi vet att vi lever.

Subjektet är det som varelsen blir i mötet med tingen runt omkring. Precis lika magiskt som smärtan (som är objektiv) faktiskt kan förändras i karaktär när vi har fått en förklaring. Allt som sker när frågor hopas, åsikter besannas eller kritiseras, när du och ditt inre plötsligt inser att du har haft fel, eller rätt, och kanske måste ändra på inställningen till omvärlden, och förstår att du inte står ensam i att skapa en gemenskap. Subjektet är alltså en kulturell-miljöberoende del av jaget. Objektet däremot, är en varelse med förmågor och som kan förändra sig i förhållande till kulturen och miljön, det är Schrödingers katt. Subjektivitet innebär underkastelse medan objekt är det som granskas, och oberoende av vad det är som granskas, kommer det alltid vara underkastat en åsikt som formats av de förmågor som granskaren har. Upplevelsen är alltid objektiv, men så snart den lämnat det inre rummet och filtrerats genom olika kommunikativa kanaler byter den skepnad och blir subjektiv. Och det är här jag tycker att det blir spännande.

Så snart vi (in)ser att vår potential är begränsad, (in)ser vi även andras potential. Att andra varelser, livsformer, människor, åldrar och kön också är begränsade, men samtidigt utgör den bästa formen med de bästa möjliga egenskaperna, givet kulturen och miljön. Att stå ödmjuk inför sin omgivning. Att äga minneskapacitet är inte längre det som utgör skillnaden mellan människa och djur, lika litet är det planeringsegenskaper eller förmågan att lagra, tänka abstrakt eller leva i tolkningsbara strukturer, allt detta delar vi med svamparna. Vi är vi, ihop med andra vi som lever på den blå planeten, och som vi inte klarar oss utan. Utan alla objekt vore ingen av oss subjekt, vi hade då inte haft någon existens, med allt vad det innebär. Jag och vi är en viktig del av ett mycket specifikt levnadsmönster i det vi har kallat evigheten. 

Oavsett vad vissa objekt har fått för sig.  

När objektivitet bytte plats med subjektivitet, öppnades dörrar som tidigare hade varit hermetiskt stängda. Ja, åtminstone inom forskningsfältet, för inom politik och ekonomi står dörrarna fortfarande orörda. Kan det ha med okunskap att göra, eller är det bara en simpel maktmetod? Bara genom att ta objektiviteten på ett personligt plan skulle vi kanske sluta lägga ansvaret på något utanför egot, det skulle innebära en radikal förändring från grunden, en simpel men revolutionär tanke som skulle kunna lösa många problem, (inte minst inom tillväxtoptimismen) och samtidigt kullkasta många skeva självbilder.

Jag fick en blå hortensia i gåva en dag, med stora lockande blomlika klänningar som skall leva i minst 150 dagar, enligt etiketten. Problemet är att växten saknar reproduktiv förmåga liksom pollen och doft, viktiga egenskaper som insekter kräver för att slippa ödsla värdefull tid på besöket. Därmed är växten inte mer än papper för en pollinatör, precis som värdepapper är för en arbetare, generellt. Luras vi för att vi kan, eller för att vi inte kan, det är frågan. Att sälja in en blomma som man har fråntagit rätten att föröka sig är både elakt och dumt. Men framförallt är det girigt, en av de mänskliga egenskaper jag verkligen skäms över.

Jag har läst Dykvinnan, av Oates, och jag läser Americanah, av Ngozi Adichie

Mittpåmaj

 Nyss prasslade det vilt från farstun där katten ligger alldeles stilla. Där under honom försöker en igelkott krafsa sig in under trappen. Det har blivit ljust och för varmt för jakt, och nu är det dags för trädgårdens kvällsskifte att komma till ro. Igelkottens närvaro struntar katterna fullständigt i, det är bara jag, som med mobilen i handen och med min klumpiga lekamen smyger mig så nära jag bara förmår utan att skrämmas, bara för att ta den där bilden. Så oerhört tragiskt det är att behöva bevisa en helt naturlig existens på det viset, hinner jag tänka några gånger medan jag trasslar mig fram. Jag försöker blidka igelkottens tålamod (muta) med en bit skinka. Efter att ha flyttat sig några gånger till har ettåringen slutligen bestämt sig, och kurar ihop under kattens andra favoritplats under buxbomen. Där lär den kunna ligga ostörd åtminstone fram till sen eftermiddag, när solen gassar på från sydväst. Det strategiska läget, katternas lakoniska obryddhet, och små spår av bajs med glittrande insektsvingar i betyder att den troligen har varit närvarande ett tag. Det är bara jag som lägger mig för tidigt, för att kunna gå upp för tidigt, och njuta av tystnaden och en vaknande natur alldeles för mig själv, så som jag gillar det. 

Vid den här tiden på året har bokhäckarna nyss slagit ut, de ljust gröna bladen hänger litet fjuniga och slappa från tunna och veka grenar. Grannens biltuta bekräftar att han har sett att jag sitter i korgstolen när han kör förbi, men om en vecka eller så är både boken och linden utslagna, och då har trädgården blivit helt ointaglig för nyfikna blickar. Då kan både igelkotten och jag leva de liv vi tycker om.

 

 

Trädlärkan har varit tyst ett tag, jag hoppas att det beror på att matningen har tagit över engagemanget. Trädpiplärkan och sånglärkan hörs däremot än, de turas om med underhållningen under dagens ljusaste stunder. En gök kretsar runt torpet, på lagom avstånd så att vi som lever här slipper förskräckas alldeles. Ljudet av gök är trevligast på håll, precis som näktergalen, som jag gärna hör om kvällar och morgnar från kvarnruinen, även om hans besök där är mer sporadiska än mina. För att möta näktergalen får jag numera ta mig till andra sidan om ån*, där som kossorna håller till och marken fläckvis är oförstörd vid sidan av tidigare hård exploatering efter kaolinlera och granvirke. När jag sitter där inne i skuggan av buskarna och snåren kan jag höra honom småprata, det är ett mjukt och varierat tjatter med gutturala infall som snart kommer att övergå till bombastiska trumsolon och trumpetstötar, men vid det laget är jag redan på väg. Ärtsångare och törnsångare har sjungit sedan en dryg vecka och snart kommer törnskatan tillbaka för att hitta sig en partner. Bättre plats är svår att finna, här får törnbuskar och snår ännu växa sig vilda och betesmarkerna är små och bjuder in smågnagare och insekter att bygga bo och föröka sig. Att livet är bräckligt påminns man inte om här.

 

I trädgården häckar nu svartvit flugsnappare i sin holk och svarthätta i sitt rede på lekstugans motstående gavlar, talgoxen och koltrasten är inne på sina andra, och kanske till och med, tredje kullen ungar. Skatorna har fått börja om efter en plötslig raid från en kråka som hastigt plundrade boet på ungarna. Sorgen är kort, de håller ihop i vått och torrt, skatorna - precis som tranorna som lever ett tufft liv hos nybyggarna vid Svältebacken. Paret har fått börja om från början efter att någon oförsiktigt fällt några björkar alldeles vid det gamla redet. Människor... Över den gulnande fjolårsmossan spirar gräset, där som revsuga och tusenskönor, maskrosor och andra örter får bo, och där bina och insekterna trivs, precis som jag. 

 

spjutflickslända

Trollsländesäsongen är också inledd, igår kläcktes en stor mängd fyrfläckade och guldtrollsländor i dammarna, vid sidan av citronfläckad och nordisk kärrtrollslända (och fyra olika flicksländor), och idag såg jag de första sandflodtrollsländorna som hade tagit vägen via bäcken in i min trädgård för att fira det nya livet som bevingade insekter. Festen har börjat. 

* dagen därpå (19 maj-22) visade det sig att inte mindre än fem näktergalar hördes där jag hört dem för tre år sedan och tidigare, vilket bevisar att min oro har varit helt onödig. Vi är nästan tillbaka på de rekordnivåer jag varit van vid, och dessutom hördes en kornknarr på precis samma ställe som 2013 och på kvällningen hade jag tre kattugglor och en patrullerande morkulla på tomten. Fescht! 

 

The Allman Brothers - In memory of Elizabeth Reed (live 1970)

16 maj 2022

creature smelling the flowers

 Det här med nato-otan (vadsjuttonsomhelst men inte versaler) skrämmer skiten ur mig. Ge mig en tablett som gör mig större, ge mig en till som gör mig liten, vadsomhelst som låter mig slippa se unga smågossar och kickor marschera ut i krig och ha ihjäl varandra. Politiken är en sandlåda för små bortskämda vuxenungar som vet att de aldrig kommer att behöva konfrontera några familjemedlemmar som förlorar sina små. Och Over There hurras det på, krig på annan kontinent innebär klirr i kassakistan, några fattiga, färgade och namnlösa soldater som får sätta livet till är det ju ändå ingen som bryr sig om. Cynism, ja. Går det att tänka på annat vis idag? 

Det enda sättet för mig att genomlida detta spektakel är att bli världsfrånvänd. Jag är det så länge jag kan, läser det jag kan, ser det jag kan och lyssnar till det jag kan. Idag tog jag årets första GT utomhus, för att jag kan. Jag har gjort mitt, är slut som konsument och producent och orkar bara göra sådant som jag gillar. Så länge jag orkar det lever jag gott. Jag behöver inte klirr för att må bra, tvärtom är det med små medel jag trivs bäst, nog för att överleva. En kamrat suckade hänfört när jag berättade hur mycket jag behöver i månaden, och ändå har jag så att jag kan tillåta mig små eskapader. Som nu i Maj som är eskapadernas månad, och varje helg är inrutad med skoj saker. Lustfyllda saker, med vackra ting och sköna människor. 

 

Vid en löneförhandling på gamla jobbet i storstaden fick man sitta i ett trist rum bakom ett gigantiskt skrivbord på en ful stol som lutade framåt och gjorde att man kasade av och kände sig obekväm och såg underlägsen ut. På motstående sida satt Mecki själv och tronade, vid sin högra sida stod hennes trogne vän Casio, en räkneapparat med slitna knappar som hon trakterade virtuost. Jag tror inte att hon någonsin såg mig i ögonen under de där mötena, jag var alltid glad över att slippa ut ur den där kryptan igen. Bara att slippa få sänkt lön kändes som en triumf, åtminstone omedelbart efteråt. Sista gången jag satt där och kasade var det för att höra att hon inte tänkte ge mig en yrkestitel, trots nio år på arbetet och högst utbildning. Det var då jag reste mig upp och sträckte på mig, tackade artigt och sa, att eftersom jag var en överlevare skulle jag nog klara av ett avsked från tjänsten. Vid det laget visste jag inte vad det skulle innebära, och en del grumligt vatten har runnit under broarna sedan dess, men jag har aldrig ångrat mig. Ett par av mina gamla kollegor har faktiskt lyckats ta sig upp i smöret, jag hoppas att de känner att det har varit värt besväret. Det är inte sällan att jag tänker på dem, och på hur roligt vi hade ihop innan karriären tog fart. Sedan jag lämnade moderskeppet har ägandet gått spikrakt in i helvetets innersta krets. Från Lundin till Bonhams, från oligarkkramare hem till oligarken själv. Jag hoppas att de som stannat kvar är lyckliga och barnsligt samvetsbefriade, de smartaste har redan lämnat skeppet. 

Pengar, pengar, makt och makt. Jag är så trött på tidningarnas fokus på allt som har med detta att göra. Är det bara jag, eller håller hela världen på att bli stockdum och galen?

Den som tänker sig en intellektuell utläggning kring de senaste händelserna kan lugnt sluta läsa min blogg. Sveriges inträde i Nato saknar intellektuellt sammanhang och skall tas i med dynggrepen, precis som sig bör. Att tro att detta spektakel handlar om något annat än ren kommers är fåfänga, inget annat. Sverige vill slå sig in på alla möjliga marknader för att sälja sin krigssteknik. Var socialdemokratins ideal tog vägen, ja den frågan ställer jag mig också. Grön teknik, ptja, har den någonsin funnits annat än på pappret...

 

Konstepidemin, skriv på.

Konceptkonst?

Shot Sage Blue Marilyn är inte ett konceptuellt verk, eller är det?

 Konceptkonsten uppstod under andra världskriget, men tog fart under det tidiga 1960-talet. Att göra idévärlden till konst sammanfaller med en tid när kreativiteten ville frigöra sig från bestämmande strukturer, bort med ramar och socklar, bort med etik, bort med allt som kunde bestämma verkets tid och rum. Detta var en följd av den misstro mot allt beständigt som blev en följd av atomåldern, när när livet, universum, idéernas beständighet, tilliten till den Andre, att kunna förstå varandra, allt det som tidigare hade varit känt plötsligt splittrades upp i facetter och slutligen mynnade ut i en känsla av alltings relativitet. I sin flyktighet kändes tiden sant Hegelsk, och som sådan var den omöjlig att fånga in eftersom varje försök förflyttade målet på nytt. Detta gjorde att politik och näringsliv såg rött och krävde en filosofi som kunde bevisa motsatsen - på så vis kom "enhetsvetenskapen" hos Wienkretsen, och positivismen och strukturalismen som med vässade pennor och klor stred mot detta obeständiga hos metafysiken. Verifierbarhet, analys, påtaglighet och lagbundenhet ställdes i motsats till allt det där andra, flummet som rätt och slätt kom att kallas anarki. När Fluxus uppstod 1962 var det i motsats till den vetenskapliga enhetskulten, och därför saknades medvetet vare sig agenda, ledare, eller medlemskap, utan rörelsen var i ordets rätta bemärkelse flytande, ständigt skiftande och omöjlig att ringa in. Att sprida konstbegreppet och pröva dess gränser var tillräckligt för att bli en behörig medlem. Än i dag lever Fluxus vidare som en konströrelse som gör vad den kan för att slippa bli infångad i ekonomiska, politiska, geografiska eller formalistiska begrepp. Eftersom frihet var appellen, och detta även gällde bindningen till konstnärsbegreppet, kunde alla som deltog bli delar av konstverket. Banksy och streetart-rörelsen är en värdig fortsättning, hiphoprörelsen var det med innan konceptet köptes upp av stormrika samlare och artisterna sålde sig till multinationella varumärken. När auktionshuset Sotheby's försökte nasa det efemära konstbegreppet Banksy, gav han igen genom att strimla verket live. Dock vet vi ju att kommersen idag ofta drar det sista strået, och även ett förstört verk är ett verk, för att travestera en annan kändis. Det strimlade verket såldes för en rekordsumma strax därpå.

Den mest kända av alla sextiotalets konstnärer är inte någon som har tillhört Fluxusrörelsen, av skäl som jag skall komma till litet senare. Andrew Warhola gjorde sig ett namn som Andy Warhol genom att befria samtidens heta drömmar om att få vara en del i kändisskapet. Han myntade begreppet 15 minutes of fame och lät kändisar trycka upp tavlor av andra kända människor och uppseendeväckande händelser som hade figurerat i dagspressen och visats i massupplagor. Anledningen? den har många olika konstvetare köpslagit om. Antingen var det för att befria konsten från konstnären och mediet, vilket många har hävdat i ett libertarianskt-historiskt sammanhang, eller så handlade det om att befria konsten från innehåll, vilket var vad han själv har hävdat. Oavsett vilket, så är det svårt att undslippa innehåll och sin historia, så båda scenarierna är lika fel. Sammantaget kan man väl konstatera, att oavsett vad man anser om Warhols verk, så har de visat sig träffa otäckt rätt i tiden. Det man ibland kallar tidsanda är en annan konceptuell konstform, baserad på att tiden bär på andligt stoff som smetar av sig på verket, ursprungligen är uttrycket hämtat ur den romantiska erans instrumentalmusik, när tonsättare som Beethoven strävade efter känslomässig befrielse från begränsande ord och begrepp, något som i sin tur smetade av sig på andra konstformer. Jag tänker inte gå närmare in på Hölderlin, Novalis, Feuerbach och de andra gossarna, sådant är enkelt att googla loss på för den som vill, men vad Warhol gjorde och kanske förstod - i vilket fall så förstärkte han det - var att kommersialism var en mycket potent medspelare och exakt vad hans motståndare inom Fluxusrörelsen protesterade mot. Kommers som konst, så kan man förklara Andy Warhols konstuttryck kortfattat, och när han dessutom lät trycka upp sina alster med hjälp av ideellt arbetande kändisar slöt han cirkeln. Att äga ett verk av Warhol är som att äga en tid ihop med kändisskapet. Idoldyrkan? Klart som sjutton att det finns ett andligt innehåll i det konceptet, må det vara banalt.

För att äga en Warhol-Marilyn idag behöver du punga ut med nära två miljarder SEK, nota bene att denna akuta prisstegring hänger ihop med hur verket ser ut, för ju mer naturlik hon är, det vill säga vilka färger hon har i ansiktet, över ögonen, håret etc, dess mer betingar värdet på konstbörsen. Märkligt, inte sant? Men det är inte märkligare än att oron för att bli uppfattad som okunnig eller dum intimt hänger ihop med hur tjock din plånbok är. För alla vet ju hur den äkta Marilyn såg ut...

Nå, i alla fall. Konceptkonstens uppgift var som sagt att undfly samtliga ramar och begränsningar, och precis som Arts- and Crafts-rörelsen gjorde under ett föregående sekel, motsade man sig en robotisering av människans skapandekraft i en industrialiserad och genomkommersialiserad tid. Genom att göra sin konst omöjlig att sälja (happenings och gatukonst säljer sig svårligen på konstmarknaden), försökte man undvika konsthandlarnas koppel och ledband, vilket dock gjorde det svårt att försörja sig. Inom konstmusiken lyckades man litet bättre på den biten, och vore det inte för att John Lennon såg Onos lilla takmålning "Yes" då hade hon kanske inte kunnat fortsätta sin konstnärliga bana. Ono som var intimt förknippad med Fluxus har gjort flera uppseendeväckande och viktiga verk, ett par av dessa har jag tidigare skrivit om på bloggen.

 

Warhol's Marilyn Portrait Sets Record with $195 Million at Christie's - WSJ den 9 maj 2022

Köpare: Larry Gagosian, gallerist med privatsamling (whot?) har nu definitivt sett till att säkra sig en plats bland världens top-ten inflytelserika konstkännare, en ranking han förlorade av osagda skäl 2010.

 

Tryggarekan

 På kvällen den 9 maj anlände göken. Och lika abrupt som hans högljudda koko slog ner från en av asparna i nordvästra hörnet och oroade småfåglarna, kom sommargrönskan. Torpinnan hann precis tvätta och torka en tvätt och plocka ut vinterfönsterna innan det första sommarregnet kom och under skuren passade hon på att koka sig en höna (köpt, eftersom hon nog aldrig skulle kunna bli helt naturaliserad lantis) inför veckans gråväder. Det var ett gott liv. Blott fem mm regn räckte för att bokbaden skulle vecklas ut, och för att kirskålen skulle spränga upp den torra jordskorpan och börja inta vitsippelunden, rabattkanterna och gräsmattan, precis som varje år. 

Nu står hela trädgården och skular under gröna parasoll och vattendroppar glittrar i daggkåporna. Från fruktträden surrar bina, de har flyttat sig från häggmispeln vars snövita kronblad täcker den nya planteringen. Söta och lätta dofter sprids från häggen som vajar intill bäcken och från äppelträdet, som har vecklat ut sina rosa kalkar och skamlöst blottar sina inre behag. Torpinnan tycker att det vilar något magiskt över årstiderna, de är bekanta och ändå är hon lika förstummad varje gång förändringen sker. 

Hon ägnar mycket tanketid åt sådant som hon läser, och tänker att förändringar inte alltid är goda, likväl att många ändå är det. Vore det inte för förändring skulle hon inte ha möjlighet att leva som hon gör, å andra sidan, vore det inte för att landet hade levt tryggt i skuggan av omvärldens krig under tvåhundratio år, hade välståndet hon nu njuter av inte kunnat existera. En gång för snart ganska exakt tio år sedan beslutade hon att flytta från storstaden med sin dotter, och aldrig har hon ångrat det. Visst har det funnits problem, och ibland har hon tyckt att det har känts övermäktigt att finnas till, men tack vare omgivningarna har hon alltid lyckats kravla sig upp igen, precis som kirskålen, nässlorna och vitsipporna. 

 

Frihet, demokrati och mänskliga rättigheter är inte självklara. Överallt kringskärs grundläggande behov av att leva ett gott liv. Mat, vatten, sex, njutning, sömn, dessa måsten som vi delar med resten av jordens alla organismer står under attack, och den som attackerar är en art av jordens alla små kryp. När människan uppfann sina gudar gjorde hon det ur ett behov, hon behövde förklaring och ursäkter för sådant som hon har kallat mänskligt. Tillsammans med gudarna har misstag kunnat transformeras, knådas om, bäddas in och glömmas, strukturer har normaliserats och realiserats. Med lupp har hon kunnat se djupt in i kosmos, och hon har slätat ut och förklarat kaos. Slutligen har gudarna klättrat ner från sina olympiska moln och nu vandrar de runt på jorden. Denna urkraft med rätten att förgöra och skapa går mitt ibland oss idag, vi ser det hända men låtsas som om det regnar. 

 

När Robert J Oppenheimer, den amerikanske fysikern, såg ljusskenet av den första atomsprängningen i Alamogordo i New Mexico skall han enligt egen utsago ha dragit sig till minnes några rader ur Bhagavad-gita, det klassiska diktverket på sanskrit som skapades några århundraden före vår tideräkning. Raderna lyder i den engelska översättning som Oppenheimer hade i åtanke: "If the radiance of a thousand suns were to burst into the sky that would be like the splendour of the Mighty One and I am become Death, the shatterer of worlds". Det var den 16 juli 1945 och Oppenheimer tar gudens ord i sin mun. Omedelbart efter inleddes atomåldern, bara tre veckor därpå föll bomberna över Hiroshima och Nagasaki. 

Fritt efter Sven-Eric Liedman. 

För övrigt anser jag att vi inte skall gå med i Nato. 

Matkrisen kan bli värre än tidigare prognoser - OmVärlden

Myt

 Idag håller jag andan. 

Enligt historikers spekulationer kring kriget i Ukraina är den 9 maj viktig för Putinregimen, detta för att knyta samman myten om en storrysk union. Den så kallade segerdagen är en storvulen nationalistisk propagandakampanj från 1945 (bara namnet!), syftet var att måla upp en bild av ett enat sovjetiskt samhälle när splittringen var som störst. I liknande situationer utpekas en fiende för att beskylla de personliga förlusterna, och eftersom skadan var enorm, och den känslomässiga splittringen så stor, krävdes extraordinära insatser. Det måste dessutom gå fort. Man tog därför mallen som skapat Nazityskland på kort tid, myten om Blut und Boden kläddes om och gavs ny bild- och språkdräkt. Ukraina och ruserna kom att bli en central kulturell identitet för det stora riket, och drömmen om ett gudabenådat och pastoralt landskap befolkat av starka individer kryddade åter igen en totalitär propaganda. Med hjälp av stereotyper, schematiska kartor och enkelsidiga historier kan ett parti, ett land, en människa, anklaga och anklagas, för att det egna ska råda för gott, i dubbel bemärkelse. I en lyckad myt blandas fiktion och sanning, verkliga personer kläs i offerskjortor eller uniform - allt efter behov, och placeras i ett fiktivt klimat, i en semifiktiv omgivning, gärna minutiöst orkestrerad genom konst och musik. Inget får lämnas åt slumpen, allt måste vara entydigt, humor är uteslutet (om den inte går att styra), liksom fri konst. Metoden är likadan, oavsett politisk hemvist. Hos en hjärna som har behov av att vinna ett personligt krig tas alla tillfällen i akt till att skapa sig en passande fiende. Upplevelsen av kaos är grogrunden för all form av schizofreni men lyckligtvis brukar en münchhausenregim inte bli långvarig. Taggtrådsstängsel och höga murar blir snart ett synligt och kännbart bevis för skevheten bakom skönsången och frihetsretoriken. Frågan är bara hur mycket skada myten hinner göra innan den brister. 

Att mobba ut sin omvärld är en effektiv strategi som tyvärr drar med sig en stor och inte sällan högljudd publik. Retoriken är enkel, den är lätt att förstå och ta in, och den grundar sig på känslor som skall förstora den världsbild avsändaren själv tror på, och exkludera allt som hotar den. Omvärlden utmålad i svart och vitt är en sorglig konsekvens av människans oförmåga att se sig som en del i ett universum, och efter år av pandemi och känslomässig isolering undrar jag om det inte är de simplaste mytbilderna som har tagit över på många håll i världen. 

De som vinner på andras nederlag, låt dem inte ta över rodret över ditt förstånd. Att gå med i Nato är ett fatalt misstag, och jag håller självklart med Sven-Eric Liedman i att det finns all anledning till att avsky Putin, men att det inte innebär att vi måste söka en tillflykt till Nato. Ur askan i elden, skulle jag vilja påstå. Att skrämmas in i något som kommer att påverka generationer -  dessutom utan en folkomröstning - är suspekt nog. Vart tog alla höga tankar om rätten att avgöra vår framtid, när ledande parti viker sig inför stundande val och menar att frågan går över folkets förmåga? Vi, folket, har därmed omyndigförklarats. Vem behöver ett högerblock, när vi har en sittande regering som gör gemensam sak? När budskapet är att sprida rädsla måste vi vara extra försiktiga med vad vi står inför. Låt inte skrämselpropaganda grumla ditt förnuft. Scenariot följer grundläggande folkloristiska regler, det borde vara enkelt att genomskåda.

Den som har vuxit upp med mobbing lär sig reglerna, antingen duckar du och beslutar dig för att inte ta skiten mer, du vet hur mekanismerna fungerar och vill inte utsätta någon för trakasserierna, för du vet hur svårt det är att bearbeta - eller så lär du dig att förtryck är en effektiv väg till framgång. Det barn som aldrig ställt sig frågan om det är rimligt att hata, och som inte bryr sig om att hatet påverkar andra, kommer en dag att växa upp och bli en vuxen diktator, ursupator, misshandlare, förgripare, mobbare, och hatare. Tekniken finns, plattformarna florerar. Det är för väl att ett fysiskt meddelandealternativ existerar, och att vi ännu kan få träffas IRL! för ingen story blir bättre än när den berättas live.

 

Värt att fira, om något!

Ficedula hypoleuca

backsippa

 Och så blev det maj månad. Plötsligt befinner man sig mitt i allt det där som man har längtat så hårt efter, det finns då inget som kan dra en härifrån mer än en halvdagsutflykt med cykel för att titta på backsipporna, möjligen en kul fest, även om det känns svårt eftersom allt skönt som sker i naturen händer nu, och jag vill inte gärna missa en sekund. Idag lyckades den svartvite flugsnapparen hitta sig en mö. Han jagar flinkt bort alla eventuella motståndare och kretsar envetet över den felkonstruerade holken. Ibland måste talgoxen, som har hittat den bättre holken på motstående sida om lekstugan, skynda sig in till sina små för att undvika hannens bombraider. Han är en stursk liten krabat, och har han tur klarar han av flera fröknar på samma gång. Det är dock alltid den första som får bli ompysslad, sådana är flugsnapparreglerna. Chubbychubby-chubb chubb tzi-tzo och så några varningsstrofer för säkerhets skull, sedan ryttlar och vänder han tvärt om i luften för att snappa åt sig en fluga eller annat gott för att snabbt återvända till sin gren och sjunga så att alla hör. Man förstår varifrån den fågeln har sitt namn. Men han kan också sjunga tyst och mjukt och vissla så höga toner att man tror att det är en insekt, ibland är det som om han sitter där och tänker och småpratar för sig själv, och det är då vi två har små konversationer om vädret och annat relevant för årstiden. Det är en alldeles enastående liten individ, så älskvärd som någon bara kan vara.

 

skatnäva

 

Idag såg jag årets första tosteblåvinge, kartfjärilarna har varit många fler än vanligt och kanske att det är deras tur att ta över stafettpinnen efter fjolårets sorgmantelturné. Kartfjärilen låter som en trösterikare art på svenska, även om de båda är underbart sköna att se. 

Ännu sjunger trädlärkan från hästhagen i söder, en trädpiplärka har hittat ängen i sydöst där han leker med sina sci-fi-pistoler och blandar lärkornas melodier med allt annat som låter kul nog för att väcka uppmärksamhet med. I det norra fältet härskar sånglärkan, han har klarat av både bondens tumling och gödsling och tycks vara nöjd med läget, så länge ingen börjar plöja. Fåglar, man måste bara älska deras iver, och om det finns något som är smittsamt så är det den. Min gamle rödstjärthanne hörs mest hela tiden och syns ibland, men han har inte bestämt sig för om garaget är en så bra plats att häcka på ännu. Förra året blev en pärs för honom. Han fick fullt upp med att mata alla ungarna på egen hand och jag tror att det hela gick så fel som det bara är möjligt. Inget är säkert än, men säkert är, däremot, att våren är här på riktigt. 

 

ek, ekare, ekast

The Unted States Of America - The Garden of Earthly Delights