Lina Herbertsson är pollinerarforskare vid Lunds universitet och hon bor i en villaträdgård en liten bit utanför Höör. Lina upptäckte
ganska snart att de ansträngningar familjen gjorde för att ge humlor
bostäder i form av snickrade humleholkar var tämligen lönlösa, eftersom
insekterna helst av allt bosatte sig på platser som bara råkade bli.
Samma upptäckt gjorde humleexperten och författaren Dave Goulson i
Storbritannien, och han berättar i boken
Galen i Humlor om den
extraordinära resa som humlan gör under sin levnad. Visste du förresten
att humlor också är bin, och att alla bin är steklar som har gått och
blivit veganer, varav flertalet är solitärer och bygger bon i grushögar,
gamla ihåliga strån och murkna trädstammar?
En del arter skapar bon genom att med sina ben kamma små bollar av
luddigt material till runda klot, och åtskilliga humlors levnadsmönster
liknar det vi förknippar med fåglarnas. Bin och humlor är varmblodiga
insekter och drottninghumlan ruvar faktiskt sina första ägg, vi tror att
pälsen hjälper henne att hålla temperaturen tidigt om våren och därför
lever den långhårigaste arten i Arktis. Jo, faktiskt. Samtidigt är
pälsen förstås anledningen till att just humlan inte finns i tropikerna.
Den blir lätt överhettad.
För att kunna alstra energi nog för att hålla en så pass hög
temperatur som 30-35° i en liten humlekropp krävs en sinnrik och
energikrävande apparat. Vingslagen hos en humla slår 200 slag i
sekunden, omräknat 12.000 rpm, det vill säga samma varvtal som en
varvande motorcykelmotor! för att humlan ska orka flyga behövs därför
ett ständigt intag av energirik mat, särskilt under ruvningen som sker
tidigt om våren, när det är ont om blommor. Humledrottningen utsätter
sig hela tiden för risk för både sitt eget och sina telningars liv när
hon flyger ut ur boet för att skaffa mat. Allt måste finnas i hennes
absoluta närhet, och de tidiga vårblommorna och blommande buskarna är
därför livsviktiga. När den första humlan är ute och brummar i mars –
maj, tänk då lite extra på att inte klippa bort de ogräsblommande
maskrosorna, eller kapa viden, jolstern, hasseln och slånet.
För att humlor och bin ska trivas, och för att vi ska kunna få en rik
skörd finns det en bra tumregel som egentligen är väldigt trevlig att
följa:
var lat, helt enkelt. Lina Herbertsson berättar om hur
hennes vildvuxna trädgård, med delvis övervuxna stengärden, gamla
hängande regnrännor och där fjolårsblommornas ihåliga stjälkar får stå
kvar i rabatten, har givit mer humle- och bisurr än humleholkarna.
Bin är inte enbart domesticerade honungsbin som bor i kupor, utan den
överväldigande majoriteten av våra bin är solitärbin och de vill helst
ha solbelysta sandhögar, åtminstone 2 dm djupa ska de vara, och helst av
natursandtyp, berättar Lina. Gräv därför bort en bit av gräsmattan och
häll ut ett tjockt lager sand där bina kan få bo och oroa dig inte för
att det ser trist ut i mars. Du kommer att bli rikligt belönad när
sommaren kommer, för att inte glömma när det är dags för skörd. Äpplen
t.ex, är helt beroende av många olika sorters pollinatörer för att ge
både rik och kraftig frukt, och likadant är det med jordgubbarna. Detta
är vinsten av en biologisk mångfald.
Våra framavlade honungsbin är känsliga för kvalster och sjukdomar och
har tagits fram för att bli de specialiserade boskapsdjur de är idag.
Tyvärr konkurrerar honungsbin med de vilda arterna idag, eftersom
blomsterängar och blommande kantvegetation lever ett tynande tillvaro i
dagens högt rationaliserade jordbrukslandskap. Det är alltså inte
honungsbina, utan våra vilda arter som är hotade, säger Lina. De mest
högljudda larmrapporterna om att honungsbina skulle vara hotade har
kommit från USA, ett land som egentligen saknar honungsbin i sin
naturliga fauna.
Vi talar ofta om den biologiska mångfalden, men tänker kanske inte på
att det vi aktivt gör i våra trädgårdar, lundar, bryn, vägrenar eller
ängar faktiskt gör skillnad. Jordbruksverket listar på hemsidan förslag
på vad du som lantbrukare kan göra för att gynna den biologiska
mångfalden i åkerlandskapet. Trädgårdsägare ska faktiskt bara vara lata,
för tänk på humlan, solitärbiet, och skalbaggarna, och minns att det vi
sår i mars kommer upp i juni med litet hjälp från våra vänner,
insekterna – för visst är det skönt att se på när andra arbetar.
I veckan klubbades ett medborgarförslag i Hörby kommunfullmäktige om
att bli Sveriges första bivänliga kommun. Nu ser vi fram emot fler
blommande ängar och vägrenar, betade hagar med gamla ihåliga träd och
blommande slånbärssnår i framtiden. Och kanske att vi utöver alla bina
kan få se utrotningshotade arter igen, såsom den eleganta,
svartröd-prickiga bastardsvärmaren och den lilla rara
slåttergräsfjärilen.
Operation rädda bina: Naturkollens lista på blommande växter
Åkerlandskapet och den biologiska mångfalden: Jordbruksverkets lista