Senast det föll ett riktigt skyfall här måste ha varit för mer än ett år sedan. Idag har det regnat ordentligt. Det kylslagna vädret kan vara optimalt, om det gör så att träd och hydrofila växter måste ta det litet lugnt med det ansatta grundvattnet. När det är vindstilla dessutom kanske lättare regn och dimslöjor lyckas bygga upp små vattenreserver i skogen igen. Jag hoppas på det.
Efter regnet tog jag mig till skogen för att duscha av mig veckans tristess och tråkigheter. Skogen är en oslagbar kompis, hen sviker aldrig, är inte snål och girig, gemen eller korkad. Kort sagt, skogen är min bästa vän och den kyrka som jag alltid är välkommen i och därmed, återvänder till.
Jag har ingen brådska, går i min egen lunk.
Efter regnet kan man se fåglarna på nära håll. De håller sig i skyddet från kronornas täta grenverk, som uppe på toppen av åsen är ganska lågvuxna. En svartvit flugsnappare flög intill mitt ben och satte sig i en grenklyka i ögonhöjd, och på andra sidan om samma träd satt en vacker bofinkhanne och betraktade allt. Dimmor sveper över och får avstånd att verka mer avlägsna och närhet att verka målad, det är som att gå omkring i en tavla av CD Friedrich. Avstånd och närhet är ett, jag andas och badar sfumato.
Nere i dalen färgar kronornas penslar spängerna gröna. Grönsångare och rödvingetrast. När en död gren faller ner från kronan landar den mjukt, de levande grenarna tar emot så att inget tar skada av nedfallet, och där nere kan sedan grenen ligga och mata andra organismer, i lugn och ro.
Hur olika ser vi inte på tingen? Jag upptäckte aldrig att skådespelaren var utbytt mitt i serien. Kanske det är för att rollbäraren är oviktig för mig, det är berättelsen som verkligen gäller. Jag ser nyanser av ett annat slag, detaljer är väl ändå bara det som skapar helhet. Eller är jag bara slarvig? Holism är ett slitet ord.
I skogen känns kärlek utan slut, naturen är slösaktig. Här är värdena omkastade.
Chime Of the City Clock - Nick Drake
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar