Drömmen inatt, eller tidigt i morse, har lagt sordin över halva dagen. Drömmar gör ofta så, de följer med dig in i vakentiden och känslorna man haft under natten dröjer sig kvar, allt sunt förnuft och rationellt tänkande till trots.
Jag satt i en bilkö tillsammans med en vän, vi var just anlända med färjan till Helsingborgs hamn efter en resa till Berlin. I handen hade jag en liten telefon utan smartfunktioner, den var en gåva av vännen under resan, varför vet jag inte, men jag minns att jag var lättad efter samtalet med mamma. Under debarkeringen vid färjeterminalen fick vi via en ekande högtalaranläggning höra att det inte skulle vara möjligt att fortsätta resan, det var någon form av generalstrejk och all form av fordonstrafik var förbjuden i hela landet.
Bilkön stod helt stilla, det var mitt i natten och vi var mycket trötta. Jag åtog mig att skaffa oss en övernattning och klev ur bilen för att gå till närmaste hotell. Ljudet från resväskans hjul slamrande mot gatstenarna, och jag tänkte att det nog skulle bli svårt att finna sovplats nu, när det fanns så många behövande. Särskilt svårt skulle det säkert bli med tanke på vårt behov av parkeringsplats, tänkte jag.
Under vandringen passerade jag flera stillastående bilar med trötta passagerare i. Allt var märkligt tyst och stilla, bara mitt bagage hördes. Hotellet, som var ett ganska flott men litet ställe, hade en mässingsblank vestibul och en reception en trappa upp. Damen bakom disken bekräftade att det finns rum kvar, och dessutom en parkering för bilen, den kunde få stå i källaren bakom gården. Mycket lättad över svaret, och överraskad över att det gick så lätt, fiskade jag upp telefonen för att lämna besked, men hittade inte något adressregister och ingen samtalshistorik heller. Telefonnumret till vännen hade jag inte memorerat.
Jag ägnade lång tid åt att försöka förstå funktionen bakom knapparna, som bestod av två pilar, en till höger och en till vänster, och tio siffror. Vilsen och splittrad av att vara övermannad av tekniken, försökte jag förklara för kvinnan i receptionen varför jag inte mindes några telefonnummer, och blev alltmer stressad. På något vis fastnade drömmen i en tankeloop, jag fick tunnelseende och kunde inte se annat än telefonens knappar och sifferkombinationer. Det var som om den delen av drömmen gick i repris, länge. Jag tryckte och tryckte förtvivlat på knapparna, och sökte fram och tillbaka med piltangenterna, tills jag plötsligt råkade låsa telefonjäveln och displayen dog! Nej! Hur skulle jag nu meddela vännen i den allt kallare bilen den goda nyheten, och hur skulle vännen nå mig? Vad tänkte hen om mig nu, att jag hade svikit? tankarna var förvirrade, splittrade, jag kände hets och skam om vartannat och det enda fokus jag hade haft - på telefonen - hade gått upp i rök. Jag var fullkomligt fast, liksom paralyserad, eller förtrollad och helt i teknikens iskalla grepp. Det kändes som om livet stod på spel, och i den hopplöst meningslösa insikten att livet hängde på en teknisk apparat som jag var oförmögen att kontrollera - vaknar jag plötsligt, svettig och med rusande hjärta och hjärna.
Under veckan som gått har jag skaffat mig mobilt bank-id och Swish, trots massivt, personligt motstånd. Jag erkänner mig besegrad.
The Heart Is A Drum
Jag satt i en bilkö tillsammans med en vän, vi var just anlända med färjan till Helsingborgs hamn efter en resa till Berlin. I handen hade jag en liten telefon utan smartfunktioner, den var en gåva av vännen under resan, varför vet jag inte, men jag minns att jag var lättad efter samtalet med mamma. Under debarkeringen vid färjeterminalen fick vi via en ekande högtalaranläggning höra att det inte skulle vara möjligt att fortsätta resan, det var någon form av generalstrejk och all form av fordonstrafik var förbjuden i hela landet.
Bilkön stod helt stilla, det var mitt i natten och vi var mycket trötta. Jag åtog mig att skaffa oss en övernattning och klev ur bilen för att gå till närmaste hotell. Ljudet från resväskans hjul slamrande mot gatstenarna, och jag tänkte att det nog skulle bli svårt att finna sovplats nu, när det fanns så många behövande. Särskilt svårt skulle det säkert bli med tanke på vårt behov av parkeringsplats, tänkte jag.
Under vandringen passerade jag flera stillastående bilar med trötta passagerare i. Allt var märkligt tyst och stilla, bara mitt bagage hördes. Hotellet, som var ett ganska flott men litet ställe, hade en mässingsblank vestibul och en reception en trappa upp. Damen bakom disken bekräftade att det finns rum kvar, och dessutom en parkering för bilen, den kunde få stå i källaren bakom gården. Mycket lättad över svaret, och överraskad över att det gick så lätt, fiskade jag upp telefonen för att lämna besked, men hittade inte något adressregister och ingen samtalshistorik heller. Telefonnumret till vännen hade jag inte memorerat.
Jag ägnade lång tid åt att försöka förstå funktionen bakom knapparna, som bestod av två pilar, en till höger och en till vänster, och tio siffror. Vilsen och splittrad av att vara övermannad av tekniken, försökte jag förklara för kvinnan i receptionen varför jag inte mindes några telefonnummer, och blev alltmer stressad. På något vis fastnade drömmen i en tankeloop, jag fick tunnelseende och kunde inte se annat än telefonens knappar och sifferkombinationer. Det var som om den delen av drömmen gick i repris, länge. Jag tryckte och tryckte förtvivlat på knapparna, och sökte fram och tillbaka med piltangenterna, tills jag plötsligt råkade låsa telefonjäveln och displayen dog! Nej! Hur skulle jag nu meddela vännen i den allt kallare bilen den goda nyheten, och hur skulle vännen nå mig? Vad tänkte hen om mig nu, att jag hade svikit? tankarna var förvirrade, splittrade, jag kände hets och skam om vartannat och det enda fokus jag hade haft - på telefonen - hade gått upp i rök. Jag var fullkomligt fast, liksom paralyserad, eller förtrollad och helt i teknikens iskalla grepp. Det kändes som om livet stod på spel, och i den hopplöst meningslösa insikten att livet hängde på en teknisk apparat som jag var oförmögen att kontrollera - vaknar jag plötsligt, svettig och med rusande hjärta och hjärna.
Under veckan som gått har jag skaffat mig mobilt bank-id och Swish, trots massivt, personligt motstånd. Jag erkänner mig besegrad.
The Heart Is A Drum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar