Tukt och förmaning

det är torsdag och det toviga gräset som har vuxit sig vilt under veckan skymtar bakom datorskärmen, det breder vällustigt ut sig framför fötterna som om det ville säga haha, mig rår du inte över. Och vem skulle vilja göra något sådant? En motsträvig individ med stark integritet är väl så mycket trevligare än en som låtsas vara vän och förtrolig och som ständigt stryker medhårs utan att röja några egna åsikter?

Igår slutade min roligaste kollega. Han sade upp sig för en tjänst inom sitt gamla yrke och går tillbaka till en dubbelt så hög lön, dessutom kommer han att få en chef som uppskattar hans person och utförda arbete. Jag klandrar honom inte det minsta. Våra livliga samtal och höga skratt -  jag har skrattat mig tårögd och kiknat minst en gång om dagen i hans sällskap - har resulterat i att hela kollegiet har lärt känna varandra på ett djupare plan. Tyvärr har inte bara goda sidor kommit upp till ytan, men så har åtminstone jag turen att slippa stället efter två dagar. Jo, för så känns det nu, tyvärr.
Vänner lär man bäst känna genom lek och stoj, inte genom kartläggning och strategier. Sådant står mig upp i halsen, nämlich.

Efter arbetets och skolans slut har tösen lagat middag åt oss, och jag har sedan kunnat gå ut och avreagera mig genom att stapla ved i nya skjulet. Tack vare ett ovanligt medgörligt väder är allt klart idag, exakt en månad efter första spadtaget. Förra helgen firades taklagsfest med middag utomhus, och i kväll blir det höstskördefest. En pratglad vän kommer på besök efter simningen och då ska vi avnjuta mina söta små vindruvor under pergolan, till ost och vin och hemlagad havtornssylt. Vad som händer under helgen får väder och vind avgöra, men just nu tänker jag avsluta ett kapitel ur Helena Henschens kriminalroman och dricka en kopp kaffe till innan jag tuktar det där härligt oregerliga gräset.
Vem älskar inte en ärlig vän?

Brant Bjork - Keep Your Cool

och så kom posten!
snacka om att vrålstarta helgen