Rörigt

Jag är allt introvert. Inte förrän idag har jag vågat mig ut på promenad runt området där grävmaskinerna schaktat upp inför bolmentunneln. Rädd för vad jag ska få se har jag undvikit att gå åt de håll jag vet att det är roddigast, men nu börjar det bli svårt så jag tog tjuren vid hornen. Sådär i efterhand kan jag tycka att jag gjort rätt som avhållit mig synen, för inte gjorde det mig glad. Ovanpå detta har det blivit så mörkt om morgonen att jag måste tända lampor för att slippa treva mig fram, det ser jag alltid som ett nederlag. Lampor är trista måsten.

Bolmentunneln är en annan trist grej. Och lastbilar som måste använda trevägskorset utanför mitt hem till rangergård klockan halv sex om morgonen, det är verkligen jättetrist. Men Bolmentuneln är värst. Usch så fult det är och fan i helvete vad sorgligt att se hur en en gång vidunderligt vacker blandskog och redan allvarligt hotade alkärr, stengärden och gamla stigar bara slätas ut och försvinner in i grävmaskinernas käftar. För att inte säga de gamla vattendragen och beteshagarna runt Rönne å urgamla strandbankar, där kungsfiskaren häckar, grävs nu delvis upp och ersätts av en snörrät kanal.  Det kallas återställande av ingenjörerna. Män[niskor] är dumma. Kortsiktiga planer är dumma. Ingenjörskonst är som sandlådelekar. Vad jag hatar det.

Och inte har jag sett någon Aurora Borealis heller.

ingenjörskonst är inget en buske rår på
men det skymmer bra

Blues Pills - Devil Man