Mah-Jong och Wohlleben

jag har varit litet nere under de två senaste dagarna och känt mig ensam och trött och funderar på varför. Såhär mot kvällen, och med egentid och en uppiggande bok och med ett starkt ingefärste i kroppen klarnar det. Jag har haft mycket att göra, dessutom mycket att fundera kring - inte minst på jobbet, och dessutom har boken jag nyss läste ut tagit ut sin rätt. Läsning påverkar mig oerhört starkt, jag kan nästan påstå att litterära stämningar försätter mig i ett närmast transliknande tillstånd, där allt jag företar mig färgas av de toner jag manipulerats till. Det låter hemskt, men så är det. Nu senast var det Helena Henschen (Mah-Jonggrundare och formgivaren), som i sin debutroman "Skuggan av ett brott" duperar mig genom sina sylvassa betraktelser och slutsatser kring mänskligt kaos och lidande. Beskrivningarna av besatthet, galenskap och passionerad kärlek är mästerliga, och har du inte läst henne än, så gör det. Jag kan inte lova dig samma djupa förnimmelser som jag erfor, men däremot kan jag lova dig åtskilliga aha-upplevelser och flera, massiva, litterära krumbukter som åtminstone fick mig att sträckläsa boken, trots utmattning och återkommande yrselattacker. Men nu ska det bli lugnare.

Jag läser nämligen på en ny bok; "Trädens hemliga liv" av Peter Wohlleben handlar om trädens kommunikativa förmågor, och ytterst om kollektivt samarbete för överlevnad, och den läsningen gör att ljuset plötsligt tänds och att jag kan se glädjen i småsaker, igen. Märkligt nog läste jag något liknande om den mänskliga hjärnan i en artikel av Agneta Lagercrantz häromdagen, som handlade om att mänskliga relationer kan ha en energibesparande effekt på hjärnan, särskilt i tryggt sällskap, eftersom vi då kan fatta bättre beslut, och för att problem helt enkelt är lättlösta ihop. Som ensam blir samma problem lätt oöverstigliga Sisyfosberg... I min värld är tanken på att en kollektivistisk identitet är energisparande en logisk slutsats, men definitivt inte självklar.

Jag sitter utomhus med en filt om benen och snart kommer jag att gå in och njuta av att torpet är höstbonat och att mina innerfönster sitter på plats - ja nästan alla då, för jag råkade stöta till det sista så att ramen föll omkull och den ena rutan gick sönder, så nu måste jag hoppas på en veckas höstlig respit, till. Med tanke på hur generöst vädret har varit hittills, som låtit mig ta hand om veden och bygget av vedskjulet och vinterfönsterna, ska jag väl inte ens knysta om saken egentligen. Nästa vecka tar jag kanske ner de tjocka ullmattorna från vinden, men än är det litet för varmt och somrigt, så trasmattorna får ligga där de ligger ett tag till.
Ibland måste man lära sig vikten av att prokrastinera, särskilt om hjärnan inte vill gå in i vila.

Magic Everywhere