follow the white rabbit

det är sällan jag minns vad jag drömmer nu för tiden, men inatt hände det. Jag var på väg hem till en vän med matkassar från ett storköp, landskapet jag vandrade i var som en blandning av Italien och Skåne, eller det antika Arkadien om man vill, med breda grusvägar som tidvis slingrar sig genom huskroppar och runda arkader i gul sandsten. Allt vilade i en varm, nedgående sol och ibland gick jag förbi täta macchiakulisser med buskar och torra träd som liknade eukalyptus, och långt borta i fonden sträckte sig en kulle med höga nålcypresser och breda cedrar som spred en tät och svalkande skugga. Det var dit jag skulle gå, där bortom fanns vännens hem och det var där mitt uppdrag slutade.

Jag kunde tydligt känna värmen och dofterna från omgivningen och jag gjorde hela tiden små avstickare för att titta närmare på något intressant, som småkryp eller för att prata litet med en bosatt, det fanns så mycket att se på och så många alternativa småvägar, att jag hela tiden måste hålla ett öga på var vännen tagit vägen. Han tog alltid en annan stig och det enda jag såg av honom egentligen var en skymt av den röda ryggtavlan och det gråa yviga hårsvallet, alltid på håll.

Vid ett kort tillfälle hälsade jag på en man som stod i skuggan av en dörröppning och såg bekant ut, litet senare betraktade jag en ung kvinna på håll, hon satt på huk en bit framför mig på vägen och försökte gömma ett par paket frysta räkor i gruset med hjälp av sina händer. Hon verkade ursinnig för räkorna åkte hela tiden upp igen under högljutt mummel och daskades sen i marken så att dammet rök. Hon var nästan täckt av damm. Jag minns att jag tänkte att hon nog försökte tina räkorna i den varma sanden, och blivit arg för att det tog så lång tid - en förklaring som tycktes mig logisk för stunden. Jag gick förbi och hälsade och vandrade vidare på den breda grusvägen och vid en dunge träd längre bort i horisonten skymtade åter vännens röda tröja och vita hår. Jag skyndade på, som Alice mot kaninen.

Plötsligt satt Tekla med sin pappa och vännen med den röda koftan på en trädgårdsmöbel intill vägen, och då jag närmade mig hörde jag pappans röst fråga "hur sjutton kommer man till Östra Ljungby härifrån?" med en tydligt uppretad röst. Jag minns inte att jag svarade, men vet att jag försökte minnas vägen och komma på en lösning på hur man kommer till en fysisk ort från ett drömlandskap. Tekla som var liten, ungefär fyra år, hade gråtit. Hennes kinder var brunrandiga av damm och tårar och då jag satte mig intill henne och höll om henne och frågade vad som hade hänt ville hon inte svara, utan hon såg på mig med fuktiga ögon och såg sådär ansträngt glad ut som man kan göra när man inte vill oroa. Av koftvännen syntes bara en röd och vit silhuett bakom henne, jag kan inte minnas att jag såg honom egentligen utan vet bara att jag visste vem han var och att jag hade ett uppdrag att slutföra åt honom.  Matkassarna hade jag glömt bakom någonstans, för nu hade jag inget i händerna. Ungefär där slutade drömmen och när jag kröp ner hos tösen i morse, som jag brukar göra om morgnarna, så skrattade vi gott åt dumheterna. Hon tyckte att det lät som om jag har haft en hel del att lösa, och jag sa att räkincidenten var som att normalisera ett fullständigt sjukt beteende. Om det stämmer som det har sagts, att alla personer i drömmen är du själv, så är jag glad över att slippa göra något betungande idag. Och så har jag fått besked om veden som kommer nästa vecka. Och till helgen blir det bygge av skjul, äntligen.

Snipp snapp snut, så var veckan slut.

Jefferson Airplane - White Rabbit