 |
| Tuija Lindström och tystnaden |
det är så mycket ord som sprids på nätet. Så högljutt allt är. Ras, kön, övergrepp, Bowie, självmordbombare, barn som sticker ihjäl varandra på skolan. Det är som om alla tävlar om att vara först, känna mest, säga rättast och tänka vassast.
När ska vi sluta skrika?
Bowies rekviem är uppenbar för den som verkligen lyssnar.
Kvinnors övergrepp behöver ingen uttolkare i form av en manlig expert, de borde tala för sig själv.
Barn med knivar är ett panikskrik på hjälp.
Kommunikologi? jamenvisst...
Kommunikologi? jamenvisst...
Finns det ingen som lyssnar längre?
Det verkar inte hinnas med. Och flödet bara växer. Ibland känner jag att jag skulle vilja ta stora kliv åt sidan och slippa bruset. Kunna koncentrera mig på det lilla livet. Men då är en kanske självisk eller världsfrånvänd...
SvaraRaderamärkligt att du tänker så, när de största hjältarna i min värld är just enstöringar. Fast å andra sidan är de alla självständiga män... ;)
SvaraRaderaLäste ditt senaste blogginlägg. Funderar på hur en kan försörja sig som eremit...
SvaraRaderaman kan alltid bli deltidseremit! :)
SvaraRaderaDet kan man! :)
SvaraRadera