Magisk mani

den motvillige kejsaren Wanli

veckan har gått i arbetets tecken och jag har haft riktigt kul, emellanåt nästan magiskt roligt. Min bäste kollega M och jag körde till Köpenhamn och till en av hans kontakter i tisdags, trots chefens sura protester men de hör till en annan historia.

Efter en halvtimmes bilfärd och litet letande efter parkeringsplats landade vi i en magisk värld. Nere i en av stans mest hemliga källarutrymmen fick vi vara först på plan att botanisera bland föremål från världens alla hörn och dynastier, och uppe i den trånga, dammiga, fantastiskt fullproppade butiken diskuterade vi förfalskningar, antika minnen, ursprung, äkthet, material och samlarmanier ihop med andra, hemliga besökare. Utöver samlarna (de har ett utpräglat sjätte sinne, inte olikt blodhundar) avlöste intendenter från glyptoteket och nationalmuseum, den slitne grannhandlaren, författaren och en mycket hemlig inkognitoperson varandra. Den som tror att antikhandeln är som graven ska nog tänka om en smula men det är förstås skillnad på handel och handel.

Inne i Köpenhamn existerar fortfarande två antikhandlare av det gamla slaget, båda ligger bredvid varandra på en gata i finanskvarteren och utgör en sista rest från en värld där samlande och ägande handlar om kunskap och nyfikenhet. Ekonomi verkar sekundärt i den här världen även om den är en nödvändighet. Utan finanser skulle antikhandeln naturligtvis inte existera men antikviteter har en tendens att föra in värme och mening i ägande, något som finanserna saknar. Den här balansen mellan hjärta och hjärna är viktig för en fullödig storstad. Om du visar dig vara rätt person att äga ett föremål kan du få göra det utan att bli skinnad eftersom en antikhandlare av den gamla skolan älskar sina föremål. Här handlar ägande om att förvalta ett arv och du måste vara lika äkta som tingesten du har valt annars blir du hänvisad åt skräp och får betala dyrt. Jag kallar det rättvisa.

Att få se föremål av högsta klass och ha ynnesten att lära känna excentriska människor bakom fasaden av glittrande kristall, skinande silver, slitet trä, läder och keramik är vad jag kallar att ha kejserligt kul. Det finns så mycket genuin kunskap och äkta hängivenhet, så mycket erfarenhet - inte minst människokännedom - hos samlare, åtminstone när det kommer an på riktiga antikviteter och särskilt då av det slag som få ägnar sin blick.

Vissa föremål äger en alldeles speciell själ och dessa föremål väljer dig, inte tvärtom. I mitt fall blev det en liten, skadad opiumvikt från Burma. Plötsligt låg den bara där, den lilla tummade och värdelösa tingesten, bakom andra skadade udda föremål på källarhyllan för avvikande saker utan sammanhang, och jag förstod plötsligt, nästan instinktivt, vad mitt eget samlande måste handla om. Den lilla fågeln av brons knyter ihop hela mitt livs ägande, intressen och kunnande. Det är som om hela mitt liv ryms i min ena hand.
Det var kärlek vid första ögonkastet...


Ellen McIlwaine - Can't Find my Way Home