Sepofan

vi går på promenader, inte lika vansinneslänga längre men livsnödvändiga. Veckan har varit omtumlande, milt uttryckt. Jag har åter fått uppleva både bakslag och framsteg men med små steg i taget, droppvis urholkas problemen så sakta. Vet dock inte varför jag alltid tror att jag måste lösa dem på egen hand, det blir lätt fel när man inte har någon att bolla bekymmer med. Senast höll det på att gå riktigt åt pipsvängen och jag sover väldigt illa igen, vaknar med ett ryck av en tanke jag inte kan skaka av mig och har svårt att somna om, så en ny tanke. Olika infallsvinklar, den ena lösningen knasigare än den andra. En natt planerades den slutliga lösningen på alla problem... Det blir inte särskilt kreativa idéer om dagarna efter ett antal sådana nätter, som du nog förstår.

På arbetet har jag fått en ny kollega. Kemin kunde vara bättre. Jag, som alltid har försökt att undvika skrävlare och vinnarskallar, delar nu rum med en f.d. säljare i tobaksbranschen som anser att bildning och konst är olönsam dekoration. Jag måste nu stå ut med högljudda samtal i telefon, jätteroliga anekdoter, två prydliga rosettklänningar i guldram på skrivbordet, ryggdunk, yviga teatrala gester, och uttryck som ska få oss att förstå att han under skalet egentligen är en alldeles vanlig människa: Han har faktiskt vuxit upp på Listerlandet men bara glömt bort dialekten efter tjugo år i Malmö. Hela armadan av manliga affärsklichéer passerade revy under samma dag, och som lök på laxen har Chefen på den nye kollegans inrådan infört ett personligt bonussystem. Ta en kaka till.

Det har snöat litet, det är bra. Med ljuset kommer energi, ljus alstrar glädje och god sömn och tillsammans med tryptofanrik föda ska en orka sig igenom ytterligare en vinter. Tron försätter som bekant berg. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som nu. Finns det piller mot sådant?

13 missuppfattningar om bildning (Thomas Steinfeld)