Hip!

...och så det där med hipster. Hipstern är kanske en av våra mest svårdefinierbara genres idag, mest med tanke på närhetsprincipen, och med tanke på att vi har en kategorisering är genren i det närmaste redan passé. Här har jag något roligt att bita i denna kyliga vintermorgon efter att ha tagit in ved, eldat och ätit helekologisk och nästan helt hemmagjord frukost. I värmande ylleunderställ väljer vi en av Spotifys färdiga playlists, som för att överraska oss, vara litet off limits, testa gränser sådär coolt och utan plan, som bara vi kan.

Indie Brunch. "Gather your friends for the well-cherished ritual that is brunch. If not for the post modern lyrics, then for the endless hibiscus lavender mimosas..." Jag flabbar högt.

Men jag vore en lögnare om jag inte avslöjade att jag var nära att sätta det gröna kinesiska halvfermenterade tidiga höstteet för 700 SEK/hg i halsen, när det plötsligt gick upp för mig att jag skulle kunna skriva en text som Sharon van Ettens "Every Time The Sun Comes Up". Googlade runt litet och snart gick det upp för mig. Jag är, per definition, en förvuxen hipster!

Så, vad är det då att vara en hipster, förutom skogshuggarutseendet och det alternativa levernet. Är det den dubbla och vänligt nedtonade livsstilen? är det tröttheten på kommersialisering, på konsumism, på att passa in i en vitmålad IKEA-livsstil? Vad finns där mer, förutom allt vi kan se, lyssna på och läsa oss till, att greppa om och klanka ner på? Bilden av en hipster är ofta en radikal person förklädd till skogshuggare men bakom det blommiga skägget och en progressiv fasad lyser väldigt traditionella tankar. Lyssna bara på Father John Misty eller Sharon van Etten! vi är inget annat än frön från borgerlighetens snittblommor. Så är det, nu ska jag bearbeta sorgen. Alltid skönt med kategorier som går att avvärja lika lättvindigt.

Every Time The Sun Comes Up