på glänt

med vedspis klarar vi av
att hålla dörren öppen trots regnet

så var det äntligen semester. Avslutningen blev sådär lågmäld som jag tycker om, efter gruppvisning av lokala slottet och en god buffé skingrades vi för privata äventyr. Hemma kunde jag njuta av veckans sista riktigt varma dag, och vi tog oss en långpromenad i nejden, genom numera välkända beteshagar och skogspartier. I trädgården har några jungfrusländor letat sig upp ur vattnet och torkat till blåskimrande skönheter, en bålgetinghona letar boställe under vindstrappan men får finna sig i att upprepade gånger bli utsjasad. Kökets vedspis värmer smalbenen och det går att ha dörren på glänt trots att regnet lägger tunga moln över oss. Sådant gillar vår nya katt, en lågmäld tös som har fått en fristad här efter en kortare tid av påtvingad och hatad innevistelse. Grannar kan vara till förtret... men även alldeles underbara. Om några dagar fyller vi frysen med grannstyckat lammkött och på andra sidan bor det hjälpsamma paret med de stora hundarna. Jodå, grannskap kan vara underbart, särskilt om man inte behöver känna sig orolig för att inte orka bjuda till, för tacksamhet är en boja och kommer den inte från hjärtat får det vara.

njutning i mitt format

En vän skickade mig en bok igår och idag kommer en av mina utlästa böcker tillbaka i den stockholmska brevlådan, vilket får mig att tänka på den lilla jordbruksorten Mirinaleda i Andalucien där borgmästaren har beslutat sig för att byn ska präglas av samarbete istället för konkurrens. Att dela med sig, ta delat ansvar, lämna utrymme och respektera varje individs egenskaper utan baktanke, personlig vinning eller förtjänst borde vara lika självklart som friskt vatten åt alla och envar. Lika livsviktigt är det i alla fall. Och här går det att läsa The Guardians version.

Vår nya katt boar in sig och under tiden hon visar sina egenskaper och behov lämnar vi dörren på glänt. Jag tror på oss, vi har samma behov av ett eget rum i värmande gemenskap, och med tiden lär vi oss av varandra.

hennes val