Sandlåda

jag undrar hur det känns att leva ett liv utan att känna ånger eller skam. Jag undrar också hur livet skulle se ut om vi inte hade skam i kroppen. Det undrar jag verkligen.

På vägen till arbetet slölyssnade jag på radion i vanlig ordning, tankarna vandrade, dels mot dagens uppgifter, del mot sådant som jag personligen kan relatera till i förhållande till det som sades. Rösterna berättade om skam och att ge skamkänslor, och jag höll inte med berättarrösten som tyckte att det var värre att ge skamkänslor än att angripa, inte enbart verbalt. Varför?

Det finns nog inte en människa som inte känner skam ibland. Skammen är för mig en slags kroppens kompass eller GPS för moraliska ställningstaganden, och utan skam hade vi inte haft något samvete och utan samvete vore både livet och världen en kaotisk plats. Samvete och skam i förening gör oss till civiliserade varelser, utan dessa hade små flygande leksaker och spelteknik kunnat bli effektiva krigsvapen och bollspel politik... dessa ständiga tävlingslekar. Sandlådesnack. Jag är så trött på det.

Skam behöver upprättelse. Fram för skammen, mer skam! jag vill se äkta, stark, manlig skam. Helst ska den framkalla pudlar. massor av pudlar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Skamkänsla