Vajert!

Engelsmän kan det där med japanska trädgårdar

efter kvällens film kom tankar på saker som är oundvikliga, saker som jag har börjat fundera på. Kanske är det åldern, kanske ligger det "rätt i tiden", lagom efter. För oundvikliga är de, tankarna på en fortsättning och på vad som bör hända i framtiden för att slippa känna den där känslan av att ha missat något viktigt.

Danny Collins är en typisk amerikansk film med lyckligt slut, based on a true story med Al Pacino i huvudrollen som en avdankad och självcentrerad rockstjärna. Ett fyrtio år försenat brev adresserat till honom, och författat av John Lennon, får honom att fundera på livets verkliga värden och han bestämmer sig för att böra bot och bättring. Det är nu eller aldrig.

Slutet är gott, allting gott, för det är en feelgoodfilm med Annette Bening i rollen som sanningssägaren, hon som talar  om för Danny "storstjärnan" Collins hur läget ligger och som kortar av kvalen så att filmen blir lagom lång. Hon som saknas i verkliga livet. I verkliga livet har vi bara oss själv, i bästa fall finns där en vän som hjälper en på traven, men oftast måste vi lita på våra egna omdömen och det är minsann inte det bästa alltid. Nog för att livet hade kunnat bli en bra film alltid. men ändå...

Jag har några saker jag måste få gjorda innan jag nöjd lämnar jordelivet, men det får vänta tills modet  och självförtroendet har kommit ikapp. Innan dess tar jag tag i andra, mer världsliga saker, som en ny ytterdörr och en röd bro över bäcken. Det kommer bli vackert, tro mig.

möjligen guldockra, kanske grön. Den som lever få se

The Jefferson Airplane - Coming back to me