Näsan är mormors, det ser jag tydligare för var dag, håret är en mix, kroppsform och ansiktsdrag har jag fått av farfar, den undre tandraden liknar kusin Kickis och därför har jag alltid gillat den, färgerna är pappas, han liksom jag fick en svartbrun hudton i solen, dock hade han mycket ljusa ögon och mina har ofta tagits för bruna eftersom de är mörka.
Idag spelar utseendet mindre roll för släktidentiteten, men för inte så längesedan var faktiskt saker som näsans form, antalet fingrar och tår, hårfärg och hudton, avgörande för hur vi togs emot av släkt och omgivning. Släktporträtt har fungerat som legitimation sedan renässansen och ibland kan jag tycka att vi är tillbaka i det tänket, åtminstone när det ankommer självbild och relation till omgivningen. Släktband är, som sagt, sekundära idag.
Mixen av mig, det som utgör mitt yttre, är jag stolt över och jag skulle aldrig kunna tänka mig att ändra på de egenheter som utgör mig, och med tanke på hur utveckligen ser ut idag; med all fokus på skönhetsideal och jämförande, kommer framtiden kanske se en våg av likadana åldringar och sådana som jag själv kommer kanske att ses som udda fåglar med våra rynkor och fel. Men jag undrar ändå, för i takt med att skönhetsidealen ändras kommer vi säkert att se en återgång till egenheter, och vem vet, kanske folk en dag betalar för att få operera sig till en unik person med sned näsa, sneda tänder och ögon med mongolveck?
 |
| farfar är fjärde pers, översta raden. 1930 |
Shocking Blue - Venus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar