onsdag 24 juni 2015

ett pappahjärta

jag la ut en video på Facebook igår, av ett traditionellt amerikanskt bröllop där pappan överlämnar dottern med ett rörande vackert tal. Överlämningen av en kvinna mellan män är en symbolhandling som ofta anförs som förlegad och förnedrande och under gårdagens trädgårdspyssel återkom jag åtskilliga gånger till videon i tankarna.
På kärlek, religion och tradition. På maktkamp och rätt och fel.
Jag är feminist, jag anser att kvinnor aldrig ska känna sig utlämnade för det vi i samlande ordalag gärna kallar patriarkatet, men i detta fallet gick det inte att motstå och talet pappan höll väckte så mycket större tankar kring kärlekens innebörd att jag gärna vill försöka mig på en utveckling.

Under förra veckans väntan på sommarpratare loggade jag in på gamla versioner och hamnade på Lena Anderssons numera klassiska monolog från 2005, där hon fullständigt demolerar vår traditionella uppfattning om Jesuspersonen som god, empatisk, kärleksfull. Lena är själv uttalad ateist och förespråkar det reaktiva, hon vill reagera utan att ge färdiga lösningar på komplexa frågor och här är jag hennes trogna adept. Lena sitter inne med en av Sveriges skarpaste hjärnor och förmår enkelt att göra en bra story av en svår idé, det förmår inte jag på egen hand, så jag tar stöd av henne. Att smula sönder färdiga föreställningar är mitt mellannamn, men ibland kommer jag till en återvändsgränd och måste då vända mig om och se vart jag är på väg. Så är det med feminismen idag, ibland kan jag tycka att den tar på sig en alldeles för stor maktkostym med ett typiskt, manligt snitt.

Med hjälp av traditioner kan vi överbrygga det biologiska arvet, en pappa står lätt utanför de stora händelserna i livet och det amerikanska bröllopets överlämningsceremoni knyter på så många vis samman familjen. Utan mammans tysta och underförstådda medgivande hade hans tal inte existerat, alla vet redan hennes gärning som inte går att bortse från - pappan, däremot har genomgått årtal utan synliga bevis. Genom talet redogör han för oss hur viktig hans dotter är, att han nu lämnar över ett ansvar, ett liv och sitt livs kärlek i händerna på någon annan. Han vädjar om respekt, inte bara för sin egen dotter utan för alla kvinnor, alla dessa döttrar som har en familj som backar upp, och samtidigt och kanske viktigast av allt; han vädjar om förståelse för hur det är att som man se ett liv glida ut ur det direkta synfältet. Talet kunde lika gärna handla om makt, om kontroll, om religiösa föreställningar eller förtryckande traditioner, men det som slår mig är tvärtom; mannens maktlöshet och ömtåliga roll som fader. För en fadersfigur är utbytbar, det är aldrig modern på samma vis.

I ett dotterhjärta finns en särskild pappaplats. Om pappan inte förstår det är han fördömd. Om mamman inte förstår det riskerar hon att för alltid förlora dem hon älskar. Hon är ändå förbunden genom sitt kön, det kan ingen betvivla, på gott och på ont. Den ultimata kärleksförklaringen för henne är att ge barnen och papporna sin särskilda plats i solen, sina 15 minutes of fame, utan att göra rubriker av det. Det vinner alla på i längden och är precis detta jag tycker både kärlek och feminism borde handla om, att ge plats och odla vänskap och förståelse. Respekt förtjänar vi, om vi är värda den.

Att enögt förkasta traditioner är att föra krig mot en hel kulturs värderingar. Att skapa något vackert av något många känner till och ger trygghet måste inte automatiskt innebära underkastelse. Så när pappan i videon överlämnar sin skapelses krona och jämför sig med Gud fader själv, är det en liknelse om mannen med utanförperspektivet, alltså en person som vet hur lätt det är att skada om makten används på fel sätt. Inifrån skadar vi aldrig, det är som utestängda vi blir odjur (ibland räcker det med känslan av utanförskap, detta kallas för schizofreni och är en delvis annan historia). Det som inte direkt syns i videon - men känns - är kärleken som mamman ger dem båda genom sitt tysta samtycke.

Det är kärlek.


Louis Alberto Spinetta (instrumentales)

2 kommentarer: