Louisiana

Peter Doig, så äntligen!
"journey to the edge of abstraction"

vädret tycktes inte vilja lyfta på förmiddagen så jag kollade upp vad som pågick på Louisiana i Humlebaek. Jeff Walls sista dag idag avgjorde saken, vi drog genast på oss kläder och for iväg.

Jeff Wall "Monolog"

I Danmark skiner alltid solen, om det inte regnar alltså. Idag var det inte några undantag, solen sken när vi kom fram och eftersom svenskarna troligen antog att det var lika grått som hemma så lyste de med sin frånvaro. Inga köer framför konsten eller vid maten, utan vi kunde ägna härliga tre timmar åt att njuta, prata, fantisera och undra över tre mycket väl valda konstnärer. Samtidigt med Jeff Wall ställer min favorit Peter Doig ut och så visades nya teckningar av David Hockney, även han skapar landskap med en närmast alkemisk framtoning idag. Granskande, reducerande, trevande och samtidigt otroligt säkert framställs vanliga vyer på ett för honom så typiskt sätt. Trots att jag vanligen brukar förknippa Hockneys konst med färg så kändes teckningarna mer typiska för honom, det är något med linjen, viljan att upplösa allt till nervösa prickar. Och tillsammans med Doig (även han från Storbritannien) och Walls (kanadick) blev Louisianas utställning en grundlig genomgång av den europeiska landskapsbildens historia, utveckling och tradition. Samtidigt så oemotsägligt samtida och internationell.

Doig goes Gauguinesque

Doig skapar musik med sin konst, dukarna vibrerar av toner från Laurel Canyon och, passande nog, Louisiana eller Mississippi. Han fullständigt dränker sina stora dukar i färgkaskader av grönt, orange och gult. Att gå bland hans bilder är som att meditera på en LSD-tripp, och det tar på krafterna. Jag vill så gärna kunna måla precis sådär, släppa hämningarna och samtidigt behålla fokus på ett sådant självklart vis. Peter Doig berättar om fuktdrypande sankmarker, det är svettigt och sinnligt, allt andas och har liv, vibrerar. Samtidigt som han vill förstå, lämnar han mycket åt ödet. En berättelse blir halv, överlämnas och ges plats för vår egen tolkning. Titlarna ger oss spår, ofta antyder de en musikalisk smak men lika ofta kan de skapa förvirring. Medvetet. Det är storslaget, bombastiskt och ändå fullt av respekt för det lågmälda. Det vi inte kan förstå det lämnas åt fantasin och stannar där, väl förborgat.

Peter Doig "another man's blues"

Walls fototavlor är dystopiska samtidsberättelser, han ger oss aldrig några ledtrådar utan titlarna är allmängiltiga och torrt beskrivande där bilden ger associationer till raka motsatsen. Temata är underdogperspektiv, samhällskritik, misär, ensamhet, utsatthet, våld och död. Hans bilder är till synes vardagliga,  snudd på tråkiga, men kräver tid. Efter en stund upptäcker man känsligheten, handlaget, tonen. Djävulen i detaljerna. Tekla och jag ägnade oss åt att lösa mysterier och deckargåtor och det var minst lika kul att lyssna på omgivningens reaktioner, där de kom, som att testa vår egen kapacitet.

Jeff Wall
"morning cleaning, Mies van der Rohe Foundation, Barcelona"

På vägen hem igen tog vi en tur inom vännerna som bor på vägen, möttes av ett höjt vinglas och en rykande grill. Vi stannade i sex timmar till, fick god mat och ett varmt förtroligt samtal och många koppar kaffe.

Dagen har ställt frågor och kommit med många kloka svar och jag kommer att somna mycket tillfreds. Mycket.

Slim Harpo - King Bee
John Mayall - The Bear