cogito, ergo sum

en vän skriver till mig.
"Ett sätt att vara arbetssökande är de ständiga avslagen. Man blottar sin själ och lägger ner tid och möda på varje tjänst man söker. Det tas inte hänsyn till att man blir refuserad gång på gång och vad det gör med humöret… Man ska bara glatt vissla vidare och söka nya jobb. Sökelisök. Tralala…"

och jag backar upp:

- Det är symptomatiskt för samhället. Resultat är det enda som räknas, det enda som går att jämföra. Kampen och mödan, tiden som går till att tänka och samla kraft för nya tag, ställtiderna existerar inte hos myndigheterna. Den mödan raderas, just eftersom den inte går att jämföra…

Jag vet precis. Och alla vet precis. Men inget görs. För så länge människan mäts i prestationer kommer hon aldrig att tillåtas vara människa fullt ut. Människa, du är människa för att du finns, inte för det du gör, säger eller skapar utan för att du lever. I Schweiz kom en proposition som handlar om ekonomiskt ansvar för alla medborgare. I grunden handlar propositionen om att bli erkänd som levande och därför viktig och värdefull, oavsett vad arbetsmarknaden tycker. Det, mina vänner är vad jag kallar demokrati.