blötdjur

kära dagbok, jag har varit trött, alldeles för trött för att få ordning på och för att kunna se en rak tråd i tankar och omvärld. Men nu hände något som fick mig litet klar igen, även om sömnen under fullmånen kunde varit bättre och trots att vi nu är på väg in i det mörkaste mörka av sydvenska förhållanden. I år känns avgrundsmörkret mer svart än vanligt, för vi saknar snö och himlen är tung av nederbörd, och trots att månen är full silar enbart mycket litet ljus igenom skyarna. Men inget ont som inte för något gott med sig. December har haft ordentligt med plusgrader och duggregn hittills, vilket har gjort att jag personligen har sluppit tokelda och kunnat ge mig ut på dagslånga äventyr utan att finna hemmet nedkylt. Brunnen är även fylld av allt regnande och efter stormarna har jag fått litet ved för framtiden.

Jag har en vän med ett sjätte sinne som kontaktar mig när jag är nere. Inga stora åtbörder, utan det handlar om en liten emoticon, ett ord, en kommentar. På något vis känner vännen på sig att det är dags. Kontakten är en fantastisk energiboost och jag vet samtidigt att när man ger, då behöver man något tillbaka, så vi har inlett en ganska intensiv kontakt på sistone. Vi hjälps åt på avstånd, på de sätt vi orkar och jag tror faktiskt att vi båda växer av tanken på att vara behövda, utöver tösen i mitt fall då. Många människor skaffar sig ett skal för att överleva, för att skydda sig från taggar och vampyrer blir en hård attityd ett pansar. Risken med ett pansarskal är att det blir svårt för andra att kliva in och det mjuka inre som behöver mycket omsorg och värmande solljus riskerar då att torka in och skrumpna ihop. Små injektioner av vitamin är livsviktigt och vitaliserar cellerna, så att de inte dör bort. Det krävs stort mod att knacka på hos någon med ett pansar, och även energi, för man investerar mycket känslor i att våga och vilja intressera sig för en annan människa. För att orka ge hjälp måste även mottagaren förstå att det är villkorslöst och att ha intellekt nog att ta emot det som sådant. Om en god tanke och handling ifrågasätts, dör känslan. Avslag gör ont och bygger på nya, hårda lager. Ett tråkigt moment 22.

Kärlek finns i flera former, C.S Lewis räknar fyra stycken; tillgivenhet, vänskap, romantik och villkorslös kärlek. Alla fyra handlar om relationer människor emellan och kärleksetik borde vara en centralare del i samhällsdiskussionerna - men mer om detta en annan gång. Nu vill jag berätta om den känsla jag fick av att känna djup tacksamhet för ett par enkla klick på datorn och efter några minuters läsande och letande. Min hårdhudade vän som aldrig någonsin ber om hjälp ställde en fråga och jag utförde det enkelt. Min vän grät i luren av tacksamhet och mitt skal brast. Agape, min vän, är den vackraste formen av kärlek. Den handlar om att ge och att känna tacksamhet över att hjälpen, är den aldrig så liten, tas emot och landar i mjuk jord hos någon som verkligen behöver det. Den handlar om att vara nöjd i den känslan och att känna hur man växer av ömhet genom samarbete. Den handlar om att vilja hjälpa och att växa som människa genom att bidra med det lilla man kan. En hand i rätt tid betyder så mycket. Ett ord kostar inget. En kram värmer inte bara kroppen. Ett skal går att öppna, det gäller bara att förstå att det som är inuti har blivit mjukare, känsligare för solljus och hårda ord än om en fönsterglugg hade funnits där, eller ett dörrhandtag. Det gäller att känna igen sig och förstå, att ju tuffare attityd dess mjukare kärna. Vi är många, vi blötdjur.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst" är visst ett svenskt ordspråk. Sett ur kulturellt perspektiv går det att dra paralleller med vädret, men den diskussionen lämnar jag därhän. Kärlek behöver vi alla och kostar inte mycket att ge, dock en del intelligens att ta emot.

In A Sentimental Mood - Duke Ellington & John Coltrane
Palm Trees (Love guitar) - Steve Hillage