pixlat

Samhället håller på att avhumaniseras. Allt fokus på tävlingar i media inte bara irriterar mig, utan skrämmer vettet ur mig eftersom jag ser hur synsättet skapar ett folk som lär sig att jämföra människor med hockeylag. Vi och de, rätt och fel, svart och vitt.

Att plocka bort känslorna, medlidandet, samarbetet, glädjen över att se andra lyckas, till förmån för ett instrumentellt, ensidigt inordnade i fack blir inte bara farligt i fel personers händer, utan förödande för den som råkar hamna på andra sidan skranket. Instrumentalitet innebär nyttotänkande, att besluta sig för vad som anses nödvändigt och inte. Vem kan överhuvud taget avgöra något sådant, eller se in i framtiden och säga att vi gjorde detta för våra barn? Sakta ändras vårt ordförråd, med det kommer tankar och kunskap om världsordningen.

Jag har visserligen aldrig personligen varit en vän av tävling eller kamp så den mediala överdriften på tävlingsmoment idag är alldeles uppenbar för mig, särskilt som nu även humanistiska teman måste inordnas enligt samma principer. Musik, konst, dans, litteratur, mat, dryck, kropp och själ… att jämföra dessa kräver en jury med mandat att styra allas vår smak. Att jämföra humaniora innebär insortering i inne och ute. Att jämföra humaniora innebär att plocka bort den röda tråden, det som enar och helar, förstår och tröstar, roar och skrämmer. Att jämföra humaniora innebär att döda kreativiteten, allt som vi lever för.

Släpp konsten fri. Den är vår själ och det är den enda möjligheten att ärligt kommunicera med framtiden. För hur tolkar man annars ett datachip, val- eller tävligsresultat, statistik eller resterna av nutidsarkitekturen, i framtiden?