jag vet att alla människor rannsakar sig själv, att det finns ett stort mått av självintrospektion hos oss alla. Den enda skillnaden är i vilken mån vi yttrar det och om vi orkar göra det. Saken är nog den, att vi inte orkar klargöra saken för den andre eftersom det kräver ett enormt mått av energi och tid att lägga på tankearbetet. Min husgud Bodil Jönsson pratar om ställtider, om hur litet tanketiden värderas, att tiden du behöver för att reflektera och komma på nya idéer ytterst kan verka som ett slötänkande, som bortkastad tid. Den är inte effektiv eller synlig.
Jag ser tanketiden som en kompost. Utan vila och eftertanke orkar vi inte lyfta och sätta nya skott, utan tanketiden orkar vi inte smälta alla dagliga intryck utan guppar runt i ett ytligt stadium av varat och brukar inte allvar nog att ta andra på allvar heller. Hur gör vi för att omvärlden skall förstå att det vi säger ibland kan vara det motsatta från det vi kan känna bara några minuter senare? Hur gör man för att signalera att man är komplex, att man faktiskt kan förstå den motsatta sidan av en känsla samtidigt som man just yttrat en ståndpunkt, om man inte ger sig tid att reda ut, tänka efter och delge sina tankar?
Jag älskar tankar som växlar, som får mig att växa som individ genom att ge mig influenser och frågor. Motsatser och nyanser, skalor och komplicerade tankegångar som verkar motsägelsefulla triggar min fantasi. Ofta när jag märker att en diskussion blir enahanda och enkelspårig gör min hjärna ett krumsprång. Jag kan betraktas som en bråkstake men i själva verket älskar jag att diskutera, dividera, vända och vrida och söker mönster bland bruset. Det som kan verka trist blir en urskog, det som är intrikat blir en enhetlig summa... mina tankar idag fortsätter på tankarna från förra bloggningen och handlar om viljan att nå konsensus, om en önskan att eliminera hinder genom att se igenom dem och förutspå problem. Jag är inte pessimist, inte överdrivet optimistisk heller utan kanske bara väldigt mån om att ge många perspektiv en chans. Jag vill lära mig om mig själv, min omvärld, ge mina förutfattade meningar en utmaning och visa att det finns många alternativa vägar till insikt.
Det är här som känslan kommer in. Känslan som jag beskrivit vid ett otal tillfällen här på bloggen är ett oklart kapitel hos såväl tänkare som praktiker. Eftersom det är en förmåga som vi inte kan bortse ifrån men inte väg- och mätbar måste vi se oss om efter andra vägar. Alternativa vetenskapliga verktyg provas nu och det ger oss plötsligt insikt om hur begränsade vi varit genom de tidigare paradigmen. Att stagnera är aldrig kul, men allra minst sexigt när vi inser att vi gör det. När ett tidigare häftigt vetenskapligt rön plötsligt verkar otillräckligt och vi märker att de verktyg vi har haft tillhands inte längre kan vässas utan står på randen till självutplåning... då kommer humanisterna in igen. De små bråkstakarna som vill hävda att även tankens kraft är något att räkna med, just eftersom den vägrar att fångas in i ett matematiskt mönster. Panta rhei.
skrivet under påverkan av musik och Bamyl. Egentligen borde man sätta hänglås på tangentbordet vid förkylning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar