kretslopp

jag hugger ved och blir av med frustrationen över att elden inte tar sig i den förbenade vedspisen. Kärlek gränsar ju som bekant till hat. När jag står där ute i skogen och får blåmärken på knäna, knogarna, smalbenen, då skriker jag högt de fula ord jag fick svälja när jag var ung och väluppfostrad. Nu kommer allt upp och kokar liksom över och det känns så skönt att få vara arg och oförskämd och bråkig och förbannad och bara få lov att vara det utan att någon hör mig eller frågar. När det kommer ur djupet, från tårna, ger jag igen för att jag inte tillåtit mig att säga fula ord förut. Jag tycker faktiskt om att få vara grov och ful och smutsig emellanåt. Jag gillar den friheten. Också.

Jag är en dubbel persona, har en hel del knäppa saker i bagaget som jag varit noga med att stuva undan eftersom det inte anstår en god människa att göra vissa saker. Stjäla t.ex.
Här kommer en liten anekdot om min mormor som var världens bästa människa. Hon var verkligen det! Mormor tog alltid hand om de utsatta, hjälpte dem genom att utnyttja sin egen position under krigen som tjänstemannadotter och senare som restaurangägarinna. Mormor Omi's liv kommer jag att behandla i min släktkrönika en dag, hon hade så mycket mänsklighet i sig som vore synd om det inte fick bli berättat och delgivet. Alla dessa människor som har levt liv har ju massor att berätta, och Omi var dessutom en ytterst god berättare. När hon hade tid. Omi tillhörde generation duktig och jag tror att hon genom att aldrig problematisera eller dekonstruera sin position inte såg sig som ett offer. Hon var, hon visste, hon ville och gjorde det hon visste var rätt, och ibland även det hon visste var helt fel. Det är här jag kommer in på kaffeveden i morse. Nu börjar anekdoten.

Min mormor var kleptoman.
Eller rättare sagt, hon hade en tendens till kleptomani. Så, det låter mycket snyggare.
Hon och jag brukade promenera till ett hotell som låg vid stranden, ca en mil från vår sommarvilla och sätta oss i den lyxiga beachbaren, simma i poolen och äta honungsmelon bland jetsetgästerna. Min mormor tyckte det var roligt att kvasifrottera sig med kändisar som Beckenbauer och Rod Stewart och som minne tog hon därför alltid med sig en kaffesked med hotellets fina emblem därifrån. Skedarna gömdes senare omsorgsfullt, så att inte morfar skulle få se dem, vilket var rätt onödigt egentligen. Morfar Opi var nämligen väldigt skumögd och hade säkert inte kunnat se det lilla emblemet ändå. Det fungerade som ett litet spänningsspel dem emellan, som om Omi behövde det lilla andrummet, att kunna vara en ful flicka ibland. Samma sak berättades för mig om morfars föräldrar, Ur-Oma und Ur-Opa som levde ett långt kärleksfullt liv ihop men ändå var noga med att upprätthålla små privata sfärer, sina små hemliga rum. Min egen mormor lärde mig på så vis att man inte alltid måste vara perfekt men att man måste välja sina attacker med omsorg. Man kan i min värld få bli ursinnig mot en vedklabb eller stjäla fallen smalbjörk hos grannbonden med fäladerna och de stora skogarna och låta den bli värmande ved istället för att låta den murkna i tystnad... för det har jag gjort. Jag är en ful flicka och gillar det.