jag hamnar ofta i melankoli och dystopiska tankar och vet att det handlar om mitt eget fria val. Jag väljer ju själv att tänka på en sak och att tänka bort en annan men att dra den kända filten tätt om sig kan kännas tryggt, man känner igen känslan. Det räcker ibland.
Just nu drunknar jag i Bach. Han kunde det där med att se bortom det fysiska. På hans tid var andlighet en självklar orsak till skapandet, liksom tanken att vi var satta på denna planet för att förädla och skapa gudomliga ting. På Bachs tid var skapandet inget självändamål och jag vill hävda att under tider av djup tro och andlig visshet, som under barocken, kunde de vackraste föremål skapas som besitter själslighet, dimensioner bortom den världsliga och som vill berätta historier bortom det banala, mänskliga, köttsliga. Till sin hjälp har människan köttet som måttstock, det kommer vi aldrig ifrån. Se bara på proportionerna hos tidens konst och arkitektur, de svullna formerna i en fasad som sträcker sig ut och emot dig, tar plats och griper an, smeker och lockar. Det är som om luften omkring oss skall ges form, som om det man vill visa är det som vi alla vet men inte kan klä i ord. Musik är en utmärkt väg till insikt eftersom dess begränsningar inte är fysiska, den smyger sig på och ger oss ett ljuvligt dunbolster att vila under.
Jag hade kunnat utveckla tankarna kring människan som skapelsens krona, kunnat skriva om koloniala aspekter och naturresursfördelningar i skuggan av den nya vetenskapen och religionen som maktmedel men valde att stanna här idag. Existensen är ett mysterium, den mänskliga dimensionen tillräckligt svår att förstå, så det räcker. Bachs musik visar mig som är tvivlande att mänsklig skönhet existerar.
Bach, Johann Sebastian – J.S. Bach: Suite No.3 in D, BWV 1068 - 2. Air
Glenn Gould – Goldberg Variations, BWV 988: Aria - 1981 Version
http://youtu.be/hCRsuizHCmo
Just nu drunknar jag i Bach. Han kunde det där med att se bortom det fysiska. På hans tid var andlighet en självklar orsak till skapandet, liksom tanken att vi var satta på denna planet för att förädla och skapa gudomliga ting. På Bachs tid var skapandet inget självändamål och jag vill hävda att under tider av djup tro och andlig visshet, som under barocken, kunde de vackraste föremål skapas som besitter själslighet, dimensioner bortom den världsliga och som vill berätta historier bortom det banala, mänskliga, köttsliga. Till sin hjälp har människan köttet som måttstock, det kommer vi aldrig ifrån. Se bara på proportionerna hos tidens konst och arkitektur, de svullna formerna i en fasad som sträcker sig ut och emot dig, tar plats och griper an, smeker och lockar. Det är som om luften omkring oss skall ges form, som om det man vill visa är det som vi alla vet men inte kan klä i ord. Musik är en utmärkt väg till insikt eftersom dess begränsningar inte är fysiska, den smyger sig på och ger oss ett ljuvligt dunbolster att vila under.
Jag hade kunnat utveckla tankarna kring människan som skapelsens krona, kunnat skriva om koloniala aspekter och naturresursfördelningar i skuggan av den nya vetenskapen och religionen som maktmedel men valde att stanna här idag. Existensen är ett mysterium, den mänskliga dimensionen tillräckligt svår att förstå, så det räcker. Bachs musik visar mig som är tvivlande att mänsklig skönhet existerar.
Bach, Johann Sebastian – J.S. Bach: Suite No.3 in D, BWV 1068 - 2. Air
Glenn Gould – Goldberg Variations, BWV 988: Aria - 1981 Version
http://youtu.be/hCRsuizHCmo
Barocken... med sin enorma, otroliga energi... ljuvligt.
SvaraRaderaja visst är den underbar! bejakande, förlåtande, storsint, nyfiken, mystisk... allt det som försvann med upplysningen. Jag ska nog skriva om detta en dag ;)
SvaraRaderaDet vill jag läsa. :)
SvaraRadera