chit chat

jag önskar att jag kunde snacka helt fritt om allt som händer i mitt liv, delge alla småsaker med sådan lätthet som så många andra bloggare gör och kan. Om man skulle dela upp människor i minglare och ominglare tillhör jag definitivt den senare kategorin, jag har svårt för ytligt chit-chat och snack om kläder och väder och jag ser det verkligen som ett handikapp. Idag när effektivitet och snabbhet är lösenord, inte bara i arbetslivet likställs social samvaro ofta med mingelsnack och ytliga kommentarer. Den som klarar av det är inne, den som inte gör det räknas kanske ut som tråkig, men i värsta fall som krånglig och problematisk. Jag är nog sådan, en krångelmakare. Jag är humanist!

När jag skaffade mig ett konto på facebook för snart tre år sedan var det ett sätt att testa min förmåga att mingla på ett ytligt plan. Jag såg det som ett sätt att utvecklas men tröttnade snart. Det tog inte lång stund innan jag fick mina första djupare kontakter via meddelanderutan och jag har klickat bort chatfunktionen eftersom jag upplever mig själv som ytlig och glättig där. Det var som om mediat bestämde mitt sätt att agera, att vara gentemot min nästa. Allt blev korthugget, slagfärdigt, lustigt och glättigt och konversationerna kryddades med diverse smileys för att undvika missförstånd eller för att helgardera mig. En smiley efter ett påstående kan lätt tas som ironi eller inte illa ment och för att undvika att bli för allvarlig och djup kan man enkelt slänga dit en liten leende Hen. Mycket tidsenligt. Ja, jag slutade alltså med chatten när jag märkte hur jag förändrades och valde att bli osynlig istället. Många kanske tycker att det är fegt, kanske rentav osolidariskt och asocialt men eftersom den funktionen finns antar jag att vi är fler...

Meddelandefunktionen däremot har utvecklats till att bli min länk till vänner som gillar längre meningar, som liksom jag gillar att utbyta djupare tankar och vill ha en fördjupad relation till mig. Funktionen medför dock en risk. I fb:s idé ingår en tanke kring äganderätten, en gammal västerländsk, juridisk tradition som slår ut all annan värdering. Vad händer med relationerna vänner emellan när man plötsligt upptäcker att det du skrivit i förtroende görs publikt? nu tänkte jag inte gå in på fb-politik eller fördjupa mig i en utläggning om västerländsk juridik (det kommer) utan bara litet lakoniskt konstatera att mänskligheten med all säkerhet är på väg mot en kollaps när relationer hela tiden skall göras effektivare, smartare, ytligare... det startade med telefonen. Kanske är det därför jag gärna undviker telefonen med, eftersom jag saknar ögonkontakten, den talande fysionomin, i ett möte? Däremot tycker jag mycket om att hålla kontakt via sms. Den ställer inte några krav på vare sig dig själv eller den du vill nå, du kan radera eller svara när du har lust eller möjlighet. Frihet i en liten ask!

A propos effektivisering ja. Jag stötte på uttrycket Power meeting i morse när jag var i färd att elda upp en av de gamla numren av Mitt i Vasastan som jag hade använt som packmaterial till flytten hit i juni. Rubriken löd "Håller jobbmöte på löpbandet" och jag tyckte att detta gestaltade kontrasten mellan mitt tidigare liv och mitt nuvarande alldeles utmärkt och det fick mig att fundera mer kring det uppskruvade tempot ute i skol- och arbetslivet. Länken fann jag på nätet och kommer från närbelägna Kungsholmen, som i lika mån som Vasastan är platsen i Stockholm dit effektiva och karriärhungriga kvinnor och män i den tyngre medelåldern söker sig från olika platser i Sverige. Trots att detta är en invandringsbygd upplever jag Stockholm idag som en oerhört segregerad och ytlig fläck på kartan. Där värderas kvalitet efter prislappen, och "marknadsvärde" har fått ersätta livskvalitet och alla delar i ditt liv måste effektiviseras och utnyttjas. Andra värden, som mänskliga relationer, värme och social gemenskap utanför den arten som genererar lön och betyg står svår att finna. De är som ghetton för arbetsnarkomaner, dessa maskiner som smörjer det nav som heter tillväxt.