det är tur att man kan skriva, att det finns ord ändå. För även om jag skrev som jag gjorde härom dagen så är jag glad att jag har möjligheten att mobilisera känslorna och tankarna och kan klä dem i ord. Det trista är dock att jag när jag gör detta alltid befinner mig i ett svart rum, det är alltid när jag är nedstämd som jag har behovet av att skriva så bilden av mig blir därför ganska skev.
Idag är jag en lyckligare person än jag har varit på mycket, mycket länge, kanske någonsin... vilket inte framgår i en blogg som är vigd åt grubblerier. Jag har haft ynnesten av att få ta del av och njuta av en riktigt god människas vänlighet och förståelse och insikt och klokhet, humor och värme. Nu vet jag att resan jag har framför mig om två dagar, ihop med det dyraste jag har i livet, kommer att bli den sista.
Jag kände att jag bara ville säga att jag älskar, vilket känns som en seger eftersom jag trots allt aldrig har givit upp hoppet om kärleken. Oavsett vad jag skriver.
Idag är jag en lyckligare person än jag har varit på mycket, mycket länge, kanske någonsin... vilket inte framgår i en blogg som är vigd åt grubblerier. Jag har haft ynnesten av att få ta del av och njuta av en riktigt god människas vänlighet och förståelse och insikt och klokhet, humor och värme. Nu vet jag att resan jag har framför mig om två dagar, ihop med det dyraste jag har i livet, kommer att bli den sista.
Jag kände att jag bara ville säga att jag älskar, vilket känns som en seger eftersom jag trots allt aldrig har givit upp hoppet om kärleken. Oavsett vad jag skriver.
Man vet sällan om en resa verkligen är den sista...
SvaraRaderasant, men visst är det så det måste kännas för att man ska våga? hade jag tänkt att även denna resan skulle få ett slut kanske jag inte skulle bry mig om att ta det klivet...
SvaraRaderaJag funderade ett tag för att kunna ge dig ett vettigt svar, men kunde bara komma på detta :)