ominös

 

Stålblank och klar som ett källvatten lyser supermånen in i glipan mellan gardinerna. Det är stilla som i graven, till och med kylskåpet är tyst. Ute på trappen syns trasiga skyar blåsa över en isvit måne, som likt en odiskad tallrik balanserar uppe på lillstugans gavelspets och riktar sitt hänsynslösa sökarljus mot norr. När jag vrider på huvudet kan jag se hur övertunga moln tornar upp sig, likt en upplyst, blytung, brinnande kuliss mot en fuktskadad fondvägg hotar himlen att falla ner över Ljungbyhed. Nattdjur stryker oroligt omkring, de söker absolution från månljuset som har förvandlat deras kroppar till långa svarta skuggor, likt osaliga andar släpar de sig över markfukten. 

Jaja, jag borde inte ens försöka att göra en Poe, dessutom är världen mycket mer oroande än en spökhistoria från en lantlig trädgård.

Jag somnade om och vaknade sent, det var kanske gårdagens råröj i trädgården eller torsdagens kulturvandring som tog på krafterna. Månen kanske. Köpenhamn tillsammans med K (som i filosofen), en lunch på studentcaféet Paludan (som i fredstöraren), och arbetaröl på flaska vid kanalen intill pusher street. Däremellan konstutställningar, secondhandaffärer, konstgallerier och solupplysta gränder. Dronningens By var på sitt bästa humör, svenskarna lös med sin frånvaro. Vi pratade om livet, fåglarna, naturen och böcker vi läser, om intressen som delas och smittar och om måttfull njutning i en tid som vill oss annorlunda. 

Snart är den ljuva september slut och i frysen ligger kantarellerna på lut... men idag blir det tranbärsplock, jag låter bara regnet dra förbi först. Trädgården surrar och sisar, suckar och poar, den sortens tystnad som gör gott för örat och hjärtat kommer från flit utan krav, från måsten utan pekpinnar, från riktning med mening. Över allt detta brummar ytterligare ett patetiskt weekendflyg. Ska detta hat mot moder jord aldrig sluta? Skor har sorterats, vintermattor ligger på golv, en skur faller utan förvarning. Än är det ljumt och grönt och tranorna dröjer kvar längre än någonsin. Det är för många trista rekord.

Maria McKee - Life is Sweet

Jag har läst Tomas Bannerhed, Hemma vid myren, och läser: Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen.

mödrar och fäder

slaggsten efter myrmalmsframställning, på en plats som är avverkningsanmäld

 Med Karin Bojs senaste bok klargörs en misstanke som har stärkts allt eftersom. Ägande gör oss dumma och handel främjar misogynitet. Vi utgör en mix av gener, framför allt är det de kvinnliga generna som uppbär en högre variation, männens går att härleda till något man kan kalla stam - eller det populära uttrycket klan - eftersom större delen av deras genbank kommer från en och samma Wolfpack. Det var en gång en herdekultur kallad Jamna som för ca 5500 år sedan tog sig över stäpplandet med sina stora hjordar. De mejade ner allt i sin väg och plockade på sig det som var av värde, bondekvinnor, deras tekniska kunnande och tillgången till dricksvatten. När marken var uppäten vandrade de vidare. Med uppfinningen av oket, hjulet, och de oxdragna vagnarna kom muskelkraften att bli än viktigare, och underordnade de äldre kulturerna som baserades på textilframställning, keramik, samlande och småviltsjakt, alltså arbete som gick att utföra med ett barn på ryggen. I dessa äldre kulturer hade storviltsjakt varit en sällsynthet, och då var det fest med dans och musik på tapeten. Den nya kulturen fokuserade på ett stort intag av proteiner medan övriga kroppsliga behov och kunskaper, som skönhet, trivsel och fredlighet, underordnades. Att de tidiga indoeuropéerna var starkt patriarkala stöds av lingvistiken, som med värdeord härledda till faderskap visar oss att vi än idag är en vital del av den kulturen. Svensson är ett lysande exempel på det. Fader Vår med. Det har alltså ansetts viktigast att härleda vem som är far i ett släktled, modern var sekundär och utbytbar och hennes kunskaper var visserligen nödvändiga - men ägda.

 

 

Det finns mycket som bevisar att vår civilisation har gått från att vara tämligen jämställt matrifokal till att bli alltmer hierarkisk-patriarkal. Inte minst genom ny teknik som kan visa hur kvinnligt hantverk och kunnande har varit centrala i ett mycket tidigare stadium än man tidigare har trott. Textilframställning och smycken, flöjtmusik och dans är kända genom avbildande figuriner som Fanny von Galgenberg. Hennes typiska pose, med armen över huvudet, antyder att rörelser koreograferades redan så tidigt som för 43.500 år sedan. Det var troligen ett folk som idag kallas Aurignacierna, som kommit från Donau i södra Tyskland och sakta spred sig över kontinenten. Ungefär samtidigt för ca 37.000 år sedan försvann den siste neandertalaren men exakt varför vet man ännu inte. Alltsedan den senaste istiden har sedan strömmar av olika folkslag dragit fram över Europa i jakt efter mat och bosättning, och med olika härskartekniker har somliga kuvats medan andra har främjats. De värsta framfarterna utgörs alltså av ett herdefolk från Sibirien som kom dundrande över Mellaneuropa för 5000 år sedan, drivande sina hjordar över fasta bosättningar och på så vis utplånande hela civilisationer - att jämföra med cowboys och indianer, eller gauchos och indianer under historisk närtid. 

Med tanke på herdekulturens hunger på egendomar, deras enda drivkraft, undrar jag ofta om det vi idag bevittnar är kulturens sista suck. 96 % av jordens totala biomassa utgörs nu av betande och gräsätande djurhorder, och när det drickbara vattnet tagit slut är sagan faktiskt all. Snipp - snapp - snut.

Jag har läst Europas mödrar de senaste 43.000 år sedan, av Karin Bojs. Nu läser jag Den tysta kraften, av Louis Couperus. 

 

Hard Rain - Bob Dylan

Woman - Neneh Cherry

som man ropar

 Sitter ute med teet och njuter av morgonsolen. Emellanåt hörs ännu gransångaren och lövsångaren från västläget där asparna står, deras sång är omisskännlig. Entitor, ringduvan såklart och en spillkråka från öster och i söder, alldeles intill lillstugan sjunger en gärdsmyg. Allt som oftast ger sig de unga koltrastarna till känna, deras tillhåll är vindruvspergolan där de hittar både getingar och frukt som droppar ner som spillning över söderläget och fönstret. En koltrast som skuggsjunger för den som spetsar öronen. 

I september blir det fler timmar hemma, arbetstiden har kortats av och jag kan återgå till att njuta och göra saker jag har försummat, som trädgården och att besöka vänner. Sista tvätten, med god lunch och varma samtal med K och P i hennes vackra trädgård gjorde jag i söndags. Samma dag åkte innerfönsterna in och så slipper jag morgonkondensen, som alltid blir när jag väntat för länge. Dagen därpå kom faktiskt en rörmokare förbi. Han fixade snabbt brottet och skulle återkomma med litet saker att täta toastolen med. 258 dagar. Efter så lång tid torkar membran och gummipackningar. 

I går fick jag min första TBE-spruta, och firade med att möta upp S som var i Hbg för en utelunch. Tre år sedan senast vi sågs, det är inte klokt. S är sjuksyster i Sthlmsområdet och hon berättar att hon har haft smärtor och blödningar sedan ett år. Symptom som de manliga gynekologerna hon besökt ständigt har avfärdat som typiska för övergångsåldern, och alltså inget att bry sig om. Undrar om hon hade struntat i att få en ny tid, på ett annat sjukhus om hon inte varit syrra, och undrar hur det hade gått om hon bodde på landet och varit hänvisad till ett sjukhus och samma expertis. Kvinnokroppen har förbisetts lika länge som den kliniska synen på kroppen infördes, nu höjs visserligen röster som kräver ändring men det är ännu mannens organ som styr vetenskapens syn på sjukdomar. Hon ska in för akut operation vid onkologen på onsdag.

Sitter fortfarande ute i den friska morgonluften och tänker. Boken jag läser lämnar spår, det finns både nya och gamla minnen mellan raderna, och mitt i eländet och igenkänningen av olika former av misshandel får jag lov att tänka att det kunde vara värre. Jag vill inte säga att Yanagihara skriver mästerligt, men det är ganska modigt, och nära. Hudlöst. Ett litet liv ger en beskrivning av hur väldigt god och riktigt dålig vänskap fungerar, och om du vill ha en roman som vältrar sig i känslomässigt elände och sorg är valet utmärkt. Läsningen är inte så litet som ett självskadebeteende men jag kan inte släppa taget nu. Retar mig på att jag gråter, men låter mig förföras. Och visst är det precis detta jag har bett om så många gånger; en litterär genre där känslosvall, romantik och skönhet får regera igen.

Höst

 Jag känner inte igen mig i min egen tid. Det gick så fort, alldeles för fort, denna nedmontering av det lilla som ändå fanns kvar av stolt nation med demokratiska jämlikhetsideal, sin urgamla vikingafeminism och det stadiga samhällsbygget som var till för alla oavsett bakgrund. Fransmännen jag varit hemma hos under 80-talet och som ville veta allt om mitt liv som svensk, det liv de beundrade så, de undrar säkert lika mycket som jag gör. "Marknaden" har tagit över, det vill säga den globala arenan utan ansvarstagande huvudman som kan ställas till svars för varför ungdomar saknar sin framtid.

Jag har också gått bet på det mesta av mina ideal känns det som, kör bil nästan varje dag och låter mig hunsas som privatanställd, igen. Underställd en lön som skulle få en teknisk eller ekonomisk akademiker att skrocka. Det där med att säga ifrån, det funkar bara om det finns någon att säga ifrån till. Jag gör allt på jobbet nu, utom maten.

Nå, men ändå. Jag har det gott emellanåt, trots att sommaren gick åt till att arbeta och för att mina semestrande vänner kom på besök när jag var ledig och fick hålla mig hemma så höll jag huvudet högt och svansen lågt, även när kommunen valde att stänga utebadet i förtid. Man ska alltid jämföra. Det hade kunnat vara så att vännerna inte kom förbi. Mina chiliplantor är förkrympta men har fått kraftig frukt, det finns mycket svamp i skogspluttarna i närheten och äpplena frodas på mina små träd. Ibland tänker jag att det vore skönt om jag slapp saknaden efter en mjuk och vänlig någon, en åtrå som jag på något vis alltid ansätts av när jag är trött, men också vet att det beror på utmattning och att det snart går över. Tänker då på den där hundraåriga damen som menade att receptet på hög ålder är att leva utan man, och så skrattar jag till inombords och nyktrar till igen. Det är tragiskt men sant. Litet kul också. Vem vill bli gammal, liksom.

Det har gått över nio månader och fyra kontaktade rörmokare sedan jag blev av med vattnet i lillstugan. Innan frosten kommer sätter jag min tilltro till en person som är bosatt en timmes körväg härifrån, eller rättare sagt, en kollega till den personen. Samma visa. Livet på landet är avskildhet, lugn och ro, och frihet från påpekanden och krav och det kostar ett högt pris. Ungefär samma inflationsnivå som vedpriset. 

Nu avslutar jag den här litanian med en liten trudelutt istället. Yunchan Lim är 19 och spelar Liszt som besatt, hans tolkning är teatralisk, purung och ursinnig och det bästa jag har hört. 

milstolpe

 Hon har lämnat in sin uppsats nu, den som ventilerades i förrgår och som har fört henne in i den akademiska världen. Historiskt sett den andra akademikern i familjen, någonsin. Från och med nu kan vi inte bara kalla henne biolog utan att se till den resa hon har gjort. Coronagenerationen, ensambarn till ensamstående mamma, uppvuxen i en av Sveriges fattigaste kommuner och i en valkrets där biologer (och akademiker) ses som paria, konstnärlig, musikalisk, vänlig och rättfram och orädd, och som alltid tar den mindre partens parti. Alltid. Därför skriver hon om granbarkborren, för att popularisera den lille gynnaren och för att belysa de fördelar som kommer med dess existens. Därför tar hon sig in i den mest mansdominerade av alla branscher. Skogsindustrin.

Är jag stolt?

Det kan du skriva opp.

Kvinna, biolog, stridbar amazon. Min dotter.

Mama's Broke - Dirty Mattresses

Tunbjörkland

Hej mitt vinterland

 På Fabriken i Bästekille pågår det nu en spektakulär utställning med 400 foton av Lars Tunbjörk, tagna mellan 1988 och 2004. Flera av dessa är till salu, många kallas retro (vad det betyder i sammanhanget är litet svårt att avgöra), och åtskilliga har framkallats postumt. Utställningens väggar har bemålats och pyntats med kongeniala, matchande stolar - till och med avfuktarna som står på golvet känns som en del av utställningen som utgör hela Fabrikens totala yta, och den är inte liten. Jag tänker på mottagandet, inte på det personliga som blev just personligt, eftersom jag hade tagit med mig material från vår egen utställning pratades det litet om personligheter - men på entrén. Dörrarna öppnas och där hänger han i storformat, den sedan 2015 avlidne Lars Tunbjörk, och ler varmt ner mot oss i en lappad sticketröja och med de typiska, fyrkantiga glasögonen med stålskalmar. Ett vackert porträtt på en snygg man, en man med sociala värderingar, återkommande vinterdepressioner och ett omisskännligt drag av grannpojke. Han var född i Borås, och jag tänker att knallelandet var nog ändå den mest perfekta utgångspunkten att skapa socialt pathos på. Hans samtid krävde dessutom en känsla utöver det vanliga. Ironisk, men stålvass gestaltade Lars tankar kring avvecklingen och kommersialiseringen av folkhemmet, och fick ganska snart ett eget uttryck: tunbjörkare. 

När jag vandrar genom den tematiska utställningen, byggd efter rubriker som han själv varit med om att författa i fotoböcker och brödfödeuppdrag för tidskrifter - slås jag ständigt av hur svårt det måste ha varit att frikoppla sig själv från verket för att kunna återge något så allmänt. Eller så är det bara så, att ärlighet varar längst. Eller rättare sagt, som jag känner igen mig och mina egna tankar från tiden då bilderna togs och hur bilderna påverkar mig idag. För jag vet att jag tillhör en minskande skara människor som tänker på samhället, och nationen - på gränserna som något konstruerat. Idag har nog flertalet anammat privatkonsumtion som något naturligare än sådant som det gemensamma arvet, det förra har blivit så påtagligt och reellt och det andra känns kanske mest som en abstrakt utopi, jag vet inte. Jag tycker mig ändå se hur alltfler har gått från att se möjligheterna i ett eget engagemang till att tro på en snabb utveckling mot en fiktiv trygghet, baserad på statlig övervakning och strängare straff. Undrar, då jag ser på Tunbjörks bilder, om inte hans dystopier av människan i en avhumaniserad värld har slagit in. Det misstag som varit möjligt att förändra har konsoliderats och befästs, och om det inte går att hänga på en vägg som ett uttryck för privatägande, är det inte värt att beakta.

På mitt galleri hänger just nu Carsten Regilds kvarvarande verk från perioden 1966-1990, en annan av de nästan-samtidiga samhällskritiker som liksom Tunbjörk har har kommit att bli en ikon för det omvända. Ironi, elakhet, konservatism och konsumtion tycks mig vara svåra, ja till och med omöjliga att runda i nutidsdebatten. Jag gör som alla andra, skyller på något osynligt. På AI.

The Groupies - Primitive

 

Jag läser Utan konst kan jag inte leva. Om Agnes Widlund och konstsalongen Samlaren av Eva-Lena Bergström

full av mind

 Det är gärdsmygens tid. Under taksprånget och från lindhäcken hörs den sjunga så innerligt att det är som om den skulle explodera av all sin vilja till liv. I morgonsolen syns hans lilla skugga styvt hoppande mellan hängrännan och taket, över till någon eller något - kanske är det ett bo där inne i häcken? Jag har inte klippt den sidan i år, och lika bra är det. Just nu sitter han på en mosstuva på taket och kikar över sina domäner, lysande varmt rödbrun i solen och med den lilla stjärten sträckt som en lans. I skogen växer kantarellerna och aspen rasslar stilla. På vägen, som snart tar mig över norra länsgränsen, ska jag lyssna vidare på P2 och försjunka i det vackraste som någon någonsin har skapat, det som hörs där är fullkomligt kongenialt med småvägarna genom ett älskat landskap som andas stillhet, frihet, helhet och ro. Sedan, när jag är fullmatad av skönhet och laddad av energier, skall jag ge tillbaka till dem som lyssnar på berättelserna om konsten, drömmarna, och längtan. 

 I går morse, under det att jag lyssnade på några missade avsnitt av filosofiska rummet, kom ordet mindfulness upp i sammanhanget. Jag reagerade starkt fysiskt, det var det enda antipatiska som grumlade morgonteet. När Åsa Nilsonne talade målades ordets raka motsatta innebörd upp för mitt inre, där befann sig en hårt hållen person med rösten präglad av tillbakahållen ilska och stress. Undra på det, tänkte jag, när all tid vi har, varje mätbar sekund måste fragmentiseras, beskrivas och ekonomiseras. Det är som med det mesta som har beskrivits under modern tid - det kan bara bli fel. Vi har en kropp, ett liv och en fantastisk förmåga till njutning. Det är allt vi behöver veta. Allt annat är naivt. Fråga Huxley...

Lilla Charles, sov sött i frid - Ola Sandström och CM Bellman

 

Den 30/7 skrev sociologen Johan Alfonsson detta vansinnigt träffande och roliga inlägg på DN kultur. "Se för guds skull till att återinföra förmögenhetsskatt så att medelklassen kan återgå till att njuta av livet!"