Farsot

 Medelklassen, roten till allt ont. Jag har ägnat hela mitt halva liv åt att försöka förstå vad det är jag avskyr mest hos medelklassen, ja kanske är det till och med så, att allt jag har gjort har gått ut på att beskriva varför jag föraktar medelklassen så. Det är något så obeskrivligt vedervärdigt över självsäkerheten och självgodheten som denna hetskonsumistiska grupp står för, denna smaklösa blandning av laissez-faire och beläst obildning som tycker sig förtjäna sin position i samhället bara genom att ha blivit född in i ett stjärntecken. Intellektuell konsumtion, vad är det, när man kan skaffa sig mer prylar än grannen, typ. Ny soffa, ny bil, nytt kök, nytt golv, ny telefon, ny frys, ny whatnot, nytt nytt nytt ska det vara, och naturligtvis utan att betänka ens för en sekund att allt detta nya kräver att resurser tas någonstans ifrån och av någon annan. Jag förtjänar detta. Jag är värd detta. Om inte jag, så vem annars. Jag-jag-jag. Framtiden, man ska se framåt, vara glad och le och visa framgångsmentalitet, absolut inte vara en sådan där looser som säger saker som samvete, rättvisa, eller skam. Medelklassmänniskans prioritet handlar bara om sig själv eftersom blicken inte når bortom loungeatmosfären eller fototapeten. Detta är dumhetens råvarumärke som sakta men säkert tar över världen med sina vidriga avfall och stinkande värderingar. Hur kan någon, ens för en sekund, tro att mänskligheten har blivit smartare med tiden.

Ja, jag är ursinnig. Greenwashspektaklet i Glasgow var upprinnelsen, men efter dagens haveri med skogs- och strandrätten gick proppen, jag bara måste ge igen. Fan.

Jag läser I väntan på talibanerna. Afghanistan inifrån, av Jesper Huor

The Pretty Things - the Psychedelic Years 1966-1970

Vilse

 Det är hennes sorg, och hon bearbetar den på det sätt som hon kan, och känner till.

Stina Wollters söndagssamtal inger lugn, den där genomlevda erfarenheten som lyser igenom är genuin. När rösten bryter och hon lyckas bibehålla värdigheten genom att berätta varför, då går närvaron med radions våglängd tvärs genom tid och rum och når ända in i själen. Likt en gast från forntiden sitter nu skörheten bredvid henne, och håller hennes arm i ett stadigt grepp med knotig hand. Det ska mycket till för att komma loss då; värme, ömhet, ett rum utan smärtsamma minnen. Därför går hon ut i skogen och till vattnet, styr kosan dit förfäderna bor. 

 

Under fem timmar traskar hon, hon går för att se sjön och känna skogen i kroppen. Hon går planlöst men målmedvetet längs sin barndoms strand av djupa vikar och vindpinade höjder. Under resan passerar hon grunda vattenflöden och forcerar täta plantage, klättrar över stengärden och kullvräkta stammar, strövar över vida gräsmattor och vilar blicken på alla de övergivna bryggor och uppdragna roddbåtar som målar stilleben mot sjöns öar och gråstilla vatten. Hon letar efter blekta minnen bland sommarstugor, gods, och fiskeludor, försöker komma ihåg hur strandlinjen såg ut där hon och hennes pappa brukade låna båten av gamle J, som kunde sitta på sitt utedass och rycka fjädrarna av en höna när de kom. Jo, kanske är det här. Och här brukade de väl bada. 

 

 

Ledsagad av höstregnet som kommer och går i skyar går hon tillbaka in i den barnkropp som med blöta byxben och droppande pannlugg plaskat genom myrmarker, prasslat på avlövade skogar, och krupit under kullvräkta stammar. Hon slåss mot sly och granris som river henne i ansiktet och tar djupa omvägar där utdikningen är för djup och bred. När hon måste avvika från vattnet vid strandkanten förlorar hon sig i ett töcken av exakt likadana granar, tar skogsvägar som leder bort och tar slut, korsar anonyma hyggen, och när mörkret börjar falla känner hon oron komma smygande. Det är nu hon känner igen sig själv. Kanske det alltid har varit denna känsla av total ensamhet som skapat tankar inom henne på vad som är värt att förlora, på vad saknad är, och vem som skulle svara om hon ringde på och bad om hjälp. Många människor dör i ensamhet, bortglömda i ett av världens mest materiella länder, tänker hon. 

 

Hon är en existentialist med en gnagande känsla av att vara fånge i en mätbar tid. Men det är även världsligare, vuxna ting hon tänker där hon går och letar efter vägen hem. Skulle hon bli gömd och begraven om någon av jägarna av misstag skulle skjuta henne nu, eller hur lång tid skulle det ta innan hon blev hittad? Hon tänker på vad hon skulle göra om foten blev stukad, och om hon hade släckt alla lamporna där hemma, på katterna och hönsen. Sådant dyker upp, bland annat. Men så hör hon vägen och efter ett tag ser hon en lampa som lyser i en av de små sommarstugorna, och snart hittar hon även vägen, och efter ytterligare en timma eller så, så står hon framför bilen, dyngsur men glad. Hon inser hur privilegierad hon är som kan släppa taget och gå vilse, och som har ett hem att hitta tillbaka till och tänker att den dagen hon ska försvinna ska vädret vara vackert och fåglarna skall sjunga.

Rachmaninov - The Isle Of The Dead, Op 29 symfoniskt poem (Stockholms symfoniorkester/Davis)

 

Itsuroh Shimoda - Love Songs And Lamentations

Långsamt guld

Petrit Halilaj
”Poisoned by men in need of some love”

 I lördags var jag på tågresa igen, först till Lund och därefter Malmö för att äntligen se Slowgold efter drygt ett års coronaväntan. Lunds konsthall visar nu en kurerad utställning, Magnus af Petersens valda verk låter naturen bära sin egen berättelse. Betraktaren ställs utanför och får känna hur blickarna riktas utåt, mot det vi kallar vår värld. I den vita avskalade kulturmiljön känns riktningen dubbel, vi regisseras till en dans runt andras normalitet, kretsar runt, går nära, klättrar i trappor, sätter oss ned ibland och försöker tolka sådant som står utanför våra vanliga sociala, psykologiska eller bekväma sfärer. I en monitor hörs fjärilens trummande mot bladen som vi tror att den gör för att kontrollera om det håller som boställe för avkomman, i en annan monitor visar Beuys upp sin legendariska, döda hare för en konstpublik bakom glas, silvermasken han bär reflekterar publiken och budskapet är; konsten är att se den djuriska verkligheten, och de simpla behoven. Josef Beuys hade som krigsfånge lärt sig att överleva på få medel, och har kallats schaman. Möjligen är det på grund av att vid tiden för uruppförandet, sextiotalet, var framtidsvisionernas, plastens och rymdforskningens tidsålder och man hade nyss lämnat en tid av traditioner och tumskruvar. Man ville bara långt bort från det förflutna, framtiden var här. Idag är tiden mogen för en tillbakablickande kritik av våra mänskliga förehavanden, och Josef Beuys ses nu mer som en tidig Extinction rebellion. Agent orange, utrotning, naturkatastrofer och artdöd är ord som de flesta av oss känner alltför väl.

 

Ernst Ludwig Kirchner "Marcella"

Malmö Moderna visar tre olika utställningar med teman kretsande kring olika former av utsatthet. I utställningen Mannen med det blå ansiktet utbyter vi blickar med konstverken, som i sin tur byter blickar mellan varandra. Blickarna fängslar och kapslar in en föreställning om hur världen ska ses, och narrativen ändras med betraktarens bagage. Bilder som vi känner sedan gammalt har nu berikats av de postkoloniala-, feministiska- och genderfokuserade teorierna. Inte mindre än fyra verk av Ivan Aguéli finns med, och flera verk av återupptäckta kvinnliga konstnärer hänger en face med gigantena Munch, Kirchner, Kandinsky. Blickarna får konkurrens, i mötena mellan verken och besökaren uppstår en ny performativ dimension där objektet får upprättelse. Unga kvinnor, flickor, nakenmodeller, häxor och orientens vykortsvyer av moskéer, och andra tidlösa trakter framstår plötsligt som befriade från årtionden av kuvad existens. Det är en befrielseprocess vi ser, en underbar utställning om en ny tid och mycket väl kurerad. 

 

Elsa Key-Åberg "Modell i Paris"

 

Alldeles intill har Julia Bondesson fått fritt spelrum för sina fantastiska träskulpturer. Kroppar ligger koreograferade i två rum, med poser som får mig att tänka på stunder då man är som mest sårbar. I ögonblick vi alla känner till men inte tänker på som viktiga som när vi är omedvetet sexiga, töntiga, privata, utsatta, djuriska. Dessa mellanrum och gråskalor utgör livet som vi delar med andra apdjur. 

 

Julia Bondesson "Vagga mina ben"

 Precis som Jon Fosse berättar i Babel, så lever även jag gärna i en värld för mig själv. Visst, ibland träffar man på en eller annan som kryddar upplevelserna med närvaro, men jag har inga problem med att resa ensam eller gå på utställningar på egen hand. Jag kan tänka mig att det låter märkligt, men jag tänker inte att jag reser själv, jag har ju folk omkring mig och min inbillningskraft får fart av att möta nytt. Kanske för att jag är van, men jag tror uppriktigt att fantasin skulle bli störd av sällskap. Jag blir bara utmattad av att känna att den andre inte trivs, eller ogillar det vi ser. Att ta hänsyn är svårt när man vill ge sig hän. Det finns egentligen bara en person som jag gärna tar med mig när jag går på utställning, och det är dottern. Vi går då var för sig och sammanstrålar emellanåt för att dela med oss av vad vi har upplevt, ofta visar det sig vara helt olika saker och det berikar upplevelsen. Vid de tillfällena, när jag har fått klä känslorna i ord, har det såklart blivit bäst flow vid återberättandet, men man kan inte få allt. 

På KB var allt som vanligt och ölen lika god, konserten öppnade med rymdklingande Aska och vi fick höra tre smakprov från det nya albumet som släpps i början på nästa år. A och tre till var där, och det var trevligt med litet snack mellan låtarna. Amanda Wernes röst har om möjligt blivit ännu klarare och djupare, och hela den fullsatta salen svajade långsamt med till melodierna när hon tog oss ut i rymden och in i hennes liv. Tåget hem avlöpte nästan som planerat, med hänsyn till en olycka och ett par minuters försening hann jag precis byta i Lund. Sängen var sval och det tog ett tag innan jag somnade, men sen sov jag tungt och vaknade inte förrän axeln krånglade. Jag har fått ett jobberbjudande i Malmö, man vill att jag börjar omedelbart. Jag får fundera litet. 

Slowgold på Nalen 2021, nytt material

Jag läser Septologin I-II, det andra namnet, av Jon Fosse 

Oktoberrutin

 Det har varit ganska litet fågelskådande på sistone men sedan några dagar har jag fått upp intresset igen. Kossorna har stallats in och det är lättare att nå ängarna och hagmarkerna dit man går för att kolla in höstens tjusiga vaxskivlingar och de fåglar som gärna samlas i de täta buskagen och kronorna. Jag har hostat om nätterna så de långa promenaderna har fått vänta, men vädret har varit regntungt och läsvänligt istället så jag har inte lidit nämnvärt. Strax före lunch idag sprack de tunga regnmolnen upp, så då tog jag med kikaren och stack ut en stund. Solen ligger lågt nu och lövkronorna strålar som vore de av glas, det är som om Osslund hade lånat ut sin palett. Uppe från de varmorange ekekronorna i kohagen, som sträcker sig hela vägen ner till Rönneås strandbrinkar och fossila åkermarker, lät en kör av klingande rödhakar upp sin orkester. Sången är rapp och kvick och kongenial med den lilla fågeln. På ett stengärde intill stället där bonden har lämnat litet halm och kobajs kvar finns det nu massor av fågelgodis i form av spindlar och små insekter, mängderna snask gör att småfåglarna blir lätta att komma riktigt nära inpå. Det är så roligt att se på hur de letar, och i ivern glömmer de bort att vara vaksamma. Emellanåt stannar de upp för en sekund, kikar på mig med huvudet lätt på sned, men fortsätter snart kalaset. Jag var visst inte så farlig som jag såg ut. 

 

 

 Det är en spektakulär tid nu, jag kastas formligen mellan ytterligheterna ösregn/solsken/hagelskur och regnjackan åker av och på. I den lågt stående solen lyser buskagen upp snett underifrån och träden ser ut som som de är elektrifierade, särskilt slående är det mot en komplementfärg som dagens blå himmel med bombastiska, preussiskt blå åskvädersmoln. Regnet som avdunstar får luften att bli rikt parfymerad, i skogen doftar det tungt av svamp och i buskagen friskt och syrligt. I uppvindarna efter de plötsliga ösregnen seglar rovfåglar i jakt på de småfåglar som samlas längre ned i luftrummet för att äta av insekter, kottar, frön och frukt. Idag syntes två röda glador tumla och leka över hagen mitt emot torpet medan en duvhök patrullerade högt över oss. Bortom ekebackarna lät två ormvråkar höra sina gälla skrin men detta var inget som skrämde hackspetten. Lugnt lät han sitt tjick! höras bortåt det lilla alkärret till. Sedan några dagar har ett mindre gäng bergfinkar kretsat runt torpet, de samlas i grupper och låter höra sitt tjjjjjuu medan de tömmer ett bokträd eller två på goda ollon, eller en rönn på frukter. 

 

 

 Tranornas tid är över, och för två dagar sedan såg jag en amiral fladdra bland fallfrukterna, troligen årets sista eftersläntare. När vädret är gynnsamt och stabilt går det så här års ännu att se höstmosaiksländan på vingarna, men kastvindarna gör det svårt för den att finna mat och jag misstänker att de flesta nu har gjort sitt för året. Kanske att jag själv har lagt sista handen vid trädgården, trädgårdsmöblemanget är under tak, brunnslocket är framtaget för höstens slamtömning och regnkläderna har ersatt anoraken vid ytterdörren. Nio år på torpet går mot det tionde, jag börjar bli rutinerad. 

PJ Harvey - Down By The Water

Jag läser om Den stora kärleken, av Alexandra Kollontay

Kromoxidgrön

 Fönsterna i uthuset är fuktstrimmade, den lilla avfuktaren förlänger perioden utan element och har gjort det sedan två veckor. Elpriserna har skjutit i höjden, marknadsprissättningen kommer kanske förmå några skåningar att flytta norröver där arbetsbehovet beräknas bli stort. De såkallade gröna näringarna, som politikerna har så höga förväntningar på, gör det uppenbart att betonghäckarna främst tänker som man gjorde på adertonhundratalet - Arbete först, klimat sist. Jag kommer att tänka på William Turners glödande solnedgångar, mättade av partiklar från stenkoleldningen som gav oss såväl dödliga lungsjukdomar som dynastiska förmögenheter.

Inne i torpstugan har vi ett skönt klimat trots att det inte har eldats sedan gårdagens eftermiddag. Katterna kurar efter frukosten och jag lyssnar på radion och laddar inför det sista jobbinlägget på instagram. Tänker att det ska bli så skönt att slippa oket. Två månaders arbetsbefrielse kickar in om två veckor, sen vill jag måla kökets hyllor ärtigt gröna och se till att få en kupa över spisarna. Jag är inte särskilt orolig, det finns alltid något man kan göra. Auktionsbranschen går på högvarv, liksom alla nätbaserade jobb inom köp-sälj som lockar människor som inte vill betala för service. Coronapandemin satte ribban, vi har aldrig konsumerat mer än nu, produktionstakten har ökat, utsläpp och bruket av fossila bränslen likaså. Hämndkonsumtion, kallas det. Det klirrar skönt i kassorna och politiken jamsar med.

Även jag lever i min lilla fossilbränslebubbla, ser på film hos vänner om helgerna, går på bio och konserter ibland, en eller annan utställning, möten kräver mer än cykel under denna tiden på året. Hela den mänskliga civilisationen bygger på möjligheten att konsumera utan balans, redan romarna eldade stenkol industriellt i Britannia. Utan dessa billiga och hårt subventionerade energikällor skulle vi inte kunna upprätthålla standarden som levs, eller den livsstil som skapas. Infrastruktur är en sådan sak. Och nu tänker jag på Paris som bär hela sin synliga stad på en urholkad schweizerost av gruvgångar. Vi har som art en tendens att bygga på problem, istället för att reducera behoven, det är litet synd. 

 

Donovan - The Entertaining Of A Shy Girl

Problemlösning

 Hur skulle samhället vara utan konsten? Hur skulle mitt liv vara utan den? Jag vägrar att ens tänka tanken, eller jo förresten, jag störtdök ner i dystopin häromdagen, under ett samtal med en vän när vi var på en utställning: Saknar ett samhälle i kris konstscener och levande konstliv eftersom jakten på förnödenheter har kapat all mänsklig energi? Är det bara i det goda samhället som plats för kulturyttringar finns, och ju godare, dess bredare och mer tillåtande blir kulturutbudet. Så, ungefär. Men så kom jag att fundera på saken igen, och märkte att jag i mitt motstånd mot idén på kulturens förutsättningar hade skapat en slags inre kreativ tankenöt. Jag måste lösa detta... Och kom på att precis så enkel är lösningen. Det vi kallar problemlösning - är konst. 

Alla former av samhällen har skapat konst, den är viljan som sipprar ut genom sprickorna och fyller tristessen med mening. Ju gråare vara, dess vackrare dröm.

Konstnärlig skapelseprocess är det som driver mig att vakna, den får mig att vilja se framåt, ger mig intryck och ord, målar upp min bild av framtiden. Skapelseviljan är mitt livs rödaste tråd. Jag blir ständigt förälskad, i bilden som jag målar upp ser jag fram emot processen att få arbeta med något okänt, letar upp gammal skåpmat och polerar den lysande. Allt övrigt: lönearbetet, måstena, kraven och ytorna är sådant jag har för att kunna skapa. Jag skapar hela mitt liv, kan inte annat. Vill inget annat. 

Det finns de som säger att arbete gör människan. Att det är arbetet som ger oss frid, fritid, livsberättigande, status och en identitet. Jag säger skitsnack. Det är skapandet som ger mig allt det jag vill, allt det jag behöver och allt det som är jag. Utan kreativitet finns jag inte till. Det säger jag. Och det är jag övertygad om att jag hade sagt även för hundra år sedan, och för ettusen, för tiotusen år sedan.

Jag ser fram emot att slippa kravet på att vara beordrat kreativ, och att få ägna mig åt sådant jag verkligen brinner för, som får mig att må bra. Jag ska lägga min tid på att älska, vara förälskad, fördjupa mig i bilden av kärleken så som den behagar mig, och jag ska högaktningsfullt strunta i jantelagar och pekpinnar, avund och missunnsamhet. Frihet, det har jag inom mig. Och jag tänker, att ju fler gummiband som knyter mig till kraven, dess mindre sann är jag. Dess mindre plats finns det för kreativiteten. För livet. För miljön.

Arbeit macht frei. Vi vet ju alla vart de orden ledde. 

Bird Song - Grateful Dead

Jag läser Kalabalik bland guavaträden, av Kiran Desai

samhällsterapi

 Det finns en romantisk bild av konsten som ett sätt att kommunicera sanningar. Konstens fanbärare ser sig ofta själv som moralens väktare av den anledningen. Men vad händer, egentligen, om en av konstproducenterna väljer att ställa sig utanför regelverk och praxis, utan att meddela härkomst eller syfte, och utan att besvara frågor om dem. Vad är det som sker med egenbilden hos konstfältet, när gränserna och utgångspunkterna för ställningstaganden helt hamnar i knäet på dem själva. 

Konceptkonstens uppgift är att ge efterklang i media och samhällsdebatten, och få oss att ifrågasätta värderingar. En grundläggande fråga som bottnar i konstnärens vara brukar kretsa kring sexualitet, genus, ras eller sådant som på annat vis är knutet till konstnärens liv och uppenbarelse. Frågor som redan är i svang inom debatten har därmed en klangbotten, det finns då en röd tråd som ger medial uppmärksamhet och engagerar läsare även utanför konstscenen. Frågor som handlar om utanförskap är en sådan diskussion, men för att vara trovärdig fanbärare av utanförskapet krävs att konstnären har någon form av erkänd tillhörighet, så att säga talar inifrån och har fått legitimt tillstånd att göra så. Ponera nu att en vit, privilegierad man plötsligt ställer sig i rampljuset, utan att kommunicera någon annan tillhörighet än just vit, man, privilegierad. Vad är det som sker med debatten då och vilka gränser är det som visas? 

Genom att konsekvent vägra att besvara frågor kring politik, religion har Vilks blottat en blind fläck som vi har haft framför oss men inte kunnat se. Att utgångspunkten och den förutfattade meningen bland annat handlar om att en vit skånsk man är rasist, och att när en vit skånsk man (som är rasist) också är konstnär, då skapar han rasistisk konst. 

Vad vi inte ser, och som är det vackra i kråksången trots allt, är att det krävs ett gott samhälle för att detta trick skall fungera. Lars Vilks ställde sig medvetet och konsekvent utanför, för att vi ska se våra egna fördomar, för att vi ska se oss själva. Vore det inte för detta goda samhälle, hade vi inte heller den samhällsdebatt vi har idag som utvecklar och fördjupar vår syn på yttrandefrihetens gränser. Det har kanske krävts ett människoliv för att samhället ska förnya sin syn på var gränserna går, och för att samhällets individer sjävbild av tolerans och öppenhet kan få sig en titt i spegeln och säga: å fan. 

Jag läser Skotten i Köpenhamn, av Niklas Orrenius