Män i skor

Kastvindar, 25° och soldis, plötsliga grankotteattacker. Skogen kändes arg, vinden vred, och värmen irriterad idag, så det blev bara en sväng genom grannens ägor. Jag klandrar ingen, naturen har all rätt.


I dagens flöde läser jag bl.a Thomas Tidholms utmärkta replik i Dalademokraten, om skogsindustrins lögner. Det finns inget som tycks stoppa män när det handlar om att tjäna en slant, eller två. Gubbar värnar äganderätten framför allt annat, vad forskningen säger är dem helt egalt, bara det klirrar.

Stormar och naturkatastrofer normaliseras, idag läste jag:  
- vadå? Havsvattennivån höjs såklart genom det ökande antalet frakt- och turistfartyg.
Ja, vad ska man säga? På en sådan nivå gäller det att hålla sig lugn. På den nivån är samtalstonen det viktiga, inte innehållet och det gäller att inte dras med i fallet. På den nivån går det inte att ändra ställningstagandena ens med de tyngst vägande skälen, eftersom de studsar tillbaka likt en gummiboll. Trumpism har blivit ett normalläge bland makthavare. Så vem kan klandra naturen?

De största städerna människan har byggt ligger på katastrofdrabbade områden, och så länge det är den fattigaste delen av befolkningen som drabbas hårdast kommer ingen förändring att ske. Män i skor.

Bob Dylan - License To Kill

Torparvals

tecken i tiden

När hösten nalkas brukar jag spana in en bra dag för att sätta in vinterfönsterna. Det krävs en del för att insättningen ska klaffa, som torr luft, juste inomhustemperatur, flugfritt, ett förråd av fönstertejp, fönstervadd, och jädraranamma, samt en hel dags ledighet - alltså sådant som höstarna normalt inte bjussar på i överflöd.

Att sätta in fönster tillhör de saker som jag kan tycka om att syssla med, märkligt nog, trots att det förebådar den tiden på året när hemmet minimeras till att omfatta husets väggar och tak. D.v.s. 40m2. Bara tanken på att vinterfönsterna sitter där i åtta månader, 60%, 2/3 av året... kunde vara deprimerande, men pysslet har ett ändamål och syfte. Jag utför nämligen något oerhört viktigt för min, dotterns och för husets, och katternas tillvaro! Utan vinterfönster ingen existens, skulle man kunna säga.

På fönsterisättardagen är jag därför djupt koncentrerad på att inte snubbla i vindstrappan, köra ett knä eller skruvmejsel i rutan, eller ställa fönster på en kasande trasmatta. Därför ser jag till att inta mat och dryck med jämna mellanrum för att hålla mig i trim. Jag lyssnar enbart på upplyftande musik, såsom på den playlist jag satt upp för ändamålet. Planering, mina vänner, är en dygd.

Särskilt dygdigt är planering i torparsammanhang, det har jag dyrt fått erfara efter några års övning.
När allt trix ändå på något underfundigt vis sammanfaller till en skön helhet, och dagen löper utan missöden (och trots att solen skiner och jag helst hade ägnat hela den lediga dagen åt att få vara ute och plocka svamp som förmodligen plockas av någon girig granne istället), klappar jag mig själv duktigt på axeln och unnar mig en öl (fast egentligen först senare på kvällen, eftersom jag först måste köra och simma). Men sen är jag klar och kan ägna kommande ledig tid åt andra grejor, som att åka på fotofestival. Och bära ved.

kandelabersvampen står kvar

Eric Bibb - What's He Gonna Say Today

Off the grid

There's always going to be a part of me that's sloppy and dirty, but I like that, with all the other parts of myself. Can you say the same about yourself, fucker? Can you forgive? 

Så låter det om Tiffany i en av familjens favoritfilmer och jag älskar den raden. Jag har alltid tyckt att den skulle vara en utmärkt inledning på ett inlägg, och där satt den. Annars är allt som vanligt, tycker jag. Sverige har genomgått ett val, rösträkningen har dragit ut på tiden, och tidskrifter har firat julafton. Sen har Akademien gjort sin konungsliga röst hörd och låtit piskan vina än över det ena, än över det andra. Män sitter där de sitter, och kvinnor städar upp. Det påstås att biologin har gjort oss predestinerade, att miljön inte spelar någon större roll, att endast ett fåtal har sett hur ett samhälle ser ut med en alltigenom kvinnlig ledning, eller en baserad på hälften. Men samhällen där invånarkroppen mäts utifrån halva befolkningen kan aldrig vara jämlika, goda eller rättvisa.

Nu har vi september och det är bra. September borde vi har mer och oftare. Lagom av allt, fast ändå med ett överflöd av plock- och fallfruktsmat. Som i Schlaraffenland. Fast det är klart, jag kunde leva utan fukten som drar in under natten, men vad gör det när man kan värma upp och torka torpet på ett par kvartar. (Hoppas att vedleveransen kommer snart.) Utanför våra fönster grävs nu stadens elnät ner och om några månader kopplas vi på och blir stormsäkrade. Det känns litet vemodigt. Jag som alltid gillat att leva litet lagom farligt.

Robert Plant -Embrace Another Fall

mellan åsarna

Eftersom skolskjutsen anländer tidigare (det är en annan historia, och i en tonart som inte passar sig nu), tar tösen cykeln och möter upp linjebussen istället. På så vis kan vi stiga upp en halvtimma senare och vinka av den stackars trötte busschauffören genom kökets överdörr innan vi återgår till teet och gröten och det blir dags för avskedskramen.

Jag läser litet artiklar och diskar och sätter på musik, och medan jag rensar ut sommarkläderna ur garderoben och bäddar sängar lullar jag runt i godan ro. När allt är färdigt tar jag en tur till morsan för att fika och prata och tvätta en stund. Solen skiner och det är som om den gamla hemorten glöder av en sorts trevlig energi, människor är glada och stället ser till och med igenkännligt ut, trots att i princip allt har förändrats sedan jag var liten. Jag fick tvinga bort en plötslig impuls, att gena genom riksbyggets och gamla Magdas tomt så som jag gjorde förr. Nu bor förstås andra, okända grannar, där. Sådana som säkert skulle undra över vad jag gör på deras tomt med kakpåsen i hand men i solen såg till och med de där skrynkliga rullgardinerna trevliga och bejakande ut. I huset intill fanns inget som påminde om Ingegerds erkända smak för svensk allmoge eller småblommig 70-talsnostalgi. Fönsterna var visserligen nyputsade som vanligt, men fönsterbrädena som var pyntade med ungdomligt vita vaser och lampor gjorde att impulsen att gena genom tomten försvann och jag fortsatte via von Reisers väg istället, förbi högstadiet i typiskt röd 60-talstegel, och rundade vuxet hörnet mot Kungsvägen.

Längs tomtgränsen till det gamla hemmet är kastanjernas blad alldeles brunstrimmiga, de tillhör det 30%-iga hästkastanjbeståndet, som har drabbats av blödarsjuka i år liksom mitt eget träd här hemma. Jag ägnar tanken ett par sekunder innan jag svänger in i öppningen på stenmuren och vandrar upp den korta asfalterade biten mot huset. Utanför köksdörren, som jag hade lämnat öppen när jag gick, står mammas rollator parkerad. Den står där som om den alltid hade gjort det, och på gräsmattan kör robotgräsklipparen sina rundor, precis som om den alltid hade gjort det. Det är märkligt hur fort man kan vänja sig vid saker.

På vägen hemåt igen tar jag vägen förbi Hagstad. Jag har nyss läst ut Artur Lundkvists "Historier mellan åsarna" som jag hade fyndat för 30 kronor på loppis, och tänkte se hur hans födelsehem ser ut - äntligen. Jag har ju bara bott här i sex år. Småvägarna går genom hagar och täta skogspartier och vägkanterna lyser av gula narrkantareller. Jag stannar till en stund för en bild. Strax innan Lundkvists hem hänger ett gäng äldre motorcyklister och ser nöjda ut i solen vid en B&B-skylt intill en gård. Det är en vacker plats, så jag saktar in och läser att caféet är öppet. Jag svänger in på den lilla ängsplanen vid andra sidan vägen och parkerar bilen. Motorcyklister är erkänt goda indikatorer på trevliga fikaställen. Inne i den vackra och snyggt renoverade gården har två äldre kvinnor startat ett café. Jag får höra att de har drivit det i elva år, och vi pratar litet om saker, som att vara hemmablind, innan jag beställer kaffe. De har en punschchokladtårta som ser så lockande ut att det vore en ren dödssynd att inte testa.

Jag tar en liten runda inne i huset. Det är välskött och ombonat, små tidstypiska sittgrupper med dukar på borden står redo för den som önskar sitta inomhus men det vore synd idag. Ute runt knuten och bakom en hög bokhäck möts jag av en fantastisk, gammaldags trädgård med bersåer och äppelträd och prydliga planteringar bak buxbomsfigurer. Sittgrupper av grönmålat trä står utspridda så att man kan sitta skyddad, några platser är redan upptagna och det är som att buskarna hade röster. Längst in, på andra sidan av en fontän och mellan två gamla äppelträd, står mitt bord. Det är varmt och solbelyst och har en perfekt utsikt över det vackra huset. Jag har hamnat mitt i en blommande oas! På bordet ligger det en blommig duk, överallt omkring mig prunkar det. Höstanemoner, buddleja och rudbeckia har vuxit sig rangliga i skuggan av den höga bokhäcken, fjärilar och insekter leker i höstens sista varma strålar. Jag plockar upp min telefon och tar några bilder och skickar till dottern, detta måste hon bara se, jag vill visa hela världen hur fint det är. Då kommer den ena systern ut med en bricka och placerar den framför mig på bordet. Kaffe i kanna, småblommigt trettiotalsporslin, en liten rar kaffekopp och blomsterprydd tårtbit. Jag smälter snabbare än tårtan.

På bara ett stenkasts avstånd ligger Artur Lundkvists hem och vägen är väl skyltad. Uppe på gårdsplanen står det en gammal Volvo och dörren in till ena ladan är öppen. Detta är museet, alldeles gratis för den som råkar ha vägarna förbi. Jag vandrar runt, läser litet på skyltar, bläddrar i några böcker, funderar och går sedan ut i solen igen. När jag varvar det stora bostadshuset kan jag se att det är möblerat och att en gestalt sitter där inne med en laptop uppslagen. Det är bilens ägare, säkert någon som är anställd som museivakt tänker jag, och styr tillbaka mot bilen. Plötsligt står en gänglig person framför mig ute på gårdsplanen, han presenterar sig som konstnär och vi inleder en liten trevlig pratstund i skuggan under eken. Tänk att Artur Lundkvists barndomshem bebos av stipendiater, konstnärer och författare. Tänk vad litet jag vet om mitt närområde som jag ändå har bott på sedan sex år, och som jag dessutom är född och uppvuxen i närheten av. Det var väl ändå på tiden att jag spräckte den där glasbubblan. Sen tar jag farväl och tänker att det var väl ändå en himla tur att jag tog den där omvägen. En bris hörs, det rasslar till och när jag går mot bilen är benen omsvepta av dansande gula löv.

Hemma vid torpet ligger det ett efterlängtat rek. i brevlådan, och trots att passet har gått ut, och trots att allt är digitaliserat och måste blippas, och trots att myndigheterna har sagt att jag måste ha hängslen och livrem och godkända släktingar med tid och legitimation, och vänner, och anställning i ett år, kan jag hämta ut det nya körkortet hos handlar'n. Det är väl min tur att ha tur idag. På söndag ska jag rösta, hoppas turen håller i sig då med.

Golden Sun

Det finns en mycket vacker, dansk kaffeservis från Bing & Gröndahl som populärt går under namnet "Golden Sun". Förmodligen har den fått namnet en gång på grund av den breda bården av rent guld som enkelt men generöst löper utmed servisens i övrigt odekorerade fat och kanter. Koppen är präktig till omfånget, den är rundbottnad men står stadigt och tryggt på sitt lilla, lätt underdimensionerade, fat. Hänkeln sveper lik en förgylld svanhals upp över den mjukt utvikta kanten och pöser nästan över bredderna på det lilla fatet. Det är en arkaisk form, enkel och tidlös, samtidigt kraftfull i sin sparsmakade men grandiosa lyx. Godset är varken tjockt eller tunt, faktiskt alldeles lagom, och formen bestämmer inte innehållet - således är koppen så långt från funkis man kan komma, ändå fullständigt överlägsen alla andra koppars funktionalitet. Du kan dricka choklad och te och kaffe ur den, med lika stor glädje och utan att innehållet röjs för din bordsgranne.

Klismos i Nicolai Abildgaards tappning

 Svepande, antikiserande former är typiska för den danska borgerlighetens smak, särskilt för biedermeiertiden. Stilen revolterade ursprungligen mot krig och ballade under en tid full av oro, och handlar därför om trygg hemtrevnad, hygge. Danskarna har sedan slutet av 1700-talet odlat intresset för det stora i det lilla, och naturmaterial och praktiska användningsområden parat med ett gott öga för människokroppens proportioner har alltid stått högt i kurs hos de danska formgivarna.

Googlar du Golden Sun får du troligen upp resultat från en japansk spelserie i första hand, men lägger du till Bing förvandlas resultatet och du hänvisas till nordiska auktionssidor istället. Denna magiska försäljningsstatistik, kallad osynlig hand, pekar först på sådant du kan köpa på nätet, historik och bakgrund får du slå i gamla dammiga böcker. Nåja. Gemensamt för träffarna på nätet är att nästan alla katalogiserar servisen som formgiven av Sigvard Bernadotte. Herr Bernadotte levde mellan 1907 och avled 2002 och levde ett långt liv som formgivare av ditten och datten och kunde ståta med åtskilliga prestigeuppdrag, som exempelvis det välrenommerade huset Georg Jensen i Köpenhamn. Däremot finns det inga belägg för att han arbetat för Bing & Gröndahl, inte heller finns det något som får oss att förstå när servisen dök upp första gången.

Bing & Gröndahls största säljsuccé genom tiderna är servisen som populärt kallas Måsen, eller Blå måsen. Så populär har den varit, att den stod i så gott som var mans hem i Danmark och i varannat hem i Sverige under mitten till slutet av 1900-talet. Av den anledningen (och för att man gjorde mindre och sämre satsningar på formgivare än Den Kongelige Porcelænsfabrik), har andrahandspriserna på Bing dalat markant på senare tid. Det hänger ihop med att jämförelsen av material är så enkelt att göra på nätet, och för att formgivna föremål tenderar att vara attraktivare, snyggare och mer genomtänkta. Såklart. Dessutom blir sådant som länge har varit populärt lätt skamfilat och tråkigt. Konglig Dansk köpte upp Bing & Gröndahl 1987 och heter idag Royal Copenhagen. Företagsnamn har en tendens att hänga kvar länge, precis som ett skamfilat och triststämplat rykte, så påhittiga individer ryckte in. Med hjälp av googles magiska spö är nu servisen för evigt förknippad med en individ, vars rykte och kungliga namn har skapat priser utöver det vanliga. Snipp snapp snut, så var sagan slut. För ingen vill väl ändra på en framgångssaga...

Elementarpartiklar

Anish Kapoor 'Descent into Limbo'

Äntligen kom den, ledighetsperioden som gör att man orkar leva, och som skapar andhål och tid att distansera sig. Faran med ett stimulerande arbete är att det suger musten ur en, så pass att man glömmer bort att ekonomisera med sig själv. Även kvällarna går åt att söka information, och jämföra material, och priser, det är lätt att hamna vid branten igen. Den lurar hela tiden, skyms av glädjefulla uppdrag, roliga kollegor, prestige och ekonomi, och märks inte förrän det är för sent. Bromsar jag inte in när jag har som roligast har jag snart en bedövande trötthet med tinnitus och ständig yrsel som späs på av en usel och drömlös nattsömn, att tampas med.

Vid varje första ledig dag är jag helt uppfylld av det där roliga jobbet, en känsla som lätt går att missta för energi, men vet nu att det handlar om en sjuklig oförmåga att varva ner. Tvingar jag mig inte till ledighet när jag är ledig blir jag snart glömsk, virrig och fumlig av den där elegiska tröttheten som kommer ta flera dagar att jämna ut. Ledighet ser så olika ut för oss människor, men jag vill beskriva den som tid fylld av saker som är lustfyllda och ångestdämpande. I mitt fall hjälper trädgården, skogen, böckerna, solen, poolen, konsten, och dottern. De dagar jag inte måste bry mig om hur jag bemöts är det enklare att koppla av och varva ner. Inomhusdagar kryper dock lätt andra måsten inpå, och då är en noggrann plan viktig för att inte springa runt och feja. Fast den planen är inte alltid utarbetad (det är den sällan efter arbetspass), så jag avskärmar mig oftast och väljer hemmavistelsen för att orka med saker som tandläkarbesök, skolgöromål, eller konsthallsmöten mellan varven.

Trots det händer det ändå att vänner knackar på och söker kontakt, och har vi alla riktig tur sammanfaller det med en helg då jag har ledigt ledigt - som den här. För visst är det ändå som Michel Houellebecq skriver:
Möjligheten att leva börjar i den andres blick.

Torbjørn Risager - Baby, please don't go

Augusti

Sakteliga börjar saker återgå till det normala efter sommarens extrema torka och långa värmebölja. Augusti har sköljt över oss med regn och ickeväder och jag har hunnit åtgärda sådant som aldrig orkades, hanns, eller ville göras under sommarmånaderna. Jo, Augusti har mer känts som höst, med sin höga luftfuktighet, svårighet att torka tvätt och blöta simhanddukar, och med sina äpplen, vindruvor, havtorn och humlekottar dignande från tungt böjda grenar. I bäckens vattenpussar tvättar sig nötväckan, han sitter sen och putsar sig fin på druvflädersgrenen som lade sig över bäcken i våras. Ibland brummar några högljudda blågröna och bruna mosaiksländor förbi, de varvar torpet surrande, jagande i solglimtarna.

På torpet har golven fått sin höstskrubbning, och jag har t.o.m. klippt gräset. Nätterna har blivit svalare igen och sömnen litet djupare. Vi har återtagit skogspromenaderna och slutat hämta vatten i Rönne å, men vi simmar fortfarande i utebadet som håller extraöppet, vilket har varit välkommet efter arbetspassen. Min kontorsplats saknar vädringsmöjligheter och ligger av säkerhetsskäl i en korridor mellan två slutna dörrar. En rådig kollega fixade fläktar i god tid innan de tog slut i affärerna, och de har gått varma under sommarens viktiga katalogisering av samlarauktionen. Kanske var det tack vare fläktarna som auktionen blev en sådan succé, hela branschen talar om rekord. Alla är nöjda och stämningen på topp.

I kammaren hänger ett nytt auktionsfynd, därför har jag fått göra totalrockad och hängt om alla bilderna, men är ganska nöjd med resultatet, faktiskt, fast jag vet att det är tillfälligt. Rätt vad det är snubblar jag över en bild som jag inte kan slita blicken från, det är litet som härskarringen, fast mycket billigare. Tänker på hur många vackra tavlor som slumpas bort till underpriser. Om du bara visste hur många svenska landskap som skeppas till Tyskland och Storbritannien, där de sedan beundras av ögon med större smak och självförtroende än våra ängsliga, svenska, blå. Det är verkligen ledsamt att se hur största delen av kulturarvet från det svenska 1900-talets förra hälft slängs i containers och slumpas bort för hundralappar. Hemma hos Svensson pryds numera den enda hängbara väggplatsen av massbilder från IKEA, eller överprisade amerikanska popkonstnärer, och där bokhyllan en gång stod har väggen slagits ut, eller ersatts av en flimrande storbildsskärm med surroundanläggning. Netflix, eller David Wallin, Folke Sinclair och Märta Rudbeck? HBO, eller Hamadan, Tekke och Beluch? För egen del är valet simpelt. Där fantasin och kulturen får råda gläds hjärnsubstansen, om det skrev redan George Orwell i 1984.

Right Down The Line - Gerry Rafferty