Elementarpartiklar

Anish Kapoor 'Descent into Limbo'

Äntligen kom den, ledighetsperioden som gör att man orkar leva, och som skapar andhål och tid att distansera sig. Faran med ett stimulerande arbete är att det suger musten ur en, så pass att man glömmer bort att ekonomisera med sig själv. Även kvällarna går åt att söka information, och jämföra material, och priser, det är lätt att hamna vid branten igen. Den lurar hela tiden, skyms av glädjefulla uppdrag, roliga kollegor, prestige och ekonomi, och märks inte förrän det är för sent. Bromsar jag inte in när jag har som roligast har jag snart en bedövande trötthet med tinnitus och ständig yrsel som späs på av en usel och drömlös nattsömn, att tampas med.

Vid varje första ledig dag är jag helt uppfylld av det där roliga jobbet, en känsla som lätt går att missta för energi, men vet nu att det handlar om en sjuklig oförmåga att varva ner. Tvingar jag mig inte till ledighet när jag är ledig blir jag snart glömsk, virrig och fumlig av den där elegiska tröttheten som kommer ta flera dagar att jämna ut. Ledighet ser så olika ut för oss människor, men jag vill beskriva den som tid fylld av saker som är lustfyllda och ångestdämpande. I mitt fall hjälper trädgården, skogen, böckerna, solen, poolen, konsten, och dottern. De dagar jag inte måste bry mig om hur jag bemöts är det enklare att koppla av och varva ner. Inomhusdagar kryper dock lätt andra måsten inpå, och då är en noggrann plan viktig för att inte springa runt och feja. Fast den planen är inte alltid utarbetad (det är den sällan efter arbetspass), så jag avskärmar mig oftast och väljer hemmavistelsen för att orka med saker som tandläkarbesök, skolgöromål, eller konsthallsmöten mellan varven.

Trots det händer det ändå att vänner knackar på och söker kontakt, och har vi alla riktig tur sammanfaller det med en helg då jag har ledigt ledigt - som den här. För visst är det ändå som Michel Houellebecq skriver:
Möjligheten att leva börjar i den andres blick.

Torbjørn Risager - Baby, please don't go