Så låter det om Tiffany i en av familjens favoritfilmer och jag älskar den raden. Jag har alltid tyckt att den skulle vara en utmärkt inledning på ett inlägg, och där satt den. Annars är allt som vanligt, tycker jag. Sverige har genomgått ett val, rösträkningen har dragit ut på tiden, och tidskrifter har firat julafton. Sen har Akademien gjort sin konungsliga röst hörd och låtit piskan vina än över det ena, än över det andra. Män sitter där de sitter, och kvinnor städar upp. Det påstås att biologin har gjort oss predestinerade, att miljön inte spelar någon större roll, att endast ett fåtal har sett hur ett samhälle ser ut med en alltigenom kvinnlig ledning, eller en baserad på hälften. Men samhällen där invånarkroppen mäts utifrån halva befolkningen kan aldrig vara jämlika, goda eller rättvisa.
Nu har vi september och det är bra. September borde vi har mer och oftare. Lagom av allt, fast ändå med ett överflöd av plock- och fallfruktsmat. Som i Schlaraffenland. Fast det är klart, jag kunde leva utan fukten som drar in under natten, men vad gör det när man kan värma upp och torka torpet på ett par kvartar. (Hoppas att vedleveransen kommer snart.) Utanför våra fönster grävs nu stadens elnät ner och om några månader kopplas vi på och blir stormsäkrade. Det känns litet vemodigt. Jag som alltid gillat att leva litet lagom farligt.
Robert Plant -Embrace Another Fall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar